Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ferrero, Guglielmo - Ferret, Col - Ferri, Enrico - Ferricyankalium - Ferrières - Ferriföreningar - Ferrit - Ferrner, Bengt (Benedict) - Ferro - Ferrocyankalium - Ferrofosfor - Ferroföreningar - Ferrokrom - Ferrol, El - Ferrolegeringar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
259
Ferret—Ferrolegeringar
260
intryck från Amerika, 1913) — en skrift, vari
han själv anser sig ha lämnat nyckeln till
sina idéer —, »La vecchia Europa e la nuova:
saggi e discorsi» (1918) samt de intryck av
1800-talets europeiska utveckling och
världskrigets tyska katastrof, som F. i
romantiserad form utgivit som »Memorie e confessioni
di un sovrano deposto» (1920). Tills, m.
Cor-rado Barbagallo har F. skrivit en mera
hand-boksartad sammanfattning av Roms historia,
»Roma antica» (3 bd, 1921—22). Till hans
senaste skrifter höra »La tragedia della pace»
(1923; sv. övers, s. å.), en kritik av
Versailles-freden, »Discorsi ai sordi» (1925), »La
demo-crazia in Italia: studi e precisioni» (1925).
F:s styrka som historiker ligger icke i
källforskningens djup och självständighet, men
han äger en utpräglad förmåga av levande
skildring, stödd på skarpsinnig psykologisk
analys och klar uppfattning av de sociala
motsatser och ekonomiska förändringar, som ligga
under de politiska stridernas skiften. Stundom
tör han gå något för långt i denna riktning
liksom i sina jämförelser mellan dåtida och
nutida samhällsföreteelser, och hans emellanåt
halvt mystiskt färgade förkunnelse av
tillvarons eviga lagar får kanske i vissa
sammanfattande satser en prägel av alltför enkel
fatalism. I F:s huvudarbete förtjäna påpekas
hans hävdande av Lucullus’ stora insats som
skapare av den romerska »imperialismen»,
hans välgrundade, om också långt drivna
reaktion mot Mommsens Caesardyrkan och
hans teckning av Augustus’ politiska verk
som i vidsträckt mån en verklig republikansk
restauration. — I början någon gång bedömd
som historisk dilettant, har F. senare alltmer
vunnit erkännande. Jfr uppsats av G.
Witt-rock i Hist. Tidskr. 1908 och artiklar av H.
Hjärne i Sv. Dagbladet nov. 1921. G. W-k.
Ferret, Col [kål färä’], alppass mellan
Rhönes och Pos flodsystem, 2,536 m ö. h., ö.
om Mont Blancmassivet, på gränsen mellan
Italien och Schweiz.
Fe’rri, E n r i c o, italiensk
straffrättslä-rare, politiker (f. 1856). Var 1881—94 prof,
vid flera italienska univ., avsattes som
socialist av Crispi, blev
sedermera advokat i Rom
och 1909 prof, vid
där-varande univ. 1886
blev F. led. av
deputeradekammaren och
var där länge en av
socialdemokraternas
mest framträdande
ledare men utgick 1912
ur partiet och
uppträdde sedermera i
parlamentet såsom
oavhängig socialist.
F. räknas jämte Lombroso och Garofalo
som grundläggare av den italienska
krimi-nalistskolan, enl. vilken varje brottslig
handling med nödvändighet framgår ur
brotts
lingens nedärvda karaktär och den yttre
omgivningens påverkan. Han påyrkar därför,
att samhällets verksamhet för brottslighetens
bekämpande bör främst inrikta sig på
förbättring av samhällsförhållandena samt att
straffet blott bör avse samhällets skyddande
mot förbrytaren, ej antaga karaktären av ett
avsiktligt lidande. Helt förnekar han
straffens avskräckande verkan. Sin uppfattning
av brott och straff har F. framlagt i
»Sociologia criminale» (3:e uppl. 1892; 4:euppl. 1900;
tysk övers. 1896). Bland F:s övriga skrifter
märkes »Socialismo e scienza positiva. Darwin,
Spencer, Marx» (1894; »Socialism och modern
vetenskap», 1903—04; 4:e uppl. 1910). N. S-g.*
Ferricyänkälium, dets. som
kaliumferricya-nid, se Blodlutsalt.
Ferrières [färia’r], slott i fr. dep.
Seine-et-Marne, 32 km ö. om Paris. På F. hade
konung Vilhelm I av Preussen sitt högkvarter 19
sept.—5 okt. 1870, och där underhandlade
Bis-marck och J. Favre 19 och 20 sept. om
vapenvila.
Ferriföreningar, se Järnföreningar.
Ferrlt, i stål förekommande metaral (se
d. o.), som består av mer eller mindre rent
a-järn (se J ä r n).
Ferrner, Bengt (Benedict), astronom
(1724—1802), 1751 observatör i Uppsala. 1758
—63 företog F. vidsträckta utrikesresor. Vid
sin hemkomst blev han efter Klingenstjerna
lärare för kronprins Gustav. Bland F:s
viktigare arbeten märkas observationer av
Ve-nuspassagerna 1761 och 1779. Han adlades
1766 (skrev sig förut F e r n e r; om släkten se
»Värmland förr och nu», 1926). Led. av
Vet.-akad. 1756. S. A-f.
Fe’rro, sp. Hierro, den sydvästligaste av
Kanarieöarna (se d. o.); 276 kvkm, 8,344 inv.
(1921). F. är uppbyggt av basalt och stiger
brant ur havet (högsta toppen 1,415 m).
Huvudort är Valverde. — Emedan F. ansågs vara
Gamla världens västligaste punkt och antogs
ligga 20° v. om Paris, lät Richelieu 1634
draga nollmeridianen över F. Jfr Längd.
Ferrocyänkälium, dets. som
kaliumferrocya-nid, se Blodlutsalt.
Ferrofosfor, se Ferrolegeringar.
Ferroföreningar, se Järnföreningar.
Ferrokröm, järn med 60—70 % Cr och 0,1—8
% C. F. har fått stor användning som
tillsatsmedel vid framställning av kromlegerade
specialstål. Under de senaste åren har
förbrukningen av f. hastigt ökats på grund av
uppfinningen av de icke rostande stålen (se S p
e-c i a 1 s t å 1). B. K-g.
Ferrol [f ärå’1], E 1, hamnstad och
flottstation i sp. prov. La Coruna (Galicien); 30,782
inv. (1921); en av Spaniens tre starkaste
krigshamnar. Arsenal med dockor, flottans
verkstäder m. m. Sardinfiske.
Ferrolegeringar, legeringar, som förutom
järn (lat. ferrum) innehålla en eller flera
andra metaller, vilka utgöra en väsentlig del
av legeringen. De ha i allm. kristalliniskt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
