Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Figueroa, Francisco Acuña de (skald i Uruguay) - Figuig, Figig - Figur - Figuralmusik - Figurant - Figuration
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
307
Figuig—Figuration
308
tionalmuseet. I »Diario histörico del sitio de
Montevideo» skildrar F. på vers livet dag för
dag under belägringen 1812—14. F. utövade
många år stort inflytande på den
spansk-ameiikanska litteraturen. Vid sidan av det
nationella draget var hos F. det
graeiöst-humoristiska förhärskande. En av F:s dikter
blev genom dekret av 1833 förklarad för och
gäller ännu som Uruguays nationalsång, en
annan blev Paraguays nationalhymn. 1890
utgåvos, dock ej fullständigt, hans verk i
12 vol. K. A. H.
Figuig [figi’g], F i g i g, oas i marockanska
Sahaia, vid Algeriets gräns; 14 kvkm, omkr.
15,000 inv. Vackra palmlundar och livlig
byteshandel. Genom F. går järnvägen Oran—
Colomb-Béchar.
Figur (lat. figüra, gestalt, form),
kropps-bildning, en persons gestalt; en människa med
avseende på hennes utseende; avbildning,
illustration; tecknad, målad el. snidad bild;
bestämd följd av danssteg.
1. (Log.) Slutledningarna indelas med
avseende på medeltermens ställning, och de olika
arterna kallas figurer. Aristoteles antog tre
f., den fjärde tillskrives Galenus, varför den
också kallas »den galenska f.». De olika
figurernas karaktär framgår av följ, schema
(varvid S betyder slutledningens subjekt, P dess
predikat och M medeltermen):
12 3 4
M-P P-M M-P P-M
S-M S-M M-S M-S
"sT s^p sTp hp“
Redan under medeltiden förnekades den
fjärde f:s rättmätighet. Senare ha angrepp
riktats också mot den andra och den tredje.
Det mest berömda angreppet gjordes av Kant
i »Die falsche Spitzfindigkeit der vier
syllo-gistischen Figuren» (1762). Grundtanken vid
förnekandet av de tre senare f. är den, att
endast den första f:s slutledningar omedelbart
hänföra sig till alla slutledningars översta
princip, vare sig denna formuleras som
»Dic-tum de omni et nullo» (se d. o.) eller som
»Nota notae est etiam nota rei ipsius» (En
bestämning hos bestämningen är även
bestämning hos saken själv) och dess negativa
motsvarighet. Kant anser, att de tre senare f:s
slutledningar äro sammansatta av två el. flera
slutledningar enl. första f. Redan Aristoteles
uppställde regler för reducering av
slutledningar enl. andra och tredje f. till
slutledningar enl. första. Då nu omdömena indelas
bl. a. efter sin kvantitet och kvalitet, kan
det ges olika slag av slutledningar inom
varje f., och dessa kallas m o d i el. s 1 u
t-ledningsmodi. Av 64 till synes möjliga
(16 i varje f.) äro emellertid endast 19 giltiga,
och dessa ha sammanställts i följ, minnesvers,
som tillskrives Petrus Hispanus:
»Barbara, Celarent, primae, Darii Ferioque;
Cesare, Camestres, Festino, Baroco, secundae;
Tertia grande sonans recitat Darapti, Felapton;
Disamis et Datisi nec non Bocardo, Ferison;
Quart’ Bamalip, Calemes, Dimatis, Fesapo,
Fresison.»
A betyder ett universellt-affirmativt
omdöme, e ett universellt-negativt, i ett
partiku-lärt-affirmativt och o ett partikulärt-negativt
omdöme.
Men också de sätt, varpå slutledningar efter
de tre sista f. reduceras till slutledningar enl.
första f., äro angivna i ovannämnda vers. Det
anges genom bokstäverna M, S, P och C. M
betyder omflyttning av premisserna
(metathe-sis), S ren konversion av satsen, P förändrad
konversion (conversio per accidens) och C
de-ductio in absurdum medelst slutsatsens
kontra-diktoriska motsats i st. f. den premiss, som
C tillhör. Minnesversen för dessa operationer
är denna:
»S vult simpliciter verti; P verti per
accid (-ens);
M vult transponi; C per impossibile duci.»
De bokstäver, som angiva denna reducering,
stå efter vokalen. De stora
begynnelsebokstäverna åter anvisa det modus inom första f., till
vilket slutledningen skall reduceras (Barbara,
Celarent, Darii, Ferio).
Som ex. på reducering kan nämnas:
»Varje fixstjärna är en självlysande kropp.
Ingen planet är en självlysande kropp.
Ingen planet är en fixstjärna.»
Denna slutledning är enl. Camestres. C
anger, att den skall reduceras till Celarent.
M anvisar, att premisserna skola byta plats,
det första S, att undersatsen rent skall
konverteras, och det sista S, att detta även skall
ske med slutsatsen. Man erhåller då följ,
slutledning:
»Ingen självlysande kropp är planet.
Varje fixstjärna är en självlysande kropp.
Alltså är ingen fixstjärna en planet.»
Denna slutledning är efter Celarent.
I viss modern logik har gjorts gällande, att
antagandet av figurer och modi innebär en
överflödig specialisering. C. H-m.
2. (Fys.) Se C h 1 a d n is
klangfigurer och Lichtenbergska figurer.
3. (Geom.) En geometrisk yta, begränsad
av en eller flera linjer; en teckning till
förtydligande av ett geometriskt el.
matematiskt bevis. (T. B.)
4. (Mus.) Varje notgrupp, som uppkommit
antingen genom sönderdelande av en
väsentlig not i flera mindre, vilka tillsammans
motsvara den förras tidsvärde (rytmisk f.),
eller genom huvudnotens utsmyckning med
genomgående noter och växelnoter
(melodisk f.) eller genom ett ackords brytning
i arpeggier (harmonisk f.). (T. N.)
Figurälmusik, se Mensuralmusik.
Figura’nt, balettdansör, som icke uppträder
solo; statist. — Fem.: Figur a’n t s k a.
Figuration (jfr Figur), musiks egenskap
att vara figurerad (se d. o.).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
