Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fetknopp (fettknopp) - Fetma - Fetsill - Fetstil - Fetsund - Fett, Harry Per - Fettbildning - Fettceller - Fettdegeneration - Fettdiet - Fetter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
275
Fetma—Fetter
276
sulaceae, utmärkt genom vanl. 5-taliga
blommor med fria kronblad och fruktblad samt
dubbelt så många ståndare som kronbladen.
Omkr. 140 arter — en-, två- el. fleråriga örter
med köttiga, ofta trinda blad och blommorna
i knippen —, växande på torra platser
företrädesvis i n. halvklotets tempererade och
kalla delar. Blomfärgen är olika: vit, gul,
röd och blå. I Sverige växa 8 arter.
Vanligast äro kärleksörten el.
fetbladet, S. telepliium, som har breda, platta blad
och vita blommor, vanliga
fetknoppen, S. acre, som har äggformiga blad med
skarp smak samt gula blommor, och
hälleknoppen, S. album, som har trinda,
rödprickiga blad och vita blommor. — Många
arter odlas som prydnadsväxter, t. ex. S.
spu-rium (med violetta blommor, på kyrkogårdar
m. m.), S. aizoon (med gula blommor, på
stenpartier) och R. Sieboldii (ampelväxt). G. M-e.
Fetma, se F e 11 s o t.
Fetsill, se Sillsläktet.
Fetstil, boktr., se Stil.
Fetsund, järnvägsstation i Norge, 3 km
ovanför Glommens utflöde i sjön öieren. Strax
ö. om F. leda på en 460 m lång järnbro
landsväg och järnväg från Sverige över floden.
Denna viktiga övergång försvaras av ett par
äldre batterier och av några under senare tid
mot anfall från s. ö. anordnade
artilleriställningar, medan anmarschvägarna från ö. och
n. ö. skulle skyddas av det nu slopade
Dings-rudsfästet och Kongsvinger.
Fetsundsbefäst-ningen utgör vänstra flygeln av den s. k.
Glommenlinjen. Omkring F. finnes en
stads-lik bygd med många stora industriföretag.
Sundet är knutpunkt för timmerflottningen i
Glommenvattendraget. L. W :son M. (M. H.)
Fett, Harry Per, norsk konsthistoriker
och arkeolog (f. 1875). Blev fil. dr 1908, var
1901—11 amanuens vid Folkemuseet och 1899
—1908 sekr. i Föreningen til norske
fortids-mindesmærkers beväring samt är sedan
1913 riksantikvarie.
F. är en framstående
kännare av norsk
me-deltidskonst. Bland
hans arbeten märkas
»Gamle norske hjem,
hus og bohave» (1906),
»Billedhuggerkun sten
i Norge under
Sverre-ætten» (1908), »Norges
kirker i
middelalde-ren» (1909), »Norges
malerkunst i middelalderen» (1917; en tidigare
uppl., färdig 1915, förstördes, så när som på
ett enda ex., vid Bergens brand jan. 1916)
samt uppsatser, bl. a. i tidskr. Kunst og
Kultur. Vidare har F. skrivit »Fra Athen til
Trangvik» (1924) och »Vort nationale
ene-velde, Ethos og Eros» (1925). F. är en av
utgivarna av »Norsk kunsthistorie» (under
utgivning sedan 1925). T. J. A.*
Fettbildning, se Ämnesomsättning.
Fettceller, se Bindesubstansvävnad, sp.
311 och fig. 2 på planschen.
Fettdegeneration, se De generation och
Fetthjärta.
Fettdiet, se Diet, sp. 891.
Fetter, saltartade föreningar (estrar)
mellan glycerin och enbasiska acykliska syror,
framför allt tillhörande fettsyre- och
oljesyre-serierna. De kallas även glycerider eller,
enl. internationellt förslag, 1 i p i d e r. De
flesta naturliga f. utgöras av stearinsyrans,
palmitinsyrans och oljesyrans glycerider. Även
lägre fettsyreglycerider, ss. smörsyrans,
förekomma i större mängder. I naturen
förekommande f. äro sällan uppbyggda av enbart
en syra utan bestå vanl. av en blandning
av flera olika fettsyreglycerider. Ju mera
stearin ett fett innehåller, desto fastare är
konsistensen vid vanlig temperatur. Olein
åter gör fettet mera löst, om det ej rent av
är flytande (tran, olivolja). F. förekomma i
både djur- och växtriket samt tjäna särskilt
hos djuren som upplagsnäring. Djurfetteina
erhållas genom utsmältning. Detta tillgår så,
att fettet upphettas, varvid de omgivande
cellhinnorna sprängas och kunna frånskiljas.
Ur fettfattigt utgångsmaterial, ss. ben o. dyl.,
utvinnes fettet genom extraktion med bensin,
trikloretylen etc. Växtfetter utvinnas vanl.
genom kall- el. varmpressning i hydrauliska
pressar av framför allt frukter och frön.
F. äro i allm. lösliga i organiska
lösningsmedel med undantag av alkohol, som endast
löser några f. I vatten äro de alla olösliga,
och härpå grundar sig f:s användning som
skyddsmedel mot fukt. Vid längre förvaring,
särskilt om luften har tillträde, sönderdelas
f. något. Härvid erhålla de sur reaktion och
obehaglig lukt och smak (fettet »härsknar»).
Detta beror dels på enzymatiska
spjälknings-processer, varvid fettet spjälkas i glycerin och
fria syror, dels på oxidation. Ju mer omättade
föreningar ett fett innehåller, desto kraftigare
oxideras och omvandlas det vid utsättande för
luft. Vid upphettning förflyktigas ej f. utan
sönderdelas. Förutom av baser och syror
spjälkas f. genom behandling med överhettad
vattenånga eller med enzymet 1 i p a s, som
förekommer rikligt i bukspott och i frön. — Om
hydrering av f. se Fetthärdning.
Djurfetterna skiljas från växtfetter genom
att de innehålla kolesterin (se d. o.), under
det att växtfetterna äro rika på de kolesterin
närstående fytosterinerna. Hos djuren
förekommer fett i alla vävnader och vätskor med
undantag för normal urin. Mest fettrik är
den gula benmärgen med 90 % fett, fattigast
på fett äro blod med 0,4 %, magsaft med
0,02 % och svett med O,ooi % fett. Bland
viktigare djurfetter märkas talg, ister, smör och
tran. Även i växtriket äro f. mycket
utbredda. De utgöras dels av fasta f., dels
av flytande s. k. feta oljor. De senare
indelas i torkande och icke torkande oljor,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
