Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ferrara - Ferrara-Florenskonsiliet - Ferrari - Ferrari, Ettore - Ferrari, Paolo - Ferrari, Philipp la Rénotière von Ferrary
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
255
Ferrara-Florenskonsiliet—Ferrari
256
ligger fursteätten Estes slott (Castello Estense),
anlagt på 1380-talet i gotisk stil; sedan
furstehuset Este förlorat F., var slottet till
1860 residens för påvliga legater. S. därom
ligga ärkebiskopspalatset och katedralen, den
senare uppförd under 1100- och 1200-talet,
vilket i synnerhet fasaderna visa; interiören
blev hårt restaurerad i början på 1700-talet;
klocktornet från 1400-talet har fasaderna
in-krusterade med röd och vit marmor. Rikt
smyckade av konstnärer från F. äro kyrkorna
San Francesco, huvudsaki. från 1500-talets
början och slut, Santa Maria in Vado, San
Bene-detto och San Cristoforo, samtliga med
renässansinteriörer. Det fria universitetet
grundades 1391 och har jur., med. och
mat.-natur-vet. fakulteter; 450 stud. (1922). Biblioteket
innesluter 66.589 bd (1923), sällsynta
inkunabler, handskrifter (däribland av Ariosto och
Tasso) m. m. Samlingar av målningar, mynt
och fornsaker inrymmas i Palazzo di
Schifa-noia (anlagt 1391; med märkliga fresker i det
inre), de största konstsamlingarna i Palazzo
dei Diamanti (uppfört 1492—1565), som fått
sitt namn efter palatsets beklädnad av
fasetterad sten. Palazzo Roverella (med
terra-kottaornament i huvudfasaden), Palazzo
Ben-tivoglio, Palazzo Crispi m. fl. äro också från
F:s storhetstid, renässansen. E. L-r.
F. nämnes tidigast under äldre medeltiden
och befästes 575 av exarken i Ravenna. Det
styrdes från 1208 (hertigdöme från 1471) av
huset Este (se d. o.) och hade under
renässansfurstarna av denna släkt en glansperiod.
I F. sammanträdde 1438
Ferrara-Florenskonsiliet (se nedan). I F. samlades under
hertigarnas av Este beskydd en skara diktare
och konstnärer, bland dem skalderna Tasso,
Ariosto och Guarini. Efter Alfonso II :s död
1597 indrogs F. som ledigt län till kurian.
Från 1797 utgjorde F. en del av Cisalpinska
republiken, sedan av konungariket Italien och
kom 1815 åter till påvestolen, utom delen n.
om Po, vilken tillföll Österrike. 1859
införlivades F. med konungariket Italien. Jfr E.
Noyes, »Story of F.» (1904), och under Este
anförd litt. (B. H-d.)
Ferrara-Florenskonsiliet, påvligt
motkonsi-lium till reformkonsiliet i Basel (se
Baselkonsiliet). Sedan Baselkonsiliet i juli
1437 inför sig instämt påven Eugenius IV,
förklarade denne i sept. 1437 Baselkonsiliet
upplöst och påbjöd konsiliets förläggande till
Ferrara. 9 april 1438 sammanträdde i Ferrara
det påvliga separatmötet. Bland deltagarna
märktes Eugenius själv, den bysantinske
kejsaren Johannes VIII, patriarken Josef av
Konstantinopel, flera orientaliska furstar och
patriarker samt 150 av västerlandets biskopar.
Främst på grekernas sida stodo Bessarion (se
d. o.) och metropoliten Isidor av Kiev. Efter
långa förhandlingar om union mellan österns
och västerns kyrkor enades man om en
dogmatisk kompromissformel, och 6 juli 1439 kunde
(i Florens) unionen med grekerna proklameras.
Dessa skulle behålla egna riter, de
orientaliska patriarkernas privilegier skulle
respekteras, och man enades om en rad lärosatser
om nattvarden, påvens primat m. m. I
Konstantinopel reagerade man mot unionen.
Bessarion och Isidor måste fly till Italien och
blevo romerska kardinaler. Först 1452, året
före Konstantinopels erövring av turkarna,
firades i Sofiakyrkan återföreningen, och 20
år senare upplöstes denna union. Litt.: W.
Norden, »Das Papsttum und Byzanz» (1903).
Ferra’ri, tillnamn för ett 70-tal italienska
konstnärer under senare medeltiden och nyare
tiden. — Gaudenzio F. (omkr. 1480—
1546) var en av de lombardiska
målarskolornas bästa och mest produktiva mästare. D
e-f endente F. (omkr. 1490—efter 1535), vars
verksamhet torde ha varit av ganska stor
betydelse för den piemontesiska målarskolans
utveckling, har blivit känd för forskningen
först genom ett 1870 funnet dokument från
1531, som visade, att Defendente utfört
triptyken i kyrkan San Antonio di Ranverso vid
Avigliana. Biogr. i »Allgemeines Lexikon der
bildenden Künstler», bd 11 (1915). E. L-k.
Ferra’ri, E 11 o r e, italiensk skulptör (f.
1849). Utförde Viktor Emanuels ryttarstaty
i Venezia, Giordano Brunos staty i Rom och
Mazzinis monument där med rörliga och
lidelsefulla sockelreliefer. G-g N.
Ferrahi, P a o 1 o, italiensk författare (1822
—89). Sin första och största framgång vann
F. med komedien »Il Goldoni e le sue sedici
commedie nuove» (1852). Italienska
1700-tals-författare behandlas
även i »Una poltrona
storica» (1853; om
Al-fieri) och »La satira e
Parini» (1856). Stort
bifall rönte F:s
folklustspel, stundom
hållna i Goldonis anda:
»El sor Bartolomeo
calzolaro» ( i
omarbetad form kallad »Il
codicillo dello zio
Ve-nanzio»), »Un ballo in
provincia» (1848). I
båda dessa arter följde F. de bästa italienska
traditioner. Den största och mest omtvistade
delen av hans alstring tillhör den sociala
komedien: »Il Tartufo moderno» (sedan kallad
»Prosa»), »La donna e lo scettico», »Cause ed
effetti», »Il duello», »Il suicidio», merendels
efter förebilder i den samtida franska
dramatiken, vars esprit och moraliserande
problemdialog han stundom väl osjälvständigt
imiterar. F :s »Opere drammatiche» (15 bd)
ut-kommo 1877—84, ett urval 1890. Litt.: Biogr.
av V. Ferrari (1899); B. Croce, »La
lettera-tura della nuova Italia», I (1914). A. Lbd.
FerraTi, Philipp la Rénotière von
Ferrary, berömd frimärkssamlare (omkr. 1848—
1917), son till R. F., hertig av Galliera (se d. o.).
Hans samling, värderad till omkr. 10 mill. kr.,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
