Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fersen, von, ätt - Fersen, Fabian von - Fersen, Fredrik Axel von (Axel von Fersen d. ä.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
265
Fersen, von—Fersen, F. A. von
266
Fersen, von, svensk ätt. Dess stamgods
torde ha varit Versen (nu Veersen) i
Lüne-burg. I Pommern nämnas omkr. 1440
bröderna Karsten von Versen, stamfar för en
ännu i Tyskland levande ätt von Versen,
och Simon von Versen, med vars sonson
Lorentz von Versen el. von F. släkten kom till
Estland. Den sistnämndes sonson Hans von
F. grundade en i östersjöprovinserna ännu
levande linje med delvis friherrlig, delvis
(sedan 1795) rysk grevlig titel. Hans von F:s
bror var lantrådet Fabian von F. i Estland.
Svensk friherrevärdighet tilldelades 1674
dennes sonsöner Herman von F. (tysk linje,
utgången på manssidan 1804), dennes bror O.
W. von F. (se nedan) samt bröderna Hans
v o n F. (1625—83, generallöjtnant, guvernör
i Riga 1675 samt över Ingermanlands och
Keksholms län 1682) och Fabian von F. (se
nedan). Frih. Hans von F:s son R. J. von F.
(se nedan) blev 1712 greve. Dennes sonson
var Axel von F. d. ä. (se nedan). Hans yngre
son greve Fabian Reinhold von F.
(1762—1818) tog 1796 som överste avsked ur
krigstjänst, var hovman, antogs hysa
sympatier för den avsatta kungafamiljen och tog
1810, efter »Fersenska mordet», avsked från
hovet. Den grevliga ätten utgick på
manssidan 1839 och på kvinnosidan 1879 med hans
dotter grevinnan Louise Gyldenstolpe. Litt.:
F. von Versen, »Geschichte des Geschlechts
von Versen und von Fersen» (1885). B. H-d.
Fersen, Fabian von, frih.,
generalfältmarskalk (1626—77); jfr släktöversikten. Blev
överste för Vita reg:tet 1654, kommendant i
Krakau 1657 och generalmajor s. å. F. var
överkommendant i Stralsund 1659—62, blev
guvernör i Livland 1663, överste för Åbo läns
inf.-reg:te 1664, generallöjtnant 1668, general
1674, generalguvernör över Skåne, Halland
och Blekinge 1675, generalfältmarskalk s. å.
Han tillbakaslog 1677 danskarnas anfall mot
Malmö. Blev frih. 1674; slöt själv sin gren.
Fersen, Fredrik Axel von (Axel
von F. d. ä.), greve, politiker, fältmarskalk
(17 1 9 5/4—94 24/4), son till Hans v. F.
Tjänstgjorde med utmärkelse i franska arméerna
1740—48 och blev efter hemkomsten svensk
generalmajor 1750. Denna utnämning väckte
stort uppseende på grund av F:s ungdom och
korta tjänstgöring i svenska hären och
betecknade den första uppenbara brytningen
mellan tronföljaren och rådet. F. fick dock
snart tillfälle att rättfärdiga sin snabba
befordran, då han med utmärkelse 1757—60
deltog i pommerska kriget. Den av honom
utförda erövringen av Usedom och Wollin hösten
1759 tillhör detta föga ärofulla krigs bästa
bedrifter. F. erhöll 1759 anbud att efterträda
sin svåger Lantingshausen som högste
befälhavare i Pommern men avböjde detta. 1763
blev han general och 1770 fältmarskalk.
Redan vid riksdagen 1751—52 hade F tagit
del i riddarhusets förhandlingar. Vid 1755—56
års riksdag blev han en av hattpartiets främ-
Axel von Fersen d. ä. Kopia efter pastell av G.
Lundberg. I enskild ägo.
sta förtroendemän och valdes till
lantmarskalk. Från detta ögonblick var F. nästan
ända till sin död en av de mest framskjutna
personligheterna i Sveriges politiska liv.
Härtill bidrog, utom börd, släktförbindelser och
rikedom, en stor begåvning på det
parlamentariska området, yttrande sig i vältalighet,
människokännedom, ovanlig självbehärskning
och oförskräckthet. F. var den ypperste
representanten för frihetstidens rikt utvecklade
parlamentariska skicklighet. Han var en
uppriktig vän av friheten, icke utan en viss
republikansk anstrykning, men på samma gång
inbiten aristokrat, som ingalunda var sinnad
att uppgiva något av adelns privilegierade
ställning. En statsmannabegåvning av högre
rang var F. icke. Därtill var han alltför
dogmatisk, och hans politiska vyer voro
rätt begränsade. F:s uppträdande vid
riksdagen 1755—56 betecknar honom på höjden av
makt; barskt kväser han det konungskt
sinnade bondeståndet, nedslår hovpartiets
revolutionsförsök, låter rikets förste greve (Erik
Brahe) blöda på schavotten och förödmjukar
bittert konungaparet inför de maktmedvetna
ständerna. Då hattväldet lutade mot sitt
fall, sökte han rädda det genom att knyta
förbindelser med hovpartiet (1762), men det
väntade resultatet uteblev, och mössorna togo
makten 1765. F. försvarade då med kraft
sitt fallna parti mot de våldsamma
angreppen, blottade mössornas svagheter, gisslade
deras överdrifter och förde moderationens och
den lagliga ordningens talan. De
segerberu-sade mössorna sökte befria sig från den
be
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
