Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fattigvård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
159
Fattigvård
160
bland de fattiga. Icke för att vinna förtjänst
inför Gud skulle man hjälpa de fattiga utan av
tacksamhet mot Gud för hans godhet och nåd
och med det enda syftet att bringa den
fattige verklig hjälp.
Luther avvisade den
medeltida uppfattningen
om fattigdomen
såsom något gott i och
för sig och såsom en
förutsättning för ett
fromt liv. Han
hävdade arbetet som varje
människas moraliska
plikt; arbetaren borde
erhålla sin förtjänta
lön, lättingar och
dagdrivare strängt
efter-hållas.
Redan i början av
1300-talet hade de
första hospitalen och
helgeandshusen
uppstått. Dessa
om-händertogo alla slags
vårdbehövande, gamla
och sjuka, lama och
lytta, värnlösa barn,
sinnessjuka personer
m. fl. Nödställda, som
orkade gå omkring
och tigga, skulle skaf-
fa sig uppehälle på detta sätt och fingo
av prästerskapet utfärdade
rekommenda-tionsskrivelser, tiggarpass. Bettlande
utan tiggarpass straffades strängt, särskilt
efter reformationens genomförande. Passen
gällde först inom stiftet; genom 1698 års
»tiggarordning» begränsades i Sverige det
legala tiggeriet till hemsocknen, och först
1847 förbjöds uttryckligen varje form av
bettleri. I och med reformationen blev f. en
statens angelägenhet, och kyrkan miste de
medel, varmed den kunnat underhålla de
fattiga. — Under reformationstiden började
socknen framträda som en organisatorisk
enhet i fattigvårdsavseende. I 1571 års
hospi-talsordning heter det: »Emedan fattigt folk
vore många och hospitalen få och svaga, vore
det gott och kristligt, att även några små
Gammal fattigstuga.
sjukstugor underhöllos i socknarna för 4—6
personer.» Emelleitid förblev f. — utanför
hospitalen — ända till 1700-talets slut i
huvudsak grundad på den enskilda
välgörenheten, oaktat flera försök att få till stånd ett
ordnat fattigvårdsväsen.
Under 1700-talet skildes småningom den
allmänna sjukvården från fattigvården,
varvid en stor del vårdbehövande, som förut
huvudsaki. på statens bekostnad
omhändertagits på hospitalen, överflyttades till
länslasaretten. 1 en k. f. 11 april 1763 fastslogs
uttryckligen socknens skyldighet att försörja
sina fattiga. Kostnaden härför skulle
fördelas på invånarna i förhållande till
andra utskylder. Vid genomförandet av 1763
års förordning uppstod frågan om de
fattigas hemortsrätt, kring vilken mycken
strid alltsedan stått. Genom bestämmelserna
om hen ortsrätt fastställes vilken kommun,
som i sista hand skall bekosta vården av
en viss fattig. Särskilt i samband med
mass-fattigdomens uppträdande som följd av den
inbrytande industrialismen blev frågan om
hemortsrätten ett viktigt politiskt spörsmål.
Kommunerna ha velat hindra inflyttning av
personer, som befarats skola falla f. till last
och förorsaka dem utgifter. Härvidlag stod
industriens och det stora jordbrukets behov
av arbetskraft gentemot den bofasta
bondebefolkningens intressen. 1788—1848 var det
t. o. m. förbjudet för vissa personer att
inflytta i en kommun, utan att
sockenstämman däi till lämnat medgivande.
En 1837 tillsatt kommitté framlade 1839
ett synnerligen vidsynt förslag till
fattig-vårdsreform, vilket lades till grund för
förordningen av 1847. Denna fastslog vissa
allmänna, fullt moderna grundsatser men
lämnade samtidigt åt kommunerna stor
frihet att ordna sin f. i enlighet med dessa
principer. 1853 års fattigvårdsförordning
vann ej allmänt gillande, och missnöjet
ökades, då i slutet av 1860-talet missväxt och
allmän ekonomisk depression kommo
fattig-vårdsbördan att oroväckande springa i
höjden. Mot bakgrunden härav bör man se
1871 års fattigvårdsförordning, som
betecknar en reaktion gentemot de tankar, som
kommit till uttryck i
fattigvårdsförordning-arna av 1847 och 1853. Den nya förordningen
utmärktes genom stark begränsning av
området för den obligatoriska f., d. v. s. de fall,
i vilka fattigvårdsstyrelse har
skyldighet att lämna hjälp. Enl. förordningen ägde
fattigvårdssamhälle på landet att med
avseende på f. i dess helhet eller viss del därav
fördela sig i rotar (roteindelning) med
åliggande för varje rote att själv besörja
sin f. 1871 års fattigvårdsförordning blev
gällande nära ett halvt årh. Den har med
all rätt klandrats för hårdhet, helst sedan
dess bestämmelser blivit föremål för en
synnerligen sträng tolkning av Kammarrätten.
Många fall av verkligt nödläge föllo utanför
Fattigbössa. Från
Skellefteå kyrka, nu i Nordiska
museet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>