Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Farensbach, Volmar - Fargalt - Farhult - Faria, Joseph Custodi de - Faria e Sousa, Manoel de - Farin el. Pudersocker - Farina, Johann Maria - Farina, Salvatore - Farinelli, Carlo (Broschi) - Faringe - Faringe—Gimo järnväg - Farini, Luigi Carlo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
115
Fargalt—Farini
116
lyckades få sig anförtrodd en diplomatisk
mission till Bethlen Gäbor. Han återkom efter
misslyckat värv hösten 1629, var 1630 svensk
värvare i England och stred 1631-—32 i Tillys
armé. I Ingolstadt häktades han som
misstänkt för att ämna övergå till svenskarna,
satt fången ett år, dömdes i Regensburg som
förrädare till döden och avrättades där 21 maj
(n. st.) 1633. — F. var en typisk lyckoriddare:
tapper, stortalig, opålitlig och hänsynslöst
självisk. — Litt.: E. och A. Seraphim, »Aus
der kurländischen Vergangenheit» (1893); N.
Ahnlund, »Krigare, diplomat och statsfånge»
(i Personhist. Tidskr. 1917; omtr. i
»Storhetstidens gryning», 1918). V. S-g.
Fargalt, se Svinskötsel.
Farhult, socken i n. v. Skåne, vid inre
Skäl-dervikens s. strand, Luggude härad, Malmöhus
län; 22,48 kvkm, 1,098 inv. (1927). Tillhör
häradets n. slättparti. Enstaka ek- och
bokskogsdungar. 2,058 har åker, 136 har
skogs-och hagmark. I s. Lönhults egendom. Bildar
med Jonstorp ett pastorat i Lunds stift,
Luggude kontrakt.
Faria’, Joseph Custodi de, fransk
magnetisör (omkr. 1755—1819). Gentemot
Mesmer och hans anhängare, som ansågo, att
de hypnotiska fenomenen voro verkan av ett
magnetiskt fluidum, hävdade F., att dessa
berodde på subjektets inbillning. F. utgav
1819 »De la cause du sommeil lucide». A.
Dumas d. ä. har skildrat F. i »Greven av
Monte Cristo». C. H-m.
Faria e Sousa [forFa i så’ze], M a n o e 1
d e, portugisisk historieskrivare och skald (1590
—1649). Skildrade det portugisiska väldet i de
fem världsdelarna. Ehuru portugis till börden,
skrev han mestadels på spanska och skrev då
sitt namn Faria y Sousa; av hans till
större delen postumt utgivna verk märkas
»Asia portuguesa» (3 bd, 1666—75), »Europa
portuguesa» (3 bd, 1667—80) och »Africa
portuguesa» (1681) samt diktsamlingarna »Noches
claras» och »Fuente de Aganipe». (K. A. H.)
Farln el. P u d e r s o c k e r, en mer eller
mindre gulaktig sockerprodukt, som vid
raffinaderierna utvinnes ur avfallssirap eller melis.
Se S o c k e r. G. H-r.
Fari’na, Johann Maria, tysk teknisk
fabrikant (d. 1766), bördig från Piemonte; se
vidare Eau de Cologne.
Farpna, Salvatore, italiensk författare
(1846-1918). Tog 1868
jur. doktorsexamen
och bosatte sig i
Milano, där han ägnade sig
åt att författa
romaner och noveller. F:s
berättarkonst
utmärker sig för en älskvärd
framställning av
företrädesvis det
borgerliga livets
familjescener; han kryddade
gärna sina
verklig
hetsbilder med en vänlig humor och var
mycket populär. Av romanerna må nämnas
»Due amori» (1869), »Frutti proibiti» (1872;
»Förbjuden frukt», 1901), »Il tesoro di
Don-nina» (1874), »Amore bendato» (1877; »Blind
kärlek», 1880; »Med förbundna ögon», 1886),
»Amore ha cent’occhi» (1883; »Kärlekens
argusögon», 1884), »Mio figlio» (1879—80;
»Mitt barn», 1890), »Il signor lo» (en
satirisk skildring av en egoist, 1882), »L’ultima
battaglia di prete Agostino» (1885), »Amore
bugiardo» (1893), »Che dirä il mondo?» (s. å.),
»Le tre commedie della vita» (1903).
Självbiografisk är »La mia giornata» (3 bd, 1910
—15). Monogr. av A. de Gubernatis (1910)
och Dendi (1921).
FarineTli, Carlo (hette eg. B r o s c h i),
italiensk kastratsångare (1705—82).
Framträdde redan 1722 i Rom, vann mycken
framgång i Wien, Venezia, Neapel m. fl. städer,
kallades 1734 till
London av motståndare
till Händeis
operaföretag samt begav sig
1736 till Madrid, där
han snart fick en
politiskt mycket
inflytelserik ställning
under konungarna Filip
V, vars melankoli han
fick i uppdrag att
söka skingra genom
sin sång, och
Ferdinand VI, vilken gjorde
honom till grand av Spanien. 1761 anmodades
F. av Karl III att lämna landet; han bosatte
sig då i Bologna, där han byggde sig ett slott.
F. behärskade ej blott den yttre
koloraturtekniken som ingen annan utan sjöng även
synnerligen uttrycksfullt; han prisas som
1700-talets främste sångare. — Litt.: I. Desastre,
»Carlo Broschi» (1903). T. N.
Faringe, socken i ö. Uppland, Närdinghundra
härad, Stockholms län, 33 km ö. n. ö. om
Uppsala; 65,28 kvkm, 812 inv. (1927). Begränsas
av till Olandsån hörande smärre sjöar (Viken,
Stamsjön, i ö. Ginningen) och omfattar i sin
s. del talrika smärre åkerslätter; i socknens
mitt öppen bygd kring kyrkan, n. därom
sammanhängande skogsmark. Kyrkan är av
medeltida, rektangulär typ; dess valv målades
enl. inskrift av Laurentius från Uppsala 1515.
1,668 har åker, 4,693 har skogs- och hagmark.
Bildar med Knutby ett pastorat i Ärkestiftet,
Närdinghundra kontrakt.
Faringe—Gimo järnväg (spårvidd 0,891 m),
32,4 km lång, förbinder Faringe station å
sträckan Uppsala—Norrtälje av Stockholm—
Roslagens järnvägar med Gimo station å
Dan-nemora—Hargs järnväg. Koncession å
järnvägen meddelades 1915, och allmän trafik
öppnades 1919—21. Trafiken ombesörjes av
Stockholm—Rimbo järnvägs-a.-b. F. P.
Fari’ni, Luigi Carlo, italiensk statsman
och historieskrivare (1812—65). Som läkare i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
