Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Filialbanker - Filicaia, Vincenzo da - Filicales, Filices - Filigran - Filioque - Filip (svensk konung) - 1. Filip den djärve (hertig av Burgund) - 2. Filip den gode (hertig av Burgund) - 1. Filip I (fransk konung) - 2. Filip II August (fransk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
321
Filicaia—Filip
322
rörelsen till närliggande enskilda banker. —
Filial av bank får ej utan konungens tillstånd
öppnas på annan ort, än där huvudkontoret
ligger. Jfr Enskilda banker. — Litt.: S.
Brisman, »Sveriges affärsbanker» (1924). O. Ä.
Filicaia [-ka’ja], Vincenzo da, italiensk
lyriker (1642—1707). F. invaldes 1664 i
Acca-demia della Crusca, utnämndes av storhertigen
av Toscana till guvernör i Volterra (16»6),
sedan i Pisa (1700). Drottning Kristina av
Sverige, som skattade honom högt, upptog
honom i sin litterära krets. F. ägnade henne
en smickrande hyllning i canzonen »La
poesia». F:s rykte befästes genom de av
samtiden livligt beundiade canzonerna med
anledning av Wiens belägring 1683 och befrielse.
Sann och gripande känsla möter i några av
F:s sonetter (ss. »Italia, Italia, o tu cui feo
la sorte»). Varm fosterlandsvän, har F.
förtjänsten att ha väckt sina landsmän till
medvetande om deras förnedring och träldom. F:s
dikter utgåvos 1707, hans »Poesie e lettere»
1864. It. monogr. av Caponi (1901). Hj. Sdg.*
Filicäles, FiTices, se Ormbunkar.
Filigrän (av lat. filum, tråd, och gränum,
korn) el. Filigransarbete kallas
utsmyckningen av metallföremål med i mönster
lagda, vridna el. släta trådar av guld, silver
etc. Trådarn-a antingen lödas vid en botten el.
få bilda ett i en ram fäst gallerverk. Detta
sätt att dekorera metallarbeten, ss. smycken
och mindre bruksföremål, nyttjas ibland i
förening med emaljering (se plansch till art.
Emalj, avb. av fibula från omkr. 700 och
av nutida ryskt arbete). Metoden var känd i
Asien och Europa redan f. Kr. och utövas ännu
inom guldsmedskonst (se d. o. och plansch)
och inom folkkonsten. E. L-k.
Filioque [filiå’kve], lat. (= »och av Sonen»),
teol. formel, tillägg till
nicaensk-konstantino-politanska trosbekännelsens punkt om den
helige Andes utgående »av Fadern». Formeln
möter först hos Leo I och blev tidigt gängse
i Spanien och Frankrike. Patriarken Fotios
i Konstantinopel angrep den. I Rom gillade
man väl formeln men upptog den i
trosbekännelsen först då denna i början av 1000-talet
fick karaktär av mässymbol. Detta blev en
av anledningarna till schismen mellan
österlandets och västerlandets kyrkor. A. G-w.
Filip, svensk konung (d. trol. 1118); var
son till Inge d. ä:s broder och medregent,
Halsten, samt efterträdde, sannolikt jämte sin
broder Inge d. y., konung Inge d. ä. vid
dennes frånfälle. I Västgötalagens konungalängd
heter det om de båda bröderna, att »de foro väl
med Sverige», och om F. säges, att »ingen
kunde beskylla honom för lagkränkning». (S. T-g.)
Filip, hertigar av Burgund.
1. F. den djärve (1342—1404), fjärde
son till Johan II av Frankrike, tillfångatogs
av engelsmännen i slaget vid Poitiers 1356,
frigavs 1360 och blev s. å. hertig av Touraine.
F. fick 1363 hertigdömet Burgund i län och
blev stamfader för yngre huset Burgund.
Ge
nom sitt giftermål 1369 ökade han väsentligt
sina besittningar (se Burgund, sp. 269). F.
inträdde i förmyndarregeringen för sin
brorson Karl VI av Frankrike 1380 och använde
sin makt bl. a. för att hjälpa sin svärfar
mot de flandriska städerna, som ledo
nederlaget vid Roosebeke 27 nov. 1382. Karl VI
blev myndig nov. 1388, men då hans
sinnessjukdom utbröt 1392, blev F. åter
förmyndare. Som sådan hade han nu stridigheter
med sin rival hertig Ludvig av Orléans. Han
var äregirig, kraftfull, praktälskande och
slösaktig. Biogr. av E. Petit (1909; för tiden
1363—80) och O. Cartellieri (1910). B. H-d.
2. F. den gode (1396—1467). Var son
till Johan den oförskräckte och blev hertig av
Burgund efter mordet på denne (1419).
Ogärningen bidrog i hög grad till hans egen och
hela den burgundiska
dynastiens
antifran-ska politiska
orientering. Om F:s
utrikespolitik och hans
lysande personlighet se
Burgund, sp. 269.
Inrikespolitiskt
konsoliderade F. sitt välde
genom en
centraliserad förvaltning, som
togs till förebild i
flera länder. Om hans
korstågsplaner se holl.
monogr. av J. D. Hintzen (1918). Litt.: H.
Pirenne, »Histoire de Belgique», II (3:e uppl.
1922); F. Funck-Brentano, »Le moyen age»
(1922); O. Cartellieri, »Am Hofe der Herzöge
von Burgund» (1926). B. H-d.
Filip (fr. Philippe), franska konungar.
1. F. I (1052—1108). Var son till Henrik I,
blev konung 1060, i början under
förmynder-skap. Han låg i fejd med sina vasaller,
särskilt den mäktigaste, Vilhelm Erövraren.
Hans son Ludvig (VI) var från omkr. 1100
rikets verklige regent. Monogr. av A. Fliche
(1912). B. H-d.
2. F. II August (1165—1223). Blev
konung 1180 efter sin fader, Ludvig VII, och stred
1181—86 mot sin förmyndare, Filip av
Flandern. Genom dessa strider erhöll F.
Verman-dois, Amiens och Valois samt genom arv
Ar-tois. Med sina mäktiga vasaller konungarna
av England förde F. långa krig. Han
understödde Rikard Lejonhjäita och Johan utan
land mot deras fader, Henrik II. Då Rikard
blivit konung, drogo han och F. 1190 på
korståg (det tredje) men blevo strax ovänner. Då
Akka intagits, återvände F. 1191, angrep
Normandie och stred mot den återkomne
Rikard 1194—99. Mot Johan utan land stödde
F. därpå hans brorson Artur (se d. o.) samt
erövrade Normandie, Anjou, Poitou, Maine
och Touraine. Johan slöt, efter försoning
med Innocentius III, förbund med kejsar
Otto samt greven av Flandern. F. vann då
över deras härar den stora segern vid Bou-
VII. 11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
