Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fennomani - Fennoskandia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
229
Fennoskandia
230
n e n) i spetsen för »jungfennomanerna», som
ville driva Snellmans program till seger.
Förutsättningarna för en finskt nationell
politik voro nu helt andra än förr. Det fanns
fr. o. m. 1863 en folkrepresentation, där
fen-nomanernas röster alltmera kunde göra sig
hörda, i synnerhet inom präste- och
bondestånden. Censurstadgan av 1850, tillkommen
på ryskt initiativ, vilken begränsat rätten
till finskans användning i tryck, hade fått
kort varaktighet. I stället förklarades i 1863
års språkmanifest, utverkat av Snellman,
finskan likaberättigad med svenskan i allt, som
berörde den finska befolkningen. Det finska
språket anpassade sig efter de vidgade
ut-trycksbehoven i nya tidnings- och
tidskrifts-företag. De första vinningarna för finska
språket och den finska kulturen gjordes med en
hänförelse och framsynthet, värda odelad
beundran, och de kunde ernås, utan att det behövde
ske på den svenska kulturens bekostnad annat
än i så måtto, att många svenska familjer
anslöto sig till f. och antogo finskan som sitt
eller sina barns språk. Snellmans dödsdom
över svenska språket i Finland hade uttalats
mera därför, att det icke passade in i hans
system. Yrjö-Koskinen ville gå längre. I sin
historieskrivning idealiserade han kampen mot
det svenska »oket» före 1809 och
proklamerade öppen strid mot svenskans herravälde.
Det centrala i den häftiga språkstrid, som
följde under 1870- och 1880-talet, gällde
skolväsendet och dess förfinskning. De svenska
lantdagsmännen och regeringen ville gå
långsamt till väga och inrätta finska lärda skolor
blott i den mån det fanns elever. På
fenno-manskt håll krävdes omedelbart nya finska
skolor eller förfinskning av gamla svenska,
och då målet icke vanns, grundades privata
finska läroverk, vilka successivt övertogos av
staten. Som en följd därav växte f:s
maktställning, t. ex. inom studentkåren, i
ämbetsmannavärlden och t. o. m. i senaten, där
Yrjö-Koskinen 1882 blev led. Därtill kom 1883
års språkförordning, som genomförde
kommu-nalspråksprincipen inom rättsväsendet. En
splittring inträdde nu bland fennomanerna,
icke minst därför, att deras rekrytering
demokratiserats genom de nya skolorna. Inom
folkrepresentationen framträdde de nya
»ung-fennomanerna» först i bondeståndet, och 1890
erhöllo de ett eget organ i Päivälehti, med
aktivare verksamhet i språkfrågan och
politisk radikalism på programmet.
Förryskningssträvandena på 1890-talet och
kring sekelskiftet lade åter om linjerna.
Gam-malfennomanerna — 1860-talets
»jungfenno-maner» — följde Yrjö-Koskinen i
undfallen-hetspolitiken mot Ryssland och trodde sig
samtidigt göra vinningar för finskhetens sak
genom att få ledningen i sina händer. Det
ungfinska partiet däremot samverkade med
det svenska partiet i konstitutionell anda.
Representationsreformen 1905 gav finskheten
alla chanser på hand, och under rättsstri-
derna med Ryssland decimerades den gamla
svenska ämbetsmannaklassen.
Självständighetens vinnande 1918 följdes visserligen av
en ny splittring av de finska partierna men
stärkte samtidigt den finska folkmajoritetens
maktställning, i det att
kommunalrepresentationerna demokratiserades och
parlamentarismen definitivt genomfördes. Den finska
kulturens snabba utveckling och
aktningsvärda prestationer äro ett verk av
fenno-manernas hängivenhet för sin sak, liksom
också självständighetsandan under
världskriget icke hade kunnat vinna den
utbredning den fick utan en höjning av den
finskspråkiga befolkningens nationalmedvetande.
Men å andra sidan måste mycket av de
långvariga splittringstendenserna inom Finlands
sociala, politiska och kulturella liv tillskrivas
f:s aggressiva metoder.
Efter tillkomsten av regeringsformen (1919)
och språklagen (1923) skulle ordet »fennoman»
sannolikt ha ersatts av
nationalitetsbeteck-ningen »finne», om icke den s. k. ä k t f i
n-s k a rörelsen antagit en så aggressiv
karaktär. I dess tidskriftsorgan Aitosuomalainen
(Äktfinnen; utg. sedan 1924) utmålas det
hämmande inflytande, som svenskspråkiga ämbets-,
vetenskaps- och affärsmän utöva på den »äkta»
finska kulturens utveckling. Programmet
upptar revision av språklagstiftningen, krav på
icke blott fullständig finsk språkkunskap
utan även finskt sinnelag hos ämbetsmän,
lärare och officerare, förfinskning av
universitetet, utmätande av anslag för undervisning
och kulturella ändamål i matematisk
proportion till de finska och svenska
nationaliteternas befolkningstal, svenska språkets
degradering till ett lokalspråk i de svenska
kustbygderna o. s. v. Det är i korthet en
upprepning av det gamla teoretiska
enspråkig-hetsprogrammet, som i sin ohållbarhet strider
såväl mot rättvisans och klokhetens som mot
erfarenhetens krav. — Jfr Finland,
undervisningsväsen, språk- och
nationalitetslag-stiftning, historia, Finlands
litteratur och Äktfinskhet.
Litt.: W. Söderhjelm, »Åboromantiken och
dess samband med utländska idéströmningar»
(1915); Th. Rein, »J. V. Snellman» (2:a uppl.,
2 bd, 1904); B. Estlander, »Elva årtionden ur
Finlands historia» (3 bd, 1919—23). H. E. P.
Fennoska’ndia. Med namnet F. betecknas
numera allmänt, på förslag av den finländske
geologen W. Ramsay, det till sin geologiska
byggnad, utvecklingshistoria och
naturförhållanden skarpt begränsade och väl
karakteriserade naturområde, som upptages av
Skandinaviska halvön, Finland, ryska Karelen och
Kolahalvön.
F. bildar ett av jordens största
urbergsområden (Baltiska skölden), som tidigare
helt varit övertäckt av lagrade bergarter,
vilka emellertid mestadels åter nedbrutits
och i stor utsträckning lämnat den äldsta,
kristalliniska berggrunden bar. F:s gräns i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
