Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Film - Filma - Filmaskin - Filmatisera, Filmblock - Filmer, sir Robert - Filmfotograf - Filmjölk - Filmväsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
343
Filma—Filmväsen
344
Ordet f. har även blivit en beteckning för
kinematografien i allm. En kinematogi afisk
upptagning benämnes vanl. helt kort f., och
i enlighet därmed har bildats en mängd
sammansättningar: filmdrama,
filmskådespelare, filmregissör,
filmfotograf o. s. v. Den kinematografiska
upptagningen kallas ofta filmning. Verbet
filma anger såväl en inspelning inför
kine-matografkameran som även själva
upptagningen, fotograferingen. Filmatisera är
även en nybildning, som innebär att för
kine-matografisk inspelning omarbeta eller
tillrättalägga ett litterärt verk. Se vidare K
i-n e m a t o g r a f. J. H-g.
Filma, se Film.
Filmaskin, mindre maskin för utfilning av
kanter på arbetsstycken av metall. Består av
en anordning för verktygets försättande i
upp- och nedgående rörelse, arbetsbordet samt
verktyget. Detta, som har formen av en fil,
befinner sig i vertikal ställning, uppstickande
ur arbetsbordet. O. B-n.
Filmatisera, Filmblock, se Film.
Filmer [fi’lmo], sir Robert, engelsk
politisk författare (omkr. 1593—1653), bekant
som 1600-talets kanske längst gående
förfäk-tare av den kungliga maktfullkomligheten av
Guds nåde. I »Patriarcha or the natural
po-wer of kings asserted» (utg. postumt först
1680) utvecklade han läran om konungens
obegränsade faderliga makt över
undersåtarna. Konungens vilja vore lagens enda
rätta källa, kritik av någon konungens
handling vore en synd. F :s samhällslära
kritiserades skarpt av Locke i »Two treatises of
government» (1690). V. S-g.
Filmfotograf, fotograf, som utför
kinematografiska upptagningar och f. ö. sysslar med
filmens fotografisk-tekniska bearbetning.
Filmjölk, se Mjölk.
Filmväsen. Medan man i Amerika anser,
att Th. A. Edison och G. Eastman äro
skaparna av den fotografiskt återgivna bilden
av på varandra följande, sammanhängande
rörliga scener, räknar man i Europa den av
bröderna A. och L. Lumière 1895 framställda
apparaten för dylik återgivning som
kinema-tografiens första början. I varje fall var det
1896, som dylika bilder först visades
offentligt (Frankrike, Amerika; utställningen i
Malmö). Uppfinningen blev hastigt populär
och har fått en utomordentlig utveckling.
Kinematografien har nu den största
betydelse som industri och folkförströelse.
Framställningen av filmer för offentlig förevisning
omfattar dels upptagningar av naturbilder,
bilder av händelser för dagen, bilder av
vetenskaplig eller instruktiv karaktär m. m.,
dels och framför allt av särskilt inspelade
underhållningsfilmer, i Sverige vanl. kallade
filmdramer (biografdramer). De sistnämnda
äro sedan länge de begärligaste. Till att börja
med voro de inspelade filmerna korta och
enkla: den fortlöpande bildserien av ett
ex
presståg, en biltävlan el. dyl. förknippades
med ett händelseförlopp (ett järn vägsrån var
den första amerikanska); det komiska var
övervägande. Dessa småstycken på 10—20
min. visades som varieténummer eller gåvos
som billiga förevisningar (i Förenta staterna
för fem cents) i tillfälliga lokaler.
Utvecklingen till bättre teknik gick emellertid
snabbt alltifrån 1900-talets andra årtionde,
och filmens män göra numera anspråk på att
deras verksamhet skall anses som konst
(filmkonst). Småningom lyckades det att förmå
skådespelare att spela roller i filmdramer,
vilket nu är vanligt i Europa (i Sverige Ivan
Hedqvist, Gösta Ekman, Gerda Lundequist,
Pauline Brunius m. fl.), medan däremot
filmskådespelarna i Förenta staterna ägna sig
h. o. h. åt denna uppgift. På grund av
filmdramats internationalitet ha de populäraste
av dessa nått en världsberömdhet, som vida
övergår vad som annat än i undantagsfall
uppnås av teaterns konstnärer, liksom
lönerna för »stjärnorna» och de ryktbara
regissörerna vida övergå motsv. inom teaterfacket.
Bland de populäraste allmänt kända
filmspelarna i Förenta staterna kunna nämnas
Charlie Chaplin, Harold Lloyd, Douglas Fairbanks,
Mary Pickford och Norma Talmadge. Den
största betydelsen för filmdramats
utformning har filmregissören. Filmmanuskriptet
innehåller näml, blott en följd
scenbeskrivningar, och det är främst filmregissörens sak
att förvandla dessa till levande bilder. Tills
vidare har filmdramat behov av att mellan
bilderna upptaga förklarande meddelanden i
ord, dels redogörelser, dels repliker. »Den
vita dukens drama» är en i snabbt växlande
situationsbilder episodiskt sönderdelad,
berättande pantomim.
Ett filmdrama tillkommer numera vanl. på
följ, sätt: Först utarbetas en scenföljd, som
lägges till grund för inspelningen. Denna
försiggår till stor del inomhus, även när det är
fråga om utomhusscener, i mycket stora
fotografiateljéer, vilkas väggar och tak bestå av
fönster. I dessa ateljéer, där upptagningar av
en mängd olika scener kunna ske samtidigt,
anordnas icke blott rumsinteriörer utan även
gatuscener m. m., då husfasader,
stenläggning o. dyl. göras, så att de verka illusoriskt
på fotografierna. För de scener, som inspelas
i det fria, kräves det naturligtvis ofta, att
byggnader, läger och andra anordningar
uppbyggas helt eller delvis. För inspelningarna
i Kalifornien — där omkr. 80 % av de
amerikanska filmerna göras — är 8 km s. om Los
Angeles uppbyggd en stad, den s. k. Universal
city, som alltefter behovet kan få karaktären
av österländsk, medeltida, modern o. s. v.
Filmens förmåga att ge illusion av verklighet
är ju dess viktigaste trumf, och det nedlägges
därför stora, stundom oerhörda kostnader på
utstyrseln. Till skillnad från arbetet på en
teater sker filminspelningen av de olika
scenerna ej i sammanhang eller kronologisk
ord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
