Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ferrari, Philipp la Rénotière von Ferrary - Ferraris, Galileo - Ferraris, Maggiorino - Ferrata, Domenico - Ferratin - Ferreira, Antonio - Ferrel, William - Ferrer, Francisco - Ferrerius (Ferrer), Vincentius - Ferrero, Guglielmo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
257
Ferraris—Ferrero
258
omfattade särskilt unika saker och
sällsyntheter, s. k. »ferrariteter», och donerades till
tyska postmuseet men beslagtogs av
fransmännen och försåldes på auktioner i Paris.
Även Sveriges sällsyntaste frimärke (gul 3 sk.
b:o; unik) tillhörde F:s samling. O. Sjn.
Ferra’ris, G a 1 i 1 e o, italiensk fysiker och
elektrotekniker (1847—97), prof, i fysik i Turin
1879. Hans värdefulla arbeten om elektrisk
kraftöverföring, transformatorer och
växel-strömsteknik möjliggjorde byggandet av
växel-strömsmotorer. Sami, skr., 3 bd, 1902—04.
Ferra’ris, Maggiorino, italiensk
politiker (f. 1856). Blev 1886 deputerad, var 1893—
96 minister för post och telegraf i Crispis
ministär, är nu senator och var 1922 i
ministären Facta minister för de befriade
områdena. F. har skrivit flera nationalekonomiska
arbeten och är utgivare av tidskriften Nuova
Antologia. Han utsågs 1920 av Nationernas
förbunds råd till medlem av
rapportörskom-missionen i Ålandsfrågan men avböjde hösten
s. å. att fullgöra uppdraget. V. S-g.
Ferra’ta, Domenico, kardinal (1847—1914).
Var 1885—89 nuntie i Bryssel, där han inlade
stor förtjänst om återställande av ett gott
förhållande mellan katolska kyrkan och den
belgiska staten. Som nuntie i Paris 1891—96
företrädde han skickligt Leo XIII:s nya
politik att närma de franska katolikerna till den
republikanska statsformen. F. blev 1896
kardinal och 1914 kardinalstatssekreterare åt den
nyvalde påven, Benedictus XV. F:s memoarer
(it. och fr. uppl., 3 bd, 1921) utgöra en
värdefull källa för belgisk och fransk kyrkopolitisk
historia. Jfr U. Stutz, » Die päpstliche
Diplo-matie unter Leo XIII.» (1926). V. S-g.
Ferratln, ett vanliga järnpiller underlägset
järnäggvitepreparat, innehållande 6—7 % järn.
Ferreira [feraVre], Antonio, portugisisk
skald (1528—69). Var jämte Sä de Miranda
förnämste grundläggaren av den klassiska
riktningen i Portugals litteratur, där han
införde epigrammet, odet och tragedien. F:s
tragedi »Castro» åtnjuter ännu det största
anseende. Litt.: Castilho, »A. F., poeta
quinhen-tista» (3 bd, 1874). (K. A. H.)
Ferrel [fe’røl], William, nordamerikansk
meteorolog och oceanograf (1817—91). I sitt
huvudverk, »The motions of fluids and solids
relative to the earth’s surface» (1858, 1859),
kallat meteorologiens »Principia», visade han
de hydrodynamiska grundekvationernas
användbarhet vid studiet av atmosfärens
allmänna cirkulation och gav f. ggn en
förklaring till de båda högtrycksbältena 35° n. och
s. om ekvatorn. Biogr. i American
Meteorolo-gical Journal 1891/92.
Ferre’r, Francisco, spansk revolutionär
(1859—1909). Var 1879—86
järnvägstjänsteman, flydde 1886 som invecklad i ett
republikanskt upprorsförsök till Paris och var där
en tid sekr. åt den landsflyktige republikanen
Ruiz Zorilla (se d. o.). F. öppnade 1901 i
Barcelona ett nationalistiskt bildningsinsti-
tut med antiklerikal och förstucket
revolutionär prägel. Efter attentatet mot spanska
konungaparet 1906, vilket utförts av skolans
bibliotekarie, åtalades F. som dådets
»andlige upphovsman» men blev 1907 frikänd.
Sedan en upprorsrörelse i Barcelona
sommaren 1909 undertryckts, dömdes F. som dess
upphovsman till döden av en krigsrätt och
avrättades. I sydeuropeiska radikala kretsar
ansågs avrättningen vara ett justitiemord och
framkallade demonstrationer i mängd;
upphetsningen i Spanien bidrog till ministären
Mauras avgång (21 okt. s. å.). V. S-g.
Ferrèrius (Ferre’r), Vincentius, spansk
dominikanmunk (omkr. 1350—1419), en av
medeltidens mest berömda vandrarpredikanter.
F. blev 1384 teol. dr, 1395 storpoenitentiarius
hos Benedictus XIII i Avignon och återvände
1398 till sitt kloster i Valencia. Under långa
vandringar genom Spanien, Frankrike och
Italien åstadkom han genom sin väldiga
väckelse-och botpredikan massomvändelser t. o. m. bland
de spanska judarna. F. kanoniserades 1455.
Fransk biogr. av P. Fages (2 bd, 1894); tysk
monogr. av S. Brettle (1924). E. Nwn.
Ferrero [ e’rå], G u g 1 i e 1 m o, italiensk
författare och historiker (f. 1871 21/7).
Lärjunge och måg till Lombroso, framträdde F.
först som författare inom
kriminalpsykologiens och
socialvetenskapernas områden.
Bland hans tidigare
arbeten märkes »La
donna delinquente, la
prostituta e la donna
normale» (utg. 1893
av Lombroso och F.
gemensamt). F:s
psykologiska och sociala
intressen framträda
starkt jämväl i hans
huvudverk,
»Grandezza e decadenza di
Roma» (5 bd, 1902—07; ö’
på sv., »Rom, dess sto
1—5, 1921—24), som med en inledande blick
på den äldre romerska historien sträcker
sig från Sullas död till Augustus’
bortgång. Enl. planen skulle arbetet fullföljas
till rikets undergång, men så har hittills ej
skett. Däremot har F. upptagit ämnen från
kejsartiden i mindre skrifter, t. ex.
karaktärsteckningar av »Romerska kejsarinnor»
(sv. övers. 1913; först utg. på engelska; på
italienska, »Le donne dei cesari», 1925) och
översiktliga förstudier över ämnet »La ruine
de la civilisation antique» (1921; sv. övers.,
»Den antika civilisationens undergång», 1927).
På sv. föreligger även »Den latinska anden och
den moderna världen» (1919), en samling tal
och uppsatser, riktade mot nutidens böjelse att
sätta kvantitet över kvalitet, att uppoffra det
latinska kulturarvet med dess krav på
måttfullhet, klarhet och skärpa. Bland F:s verk
märkas dessutom »Fra i due mondi» (rese-
VII. 9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
