- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Tredje upplagan. 7. Fackelros - Frölunda /
263-264

(1927) [MARC] - Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ferry, Jules

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

263

Ferry

264

ville. Först sedan trupperna mot hans
energiska föreställningar dragits tillbaka och Paris
därigenom prisgivits ät upprorsmännen, satte
han sig själv i säkerhet. F., som febr. 1871
invalts i nationalförsamlingen, blev där, sedan
han 1872—73 varit minister i Aten, ledare för
vänstra centern och valdes 1876 till
representant i den nybildade deputeradekammaren för
sin hemort, Saint-Dié. Han stod 1877 i främsta
ledet bland motståndarna till Mac Mahons
personliga »politik av 16 maj» och blev, sedan
marskalken tvingats att avgå och efterträtts
av Grévy (30 jan. 1879), undervisningsminister
i ministären Waddington, en befattning, som
han i olika ministärer med korta avbrott
innehade till nov. 1883. F. omdanade under dessa
år grundligt hela det franska
undervisningsväsendet genom en rad betydelsefulla lagar.
Bl. a. upphävdes alla de av staten icke
erkända kongregationernas (andliga ordnarnas)
skolor. Förslaget härom — den ryktbara
»artikel 7» i lagen om den högre undervisningens
frihet — antogs i deputeradekammaren 1879
men föll i senaten på grund av klerikalernas
häftiga motstånd (15 mars 1880). Då
utfärdade F. (29 mars) två dekret, som påbjödo
jesuitskolornas stängning och mot övriga icke
erkända ordnar återupplivade en del gamla
lagar, delvis från 1700-talet, vilka förbjödo
dem att existera i Frankrike. Jämsides med
dessa åtgärder -— vilka ådrogo F. personligen
ett ursinnigt hat från klerikalernas sida —
pågick omorganiseringen av undervisningen
på skolans lägre och mellanstadium
(upprättandet av nya seminarier, ökning av
primärskolornas lärarkrafter, stegring av
kompetensfordringarna för lärare, införande, 1881,
av kostnadsfri undervisning i statens
primärskolor o. s. v.). Genom en lag 28 mars 1882
stadgades obligatorisk skolundervisning på
nederstadiet och avskaffades
religionsundervisningen i statens skolor, som i stället skulle
meddela »moralisk och medborgerlig
undervisning». Genom statens försorg upprättades
högre flickskolor (lag 21 dec. 1880). Hela
detta reformarbete genomfördes under
oavlåtliga strider mot högergrupperna i
deputeradekammaren och framför allt i senaten.

F. blev 23 sept. 1880 med bibehållande av
sin portfölj själv konseljpresident men måste
10 nov. s. å. vika för Gambetta. Då dennes
»stora ministär» störtades efter några
månader, inträdde F. (30 jan. 1882) som
undervisningsminister i Freycinets kabinett, avgick
med detta (7 aug. s. å.) och blev 21 febr. 1883
för andra gången konseljpresident, nu med
uppgift att samla en moderat och
regerings-duglig republikansk majoritet. Först ånyo
undervisningsminister, blev han 20 nov. s. å. i
stället utrikesminister. F:s
konseljpresidents-tid upptogs till stor del av parlamentariska
strider om författningens revision (se F r a n
k-r i k e, historia). Dess förblivande resultat var
grundläggandet av det moderna franska
kolonialväldet, »vars fyra kärnpunkter han med

säker blick för framtiden bestämde i
Tunisien, Tonkin, Kongo och Madagaskar»
(Hano-taux). Jfr Frankrike, kolonialhistoria,
och Franska Indokina. Det fördrag,
som grundade Frankrikes protektorat över
Tunisien, avslöts 1881. Med Bismarck
samverkade F. 1884 om Kongostatens upprättande
och slöt med den nya staten 5 febr. 1885
fördrag om dess gräns till Franska Kongo. Till
Madagaskar utsände han de expeditioner,
vilka sedan ledde till det franska inflytandets
befästande på ön genom fördraget i Tamatave
(17 dec. 1885). Den tidigare uppkomna
konflikten med Annam ledde under F:s ministär
till protektoratsfördraget av 6 juni 1884,
föregånget av ett fördrag 11 maj s. å. i Tien-tsin
med Kina, som nödgades utlova att
omedelbart draga sina trupper tillbaka från Annam
och Tonkin. Tvister om fördragets
tillämpning vållade juni s. å. en allvarlig
sammanstötning mellan franska och kinesiska
trupper, och därur utvecklade sig ett i Frankrike
högeligen impopulärt krig, överdrivna
uppgifter om en tillfällig fransk motgång vid
Lang-son (28 mars 1885) vållade i
deputeradekammaren en upphetsning, som genom
Cle-menceaus ingripande till resultat fick ett
förkrossande misstroendevotum mot ministären
(30 mars). Dagen därpå fick den störtade F.
telegram om att de hemliga underhandlingar
han i jan. öppnat med kinesiska regeringen
lett till gott resultat, och 4 april avslötos i
Peking för Frankrike förmånliga
fredsprelimi-närer — för sent för att rädda F:s ministär,
vars fall blev inledningen till en ny
parlamentarisk svaghetsperiod och hämmade det
franska kolonialväldets utveckling.

Trots sin oerhörda impopularitet tog F. de
följ, åren verksamt del i partilivet genom att
i en mängd politiska tal klart uppvisa den
fara, som hotade republiken från general
Bou-langer (se d. o.). Vid presidenten Grévys
nödtvungna avgång blev F. de moderata
republikanernas kandidat, men boulangisterna
hotade med uppror, om han valdes, och han
trädde därför efter den första omröstningen
frivilligt tillbaka för den av Clemenceau i
sista stund framförde kompromisskandidaten
Sadi Carnot (3 dec. 1887). De nya valen till
deputeradekammaren 1889 utföllo ej minst
genom F:s förtjänst förkrossande för
boulangisterna, men själv föll han igenom.
Upprättelsen kom, då F. i febr. 1890 valdes till
senator för Vosges och 24 febr. 1893 utsågs
till senatens president. Några veckor senare
dukade F. under för ett hjärtlidande. I
handlingskraftig patriotism och parlamentarisk
skicklighet har F. i den tredje republiken
haft få likar. Sin kolonialpolitik försvarade
han i »Le Tonkin et la mère-patrie» (1890).
Ch. Robiquet utgav »Discours et opinions de
J. F.» (7 bd, 1893—98). Litt.: A. Rambaud,
»J. F.» (1903); A. Billot, »J. F. Son æuvre
coloniale et diplomatique» (1904); P. Brulat,
»Histoire populaire de J. F» (1907). V. S-g.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Jul 17 16:14:47 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfdg/0162.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free