- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Tredje upplagan. 7. Fackelros - Frölunda /
279-280

(1927) [MARC] - Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fettmottet - Fettnjure - Fettsot, Sjuklig fetma - Fettsvansfår - Fettsvulst el. Lipom

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

279

Fettmottet—Fettsvulst

280

Fettmottet (Aglo’ssa pinguinälis), en till
mottfjärilarnas fam. hörande fjäril, vars
bruna, glänsande larv ibland anträffas i
visthus, magasin, hönshus o. dyl., där den
livnär sig av allehanda avfall. Framvingarna
äro grågula, oregelbundet brunskuggade med
två ljusa, vid framkanten svarta tvär linjer.
Vingbredd 28—-37 mm. G. A-z.*

Fettnjure, se Njursjukdomar.

Fettsot, Sjuklig fetma. Då kroppens
naturliga reservnäring, fett, avlagras i så
riklig mängd, att därav hinder uppstå för
organens normala funktioner, anses fetman
(korpulensen) vara sjuklig och böra för hälsans skull
behandlas. En gammal regel säger, att den
vuxna människan bör väga lika många kg,
som hennes längd i cm överskjuter 100. En
människa av 170 cm längd bör således väga
70 kg o. s. v. I det stora hela stämmer denna
iakttagelse ganska bra; olika kraftigt
utvecklad muskulatur och benbyggnad betinga
dock, naturligt nog, många avvikelser både
uppåt och nedåt, utan att man därför kan
tala om något abnormt näringstillstånd.

Kroppens fettförråd bildas och underhålles
av näringen. Födans fettarter kunna dels
direkt avlagras, dels genom sin förbränning
spara andra fettbildande näringsämnen. Som
sådana spela särskilt kolhydraterna en viktig
roll, medan äggviteämnena först vid ymnig
tillförsel i en rikt tillmätt kost i detta
avseende ha någon betydelse. Alkohol kan verka
fettavlagring indirekt därigenom, att den
för-brännes i st. f. en direkt fettbildare.

För uppkomsten av en fettavlagring fordras
abnormt riklig näringstillförsel, d. v. s. att
näringen, uttryckt i kalorier, överstiger
förbrukningen, uttryckt i samma enheter.
Orsaken till fetma är ofta just ett dylikt lätt
påvisbart missförhållande. Man har
emellertid som medverkande faktor länge sökt efter
en under det vanliga, av aptit och rörelsedrift
reglerade, näringsbehovet nedsatt
ämnesomsättning, en minskad intensitet i
förbränningen, som skulle utgöra anlaget för fetma.
Emellertid befinnes ofta den föregivet knappa
näringen i själva verket ganska riklig, bestående
till stor del av koncentrerade födoämnen, ss.
mycket smör, grädde, fet ost, socker o. s. v. I
andra fall visar det sig, att personen för ett
mycket stillasittande liv med litet motion;
hans ämnesomsättning blir därigenom den
minsta möjliga normala, och den »knappa»
näringen blir i alla fall större än det
beräknade normala behovet. Det har varit mycket
svårt att även med de mest noggranna försök
fastställa en tänkt abnormt minskad
ämnesomsättning. Däremot är en sådan påvisad vid
sjukdomen myxödem, som beror på bortfall
av sköldkörtelns funktion; vid denna sjukdom
plägar ofta en viss korpulens av ett abnormt
fett utveckla sig, och den förväxlas av
allmänheten lätt med f. Även kastration
(borttagandet av könskörtlarna) utövar på båda
könen en sänkning av förbränningens
inten

sitet, varav förklaras den större lättheten att
göda kastrater, vilken gjort, att denna
operation vunnit insteg i husdjursskötseln. På
indirekt väg har man kunnat visa betydelsen av
sköldkörtel- m. fl. inresekretoriska substanser
för korpulensen, vilken vid intagande av dessa
medel snabbt nedgår vid starkt ökade
äm-nesomsättningstal. F. är ärftlig i vissa
familjer, liksom några andra
ämnesomsättnings-rubbningar (sockersjuka, gikt, gallsten).

F:s väsentligaste olägenhet för individen är
den ökade kroppstyngden. Denna utgör ett
tröttande hinder för kroppslig rörelse,
inbjuder till ett stillasittande liv och minskar på
så sätt omsättningen. Vidare vållas genom
denna kroppsliga trötthet mycket ofta
sekundär slapphet i viljan och förstämning av
känslan, så att bland de korpulenta ofta
träffas utpräglade neurasteniker och
hypo-kondrer. För dessa är då en viktreduktion
den enda rationella behandlingen.

Det är tydligt, att den ökade
kroppstyngden skall ställa stora krav på blodomloppets
organ, särskilt hjärtat. Uppbärandet och
medförandet av en fettmassa på t. ex. 20 kg död
vikt äro även för en muskelstark, tränad
person en betydande påkänning och i ännu
mycket högre grad på en vanl. föga muskelstark
korpulent person, och starka svettningar
åtfölja kroppsansträngningar, särskilt vid högre
temp. Hjärtklappning, andfåddhet och svindel
även vid obetydliga kraftyttringar äro därför
vid f. vanliga symtom på att
cirkulationsorganen ej mäkta fullgöra den arbetsökning, som
den växande belastningen fordrar. I bukhålan
uppträder känsla av tryck, överfyllnad, ofta
förstoppning, i ven systemet åderbråck och
hemorrojder. Slutligen inträda samma
symtom som vid hjärtfel eller myokardit i dess
inkompenserade stadium. Man har från
klinisk synpunkt uppdelat f. i en anemisk
(blodfattig), resp, klorotisk, f. (hos unga flickor)
och den pletoriska (blodfulla) f. Till uppkomst
och utveckling äro de nog likvärdiga. — F.
kan nå häpnadsväckande grader; det ges ex.
på en kroppsvikt av 425 kg för en man. I
Sverige överskrider den endast ytterst sällan
150 kg för man och 120 för kvinna.

Behandlingen är i rena fall lämpligt avvägd
motion och diet och därigenom i regel möjlig
att strikt genomföra, mången gång dock
endast på sjukhus eller vid kurort under första
tiden, särskilt med hänsyn till påfrestningen
av hjärtat och dess samtidiga behandling.
Sköldkörtel- och andra hormonala medel äro
ofta av värde; på grund av sitt häftiga, ofta
till giftverkan stegrade verkningssätt böra de
anlitas endast under sträng observation av
sakkunnig (jfr Diet, Fetthjärta och
Fettlever). E. Landergren. (Tillg.)

Fettsvansfår, se F å r s 1 ä k t e t.

Fettsvulst el. L i p ö m, en form av svulster
(tumörer), som är bland de allmännast
förekommande; vanl. finnes blott en, men stundom
uppträda de i stor mängd hos samma person.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed May 21 19:43:35 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfdg/0172.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free