Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Feuillanter - Feuillantklubben - Feuillet, Octave - Feuquières, Isaac de Pas - Feuquières, Manassès de Pas - Feure, Georges de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
285
Feuillantklubben—Feure
286
Feuillants (Fulüim), där den omkr. 1580
stiftades av Jean de la Barrière (1544—
1600). Till grund lades den ursprungliga
cis-terciensregeln med åtskilliga skärpningar.
Medlemmarna skulle intaga sina måltider
stående på knä, sova på bräder, vandra
barhu-vade och barfota o. s. v. De nya
konstitutionerna stadfästes 1589 av Sixtus V och
mildrades 1595 av Clemens VIII. Orden nådde
ganska stor utbredning; den anmodades 1587
av Henrik III att inrätta ett kloster vid Rue
S:t-Honoré i Paris. 22 maj 1630 uppdelades
f. av Urban VIII i två kongregationer med
var sin general, en fransk och en italiensk;
båda gingo under i revolutionstidens stormar.
Ordensdi äkten var vit. En kvinnlig gren av
orden (les feuillantines) stiftades 1588 och
fortlevde till franska revolutionen. Se
Heim-bucher, »Die Orden und Kongregationen der
katholischen Kirche», I (1896). T. H-r.*
Feuillantklubben [föja’rjt-] (fr. club des
feuillants), fransk politisk klubb, en ur
jakobin-klubben juli 1791 företagen utbrytning av
konstitutionella monarkister, som ville
upprätthålla författningen. Den nya klubben tog
lokal i feuillantklostret i Paris och fick därav
namn. Bland dess medl. märkas Barnave,
bröderna Lameth, Sieyès, A. Duport m. fl. F.
upplöstes strax efter 10 aug. 1792. Litt.: G.
Mi-chon, »Essai sur 1’histoire du parti feuillant.
Adrien Duport» (1924). B. H-d.
Feuillet [föjä’], Octave, fransk författare
(1821 n/8—90 29/i2). F. tillhörde en god och
förmögen normandisk släkt, med vilken han
bröt, då han i st. f. att utbilda sig till
diplomat i Paris h. o. h.
hängav sig åt litterära
sysselsättningar. En
försoning inträdde; F.
flyttade hem till
fadern, och ensamheten
i Saint-Lö visade sig
välgörande för hans
litterära talang. När
han i slutet av
1850-talet återvände till
Paris, var han en berömd
man och invaldes 1862
i Franska akad. Han
var under andra kejsardömet författaren på
modet, blev föreläsare hos kejsarinnan
Eu-génie och kejserlig bibliotekarie vid slottet i
Fontainebleau. Bland hans romaner och
noveller, som ofta dramatiserades, kunna
nämnas »Bellah» (1852; sv. övers. 1874), »Dalila»
(sv. övers. 1854), »Le roman d’un jeune homme
pauvre» (1858; »En fattig ung mans öden»,
1924; även två äldre övers., 1859 och 1909),
som rönte en enorm framgång även som
drama, samt »Histoire de Sibylle» (1862;
»Sibylla», 1866), »Monsieur de Camors» (1867;
»Grefve de Camors», 1909), hans bästa arbete,
som ganska skarpt fixerar andra
kejsardömets andliga horisont och väckte stort
uppseende som politisk nyckelroman, »Julie de
Trécoeur» (1872; »Julia de Trécoeur», s. å.) och
»Un mariage dans le monde» (1875; »Ett
äktenskap i stora verlden», s. å.), i vilka båda han
visar sig lätt påverkad av naturalismens idéer,
»Histoire d’une parisienne» (1881) och
»Hon-neur d’artiste» (1890; »En konstnärs
hedersord», 1907), en starkt beslöjad självbekännelse.
F. är den konventionella societetsromanens
möderne mästare. Han fortsätter, även sedan
naturalismen givit nya signaler, den
idealistiska och idealiserande människoskildring,
som George Sand gav burskap, ja, man kan
rent av säga, att han fullföljer traditionerna
från de preciösa salongernas tid. Den
konventionella moralen och den konventionella
religiositeten ha i honom sin hängivne försvarare,
men framför allt är han kvinnans och den
höviska kärlekens advokat emot mannen och
samhället. Särskilt som kvinnopsykolog äger
han förtjänster, och hans interiörer från
»stora världen» bygga på rik personlig
erfarenhet, hur blek och fadd hans
skildringskonst än kan förefalla moderna läsare. Litt.:
Sainte-Beuve, »Nouveaux lundis», V (1866 ff.);
F. Brunetière, »Nouveaux essais» (1895); N.
Erdmann i Svensk Tidskrift 1891. Kj. S-g.
Feuquières [f ökia’r], Isaac de Pas,
mar-quis de, fransk diplomat (1618—88), son till
M. de F. Anlände som fransk ambassadör till
Stockholm jan. 1673. F. var en skicklig
diplomat, som april 1674 med stora skänker till
rådsherrar och muntligt löfte om ökade
subsidier till Sverige förmådde regeringen att, till
uppfyllande av svensk-franska fördraget 1672,
stärka sina trupper i Tyskland. Sedan
trupptransporterna börjat, vägrade F. utbetala
resten av subsidierna, förrän Sverige trätt i
fientlig aktion på tysk botten. Han tvang De
la Gardie till ett fördrag 19 sept. 1674, vari
svenska regeringen förband sig till omedelbart
krig mot Frankrikes fiende Brandenburg. F.
var tillstädes under fälttåget i Skåne 1676
och vid fredsunderhandlingarna i Lund 1679.
Med Karl XI stod han på spänd fot,
särskilt på grund av den olyckliga utgången av
kriget i Tyskland. Han blev ambassadör i
Madrid 1682 och lämnade Stockholm 30 juli
s. å. Jfr É. Gallois, »Lettres inédites des F.»
(5 bd, 1845-46). _ J. Th. W. (B. H-d.)
Feuquières [f ökia’r], M a n a 8 s è s de Pas,
marquis de, fransk krigare och diplomat (1590
—1640). Eggade 1633—34 som sändebud i
Tyskland Sverige och tyska protestantiska
makter till fortsatt strid mot huset Habsburg.
Det anses ha berott på honom, att hertig
Bernhard av Weimar vanns för Frankrikes,
intressen. F. blev senare generallöjtnant. (B. H-d.)
Feure [for], Georges de, fransk
konstnär (f. 1868), av en holländsk-belgisk släkt.
Kom till Paris 1890, har varit verksam på
olika konstområden, målat, utfört litografier,
affischer, bokutsmyckning, interiörer och
möbler, arbeten i porslin, glas och sten, allt i
dekorativ karaktär, och har lyckats förena
gamla former med modernt innehåll. G-gN.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
