Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fennoskandia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
231
Fennoskandia
232
s. ö. och ö. utgör en denudationsgräns; endast
i v. och s. v. (Skåne) avgränsas
urbergsområdet av betydande förkastningar. Inom
urbergs-området skönjes i stort sett en uppdelning i
ett yttre område av starkt förskiffrade
gnejsbergarter (s. v. Sveriges järngnejsområde,
finska och ryska Karelen) och en inre zon med
rikligt företrädda s. k. leptitbergarter, starkt
sönderstyckade och genomträngda av
gnejsgraniter och välbegränsade gi anitområden.
Alla dessa bergarter tillhöra a r k e i k u m
(urberget). Äldst av dem är lep t i t f o r m
a-t i o n e n, som allmänt antages vara uppbyggd
av vulkaniska bergarter (porfyrer) samt dessas
sönderfallsprodukter (porfyrtuffer), inmängda
med lagrade bergarter, ss. urkalksten
(kristal-linisk), lerskiffrar och kvartsiter. F:s
järn-malmsområden tillhöra mestadels
leptitforma-tionen. Yngre än denna bergartskomplex äro
gnejsgraniter, starkt förskiffrade
graniter, som tills, m. leptitformationen deltagit
i veckningsrörelser under jordens äldsta
tidsskeden. Ännu yngre och vanl. opåverkade av
veckningsrörelser äro de yngre ar k e
i-ska graniterna. I ö. och n. Finland
samt ryska Karelen förekomma vittutbredda
sedimentbergarter, mestadels skiffrar och
kvartsiter, tills, bildande de s. k. kaleviska,
jatuliska och onegiska formationerna eller
med ett gemensamt namn
Karelforma-t i o n e n. Huruvida dessa formationer helt
skola räknas till urberget är ännu ovisst; de
äro dock med visshet yngre än
leptitformationen och gnejsgraniterna.
Under den tid, som ligger mellan urberget
och kambrium, den algonkiska, nedbröts
den äldre berggrunden till stort djup och
utjämnades mestadels till flacka
slättlandskap. På dessa avsatte sig algonkiska
formationer, vartill höra Dalformationen, de
röda jotniska sandstenarna, de
grov-klastiska sparagmiterna ö. om
fjällkedjans rand, sannolikt även den av sandstenar
och skiffrar uppbyggda
Visingsöforma-t i o n e n kring Vättern. De hittills skildrade
prekambriska lagrade bergarterna
karakteriseras av sin brist på fullt säkra
organiska försteningar. Under den algonkiska tiden
förekom eruptiv verksamhet; innan de
jotniska sandstenarna avsatte sig, frambröto inom
skilda delar av F. graniter (s. k. r a p a k i
vigran i t e r), porfyrer (t. ex.
dalaporfy-r e r n a) och diabaser, tills, bildande den
subjotniska eruptivfamiljen.
Sedan de jotniska sandstenarna avlagrats,
framträngde diabaser som gångar i den arkeiska
berggrunden och som lagergångar i omnämnda
sandstenar (Äsby-,
Hälleforsdiaba-s e r m. fl.). B. A-d.
Efter bildningen av tidigare bergskedjor,
inberäknat den, som avslutades med
Dalformationens (se d. o.) hopveckning, följde en lång
period, under vilken den forna bergterrängen
småningom nedbröts, så att till sist en
förvånande likformig utjämningsslätt (base level
plain) blev det slutliga resultatet. Denna
väldiga lågslätt, som tydligen sträckt sig över
hela F. och än längre, sänkte sig efter hand
och övertäcktes av kambrisk-siluriska
sandstens-, skiffer- och kalklager. Emellertid visa
dessa lagers olika beskaffenhet och mäktighet
å ömse sidor om det egentliga F :s gräns,
vilken framgår snett igenom s. v. Skåne samt
vidare utefter Sveriges västkust och snart sagt
utefter hela den övriga delen av F :s kustbälte,
att nämnda gränslinje redan tidigt har
markerats genom en avsats utefter en betydande
sättningslinje.
Efter de översiluriska lagrens avsättning
inträffade under devonperioden en ny
betydande bergveckning, den s. k. kaledoniska,
som sträckte sig från Skottland och utefter
den skandinaviska högfjällsplatån, vars läge
och riktning den betingat, för att vidare längs
Spetsbergens v. och Grönlands n. kust bilda
en föreningslänk mellan Gamla och Nya
världen. Denna veckning åtföljdes av
väldiga överskjutningar samt uppti ängandet av
betydande erupti vmassor, som numera bilda
de högsta fjälltopparna, enär en stor del
av bergskedjans lösare bergarter blivit
förstörda av de följ, periodernas långvariga
vitt-ring. I samband med sistnämnda bergskedja
uppkommo på en mängd ställen inom F.
jord-bävningssprickor, stundom åtföljda av
markerade sättningar och framträngandet av
eruptiva lavamassor genom sprickorna. Inom
den sålunda uppkomna berggrundsmosaiken
utsattes de högst upplyfta partierna mest
för de förstörande krafterna, varför där ej
blott det kambrisk-siluriska lagertäcket utan
även underliggande urbergsplatta delvis
förstördes. Inom mindre exponerade trakter
förstördes endast det nyssnämnda lagertäcket,
och inom de lägsta och bäst skyddade
områdena finnas t. o. m. rester av detta ännu
bibehållna. Inom F:s lägre delar träffas
sålunda flerstädes stora slätter utan vare sig
bergkullar eller sjösänkor, emedan den
för-kambriska urbergsslätten här bibehållits,
varemot den inom andra områden blivit mer el.
mindre sönderskuren genom vitt ring till de
stor- el. småkuperade urbergsterränger, som i
så hög grad äro utmärkande för betydande
delar av F. och som numera hysa dess otaliga,
urbergssjöar. Mot slutet av tertiärperioden
utsattes F. och särskilt dess randområde ut
emot västerhavet, ung. utefter den gamla
kaledoniska bergskedjans sträckning, för en
betydande landhöjning. Denna yppade sig
också inom övriga randområden kring den
nordliga del av Atlanten, som man sedan
internationella geologkongressen 1910 börjat
kalla 8 k a n d is k a havet (se d. o.). På
Spetsbergen är sålunda ett betydande
område under sentertiär tid bevisligen upplyft
mer än 1,000 m och själva randområdet ett
par gånger så mycket med tryckverkningarna
tydligen kommande från avsatsen vid det
skandiska insänkningsområdet. På motsatta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
