Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Feuerbach, Anshelm - Feuerbach, Ludwig Andreas - Feuerbach, Paul Johann Anselm von - Feuillanter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
283
Feuerbach, L. A.—Feuillanter
284
i hög grad personlighetspräglade brev till
modern ha utgivits 1911. Monogr. av J.
All-geyer (2:a uppl., 2 bd, 1904), Uhde-Bernays
(1913), T. Heyck (1915) m. fl. G-g N.
Feuerbach [fåi’erba^], Ludwig Andreas,
tysk filosof (1804 28/7—72 13/8), son till P. J.
A. von F. Blev 1828 docent i Erlangen men
måste 1832 avgå på grund av sin hegelianska
åskådning. Därtill
bidrog hans 1830
anonymt utgivna
»Ge-danken über Tod und
Unsterblichkeit» med
ett bihang,
»Saty-risch-theologische Di-stichen». Denna skrift
konfiskerades, F :s
anonymitet avslöjades,
och universitetsbanan
var sedan för alltid
stängd för honom. I
ovannämnda skrift
hade F. i det stora hela intagit en hegeliansk
ståndpunkt; småningom övergav han denna
och blev med sitt skarpsinne och sin
verkliga sakkunskap på området det hegelska
systemets farligaste motståndare under denna
tid. Själv berömde sig F. av att ha tänkt
ut Hegels tankar till de yttersta
konsekvenserna. 1839 utgav han »Zur Kritik der
Hegel-schen Philosophie». Det problem, som
framför allt sysselsatte F., var religionens. I
en serie av arbeten sökte han belysa
religionens väsen och ursprung. De viktigaste bland
dessa äro »Das Wesen des Christentums»
(1841; F:s viktigaste arbete), »Das Wesen der
Religion» (1845), »Vorlesungen über das
Wesen der Religion» (1851; dessa höllos 1848—
49 i Heidelberg på inbjudan av
studentföreningar) och »Theogonie» (1857).
I sin religionsfilosofi söker F. förklara
religionen ur människans känsla av beroende av
främmande makter. Denna känsla framträder
framför allt i dödsfruktan (utan död skulle
det icke ges någon religion). På primitivare
utvecklingsstadier dyrkar människan det, som
hon närmast känner sig beroende av —
naturen. På högre stadier uppstår
andereligionen. I denna dyrkar människan i själva
verket sitt eget väsen, näml, människan som
släkte. F. drevs småningom till en allt
starkare betonad materialism. Han var
upphovsman till den oöversättliga vitsen »Der
Mensch ist, was er isst» (Människan är det
hon äter) och utförde närmare denna tanke
i en undersökning om spis- och dryckesoffren.
F. utövade stort inflytande. Med sin lära om
religionen påverkade han bl. a. Marx’ och
Engels’ materialistiska historieuppfattning.
F:s samtliga arbeten ha utgivits dels under
hans livstid av honom själv (10 bd, 1846—66),
dels av W. Bolin och F. Jodl (10 bd, 1903—11).
Litt.: F. Jodl, »L. F.» (1904; 2:a uppl.
1921); valda brev från och till F. äro utg. i
2 bd 1904. C. H-m.
Feuerbach [fåPorba^], Paul Johann
Anselm von, tysk rättslärd (1775 14/u—
183 3 29/s). Efter att i Jena ha studerat
filosofi och rättsvetenskap samt föreläst det
senare ämnet som prof,
vid univ. i Jena, Kiel
och Landshut fick han
1805 i uppdrag att
författa en ny strafflag
för Bayern och blev
1808 bayerskt
gehei-meråd. 1813 utkom
den bayerska
strafflagen, som i sin helhet
är ett arbete av F.
ensam och måste
erkännas som ett för
sin tid framstående
verk. Den har även, trots senare
framkommen opposition, tjänat till förebild för en
mängd andra tyska brottmålslagstiftningar
intill mitten av 1800-talet. F. blev 1814 v.
president vid appellationsdomstolen i
Bam-berg och var från 1817 till sin död president
i samma slags domstol i Ansbach. — F.
utövade ett betydande inflytande på
rättsvetenskapens utveckling och bildade särskilt epok
inom straffrätten genom att betona
straffrättens positivitet samt nödvändigheten av
att straffdomaren i sin verksamhet är
bunden av lag. Han utbildade ytterligare den
från Hobbes utgående riktning, enl. vilken
straffets egentliga ändamål är att avhålla
andra än förbrytaren från brott
(avskräck-ningsteori, se d. o.). Enl. F. ålägger man icke
straffet för att utkräva hämnd av
brottslingen eller förbättra honom utan för att
hålla det i lagen uttalade straffhotet vid
makt. Denna sin grunduppfattning nedlade
han i »Die Revision der Grundsätze und
Grundbegriffe des positiven peinlichen Rechts»
(2 bd, 1799—1800). Avskräckningsteorien har
efter F:s tid förlorat i betydelse, framför allt
emedan straffhotet icke har den allmänna
betydelse för undertryckandet av brottsliga
böjelser, som F. föreställde sig. Som F:s
förnämsta vetenskapliga verk räknas dessutom
»Lehrbuch des gemeinen, in Deutschland
gel-tenden peinlichen Rechts» (1801; 14:e uppl.,
utg. av K. J. A. Mittermaier, 1847), varjämte
han gjort sig högt förtjänt om kriminalistiken
och kriminalpsykologien genom sina arbeten
»Merkwürdige Criminalrechtsfälle» (1808; 3:e
uppl. 1839), »Actenmässige Darstellung
merk-würdiger Verbrechen» (1828; 3:e uppl. 1849),
»Kaspar Hauser. Beispiel eines Verbrechens
am Seelenleben des Menschen» (1832) m. fl.
Hans son Ludwig F. utgav »Leben und
Wir-ken A. v. F:s» (2 bd, 1852; brev,
dagboksut-drag m. m.). Jfr E. Hölder, »Savigny und
F.» (1881). (N. S-g.)
Feuilla’nter [föj-] (fr. feuillants, lat.
fulien-ses), en reformkongregation inom
cisterciens-orden, uppkallad efter det i Languedoc nära
Toulouse belägna klostret Notre-Dame-des-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
