Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Filip II August (fransk konung) - 3. Filip III, den djärve (fransk konung) - 4. Filip IV, den sköne (fransk konung) - 5. Filip V, den långe (fransk konung) - 6. Filip VI av Valois (fransk konung) - 1. Filip (I) (hertig av Orléans) - 2. Filip (II) (hertig av Orléans)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
323
Filip t
324
vines 27 juli 1214. I Sydfrankrike
understödde han korståget mot albigenserna. F. var
en kraftfull, målmedveten härskare, en av
det moderna Frankrikes grundläggare.
Kronans område mer än fördubblades,
förvaltningen ordnades, och kungamakten stärkte^.
F. gynnade städerna. Hans första gemål var
Isabella av Hainaut, hans andra Ingeborg,
dotter till Valdemar den store av Danmark.
Då han strax försköt henne (1193) och 1196
äktade Agnes av Meran, bannlystes han av
Innocentius III och tvangs senare att återtaga
Ingeborg som drottning. Jfr monumental ty.
biogr. över F. av A. Cartellieri (4 bd, 1899—
1922). B. H-d.
3. F. III, den djärve (1245—85). Var
son till Ludvig IX, deltog i faderns korståg,
efterträdde honom 1270 och slöt sedan ett
förmånligt fördrag med sultanen av Tunis. I hög
grad kyrkligt intresserad, behärskades han
av präster och munkar. 1271 förenades genom
arv Poitou och återstoden av länet Toulouse
(utom Venaissin) med kronan. F. sökte efter
»sicilianska aftonsången» 1282 uppsätta sin
son Karl av Anjou på Aragoniens tron men
misslyckades. Litt.: Ch. V. Langlois, »Le
règne de Philippe le Hardi» (1887). B. H-d.
4. F. IV, den sköne (1268—1314), son
till F. III. Blev konung 1285 och slutade
faderns krig med Aragonien 1291. Genom
hänsynslös politik lyckades F. för kronan
vinna bl. a. Lyon. Tvister med Edvard I av
England, som samtidigt var hertig av
Gui-enne, förde 1295 till förbund med Skottland
och krig mot Edvard; F. erövrade 1300 det
engelskvänliga Flandern men led mot dess
städer nederlaget vid Courtrai 1302. Med
Edvard slöts stillestånd 1297, fred 1303. Om
F:s strider med påven Bonifatius VIII se d. o.
Sedan F. förmått den svage Clemens V att
1309 slå sig ned i Avignon, lyckades han med
Clemens’ hjälp få Tempelherreorden (se d. o.
och där anförd litt.) upplöst 1312, vilket
tillförde F. stora rikedomar.
Under F:s regering hölls 1302 det första
mötet av états généraux (se d. o.). Förvaltningen
förbättrades, och kronans makt växte på
länsherrarnas och kyrkans bekostnad. F:s
rådgivare voro lågättade legister, som på
grundval av romersk rätt förkunnade kungadömets
rätt och makt. Litt.: Monogr. av E.
Bou-taric (1861); ty. biogr. av K. Wenck (1905);
uppsats av G. Lizerand i Revue Historique,
bd 142 (1923). B. H-d.
5. F. V, d e n långe (1294—1322), son till
F. IV. Blev efter brodern Ludvig X:s död
1316 riksföreståndare samt, sedan Ludvigs
postume son dött nov. s. å., konung 1317.
F. var en kraftig regent, som reformerade
förvaltning och finansväsen. Biogr. av Le
Hugeur (1897).
6. F. VI av Valois (1293—1350). Var
son till Karl av Valois (en yngre bror till F.
IV). Då kapetingernas huvudlinje utdött med
den sonlöse Karl IV, blev F. konung 1328.
Hans rival, Edvard III av England (F. IV :s
dotterson), fick stöd i Flandern, men F. vann
där segern vid Cassel 1328. öppet krig (det
s. k. hundraårskriget) utbröt 1337 med
Edvard, som slog franska flottan vid Sluis i
Flandern 1340. Stillestånd rådde till 1346,
då kriget åter utbröt på grund av
tronstrider i Bretagne, och F. led nederlaget vid
Crécy s. å. 1347 föll Calais; s. å. inträdde
åter stillestånd. För att täcka
krigskostnaderna pålade F. saltskatten, »la gabelle». Han
förvärvade åt kronan bl. a. Champagne,
Dau-phiné och Montpellier. (B. H-d.)
Filip (fr. Philippe’), franska prinsar (jfr
O r 1 é a n s).
1. F. (I), hertig av Orleans (1640—1701).
Var son till Ludvig XIII av Frankrike och
fick av sin bror Ludvig XIV hertigdömet
Orléans; F. innehade även hertigdömena
Valois, Chartres, Nemours och Montpensier. Han
äktade 1661 Karl II :s av England syster
Hen-riette (»Madame»), som plötsligt dog 1670.
1671 gifte F. om sig med Elisabet Charlotte
av Pfalz (se Elisabet, sp. 702). F.
(»Monsieur») var en förvekligad, njutningslysten
och slösaktig lätting. Han är stamfader för
det ännu levande huset Orléans. B. H-d.
2. F. (II), hertig (av Chartres, från 1701)
av Orléans (»regenten», fr. le régent; 1674—
1723), son till föreg. F. var rikt begåvad,
godlynt, fick en vårdad uppfostran, var duglig
militär och
dilettant-mässigt intresserad av
naturvetenskap, konst
och litteratur.
Inflytande från faderns
moraliskt
undermåliga sällskapskrets och
överseende från F:s
lärare G. Dubois (se
d. o.) grundläde
emellertid hos F. ett
hejdlöst utsvävande
levnadssätt och ett
hoverande med lasten i
även för dåtiden fantastisk omfattning. Han
äktade 1692 mademoiselle de Blois, oäkta dotter
till Ludvig XIV och madame de Montespan, men
miste snart svärfaderns förtroende. Under
spanska tronföljdskriget var F. överbefälhavare
i Italien, besegrades vid Turin 1706 men vann
lysande framgångar i Spanien. Hans
otillfredsställda maktbegär föranledde tvetydiga
steg där, tolkade som traktan efter spanska
kronan, och F. hemkallades. De täta,
plötsliga dödsfallen i franska kungafamiljen
närmade hans plats till tronen men ådrogo
honom även misstanke för giftmord. I sitt
testamente lämnade Ludvig XIV åt F. blott
ordförandeplatsen i ett regentskapsråd under
Ludvig XV :s minderårighet. Genom
parlamentet i Paris lät F. kassera testamentet och
blev regent med full myndighet. Han
genomförde förvaltningsreformer, delvis
brådstör-tade, samt skyddade jansenisterna. Hans
upp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
