Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Filolog - Filologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
347
Filolog—Filologi
348
Filolog, idkare av filologi.
Filologi (av grek. filologi’a, lat. philolo’gia,
eg. kärlek till lärdom) var äldst ung.
liktydigt med vetenskapliga studier och
strävanden i allm. men inskränktes redan under
antiken till att särskilt beteckna
antikvariskt, litterärt och historiskt vetande och
forskning. Eratosthenes (d. 195 f. Kr.),
vilken var berömd som språk- och
historieforskare, kritiker och matematiker, kallade sig
philologus, och Seneca (d. 65 e. Kr.) menar
med filolog en lärd, som uttolkar äldre
författares skrifter med hjälp av antikvariska
och historiska insikter. I nyare tid är f.
vetenskapen om ett folks andliga odling, med
huvudvikten lagd vid utforskandet av dess
(äldre) litterära minnesmärken. En f. i denna
mening uppstod först hos de alexandrinska
lärde, fr. o. m 200-talet f. Kr., då den äldre
litteraturen kommit att framstå i former, som
voro samtiden främmande och svårfattliga.
Föremålet för dessa studier, som av
alex-andrinerna själva kallades grammatik
i högre mening, var alltså den klassiska
grekiska litteraturen, vilken behandlades såväl
från den språkliga sidan som från den reala
och den kritisk-exegetiska. Först senare fick
detta studium namnet f., under det att
grammatik begränsades till själva språkstudiet,
särskilt till (den mera praktiskt-pedagogiska)
framställningen av ett språks byggnad.
Den alexandrinska f. blev förebildlig för
alla senare tiders filologiska studier. Till en
början omfattade f. endast de klassiska
folkens litteratur, men den utsträcktes
småningom också till andra folks litteratur, så att
under nyare tid vid sidan av den klassiska
f. ha uppstått en romansk f., en germansk,
en nordisk, slavisk, indisk, finsk-ugrisk etc.,
också en egyptisk (egyptologi), en assyrisk
(assyriologi) och en bysantinsk f., behandlande
den grekiska litteraturen i östromerska
kejsarriket.
Det centrala i det filologiska studiet är
och har alltid varit det enskilda litterära
eller språkliga minnesmärket. Huvudmålet är
åstadkommandet av en tillförlitlig edition
av litteraturverket eller urkunden, belyst och
förklarad ur olika språkliga och reala
synpunkter. De två huvudgrenarna av arbetet
bli alltså textkritik och
interpretation (exegetik). Vid textkritiken och i
synnerhet vid interpretationen kommer ett
flertal filologiska hjälp vetenskaper till
användning: paleografi, epigrafik (runologi),
grammatik, stiiistik, metrik, historia,
arkeologi (»antikviteter»), mytologi, topografi etc.
Koncentrationen på det enskilda verket ställer
f. i en viss motsättning till den allmänna
litteraturhistorien, som behandlar
litteraturens eller vissa litteraturarters utveckling
med de enskilda verken som underordnade
moment, eller till den allmänna
språkvetenskapen (lingvistiken), som utforskar den
mänskliga språkverksamheten i det hela eller
jämför med varandra olika språk eller
språkskeden ur generella synpunkter. Men dessa
generella discipliner kunna ej lösgöras från
de enskilda skriftliga urkunderna, vilkas
läsning och uttolkning icke äro möjliga utan
filologisk metod och detaljkritik. Och f., som
i viss mån alltid är detaljforskning, strävar
å andra sidan att belysa sitt föremål med
största möjliga allsidighet. Med en viss rätt
har man hävdat, att t. ex. den klassiska f.
är vetenskapen om de klassiska folkens hela
andliga och materiella odling, utan all
inskränkning, men behandlad från synpunkten
av de enskilda litterära minnesmärkena.
Under olika tider av f:s historia eller hos
olika folk ha skilda sidor av det filologiska
studiet trätt i förgrunden. Länge odlades
uteslutande klassisk f., och även efter
uppkomsten av de nyare filologiska disciplinerna har
den varit förebildlig för de övriga. En
synnerligen rik blomstring upplevde studiet av
de antika författarna under renässansen i
Italien från mitten av 1300-talet och senare
i Tyskland och Holland med humanismen, vars
främsta namn äro Reuchlin (d. 1522) och
Erasmus (d. 1536). Vid 1500-talets mitt
övergick ledningen till Frankrike (Scaliger, Du
Cange), och på 1600-talet flyttades
tyngdpunkten till Holland och England, där f.
särskilt koncentrerades på kritisk behandling av
själva textmaterialet (Heinsius, Bentley). En
ny blomstring, med rikare allmänt litterära
och reala, även konstnärliga intressen men
också med strängare metod, uppkom med
nyhumanismen under slutet av 1700-talet och
kan sägas fortleva ända in i vår tid, med
namn som Wolf, Hermann, Böckh, Ritschl,
Madvig under det äldre skedet och senare
Usener, Boissier, Wilamowitz-Moellendorff,
Diels m. fl. Den jämförande
språkvetenskapen grundlädes av Bopp (d. 1867) och fick
särskilt under 1800-talets senare del en
rik utveckling, som även metodiskt starkt
påverkade de klassiska studierna. Med
nyromantiken i början av 1800-talet
uppblomstrade de filologiska studierna inom de nyare
språken, germanistiken grundlädes av
Jakob Grimm (d. 1863), den romanska f. av
Diez (d. 1876), den nordiska av Rask, P. A.
Munch, Rydqvist m. fl., slavistiken av
Mik-losich o. a. — Fr. o. m. de sista årtiondena
av 1800-talet ha stora encyklopediska arbeten
över olika filologiska forskningsområden
utgivits, särskilt i Tyskland, t. ex. Müllers
»Handbuch der klassischen
Alterthumswissen-schaft», Pauls »Grundriss der germanischen
Philologie», Gröbers »Grundriss der
roma-nischen Philologie», Bühlers »Grundriss der
indo-arischen Philologie» m. fl. I dessa verk
behandlas alla de olika grenarna av den
filologiska vetenskapen, framför allt
språkhistoria (grammatik) och litteraturhistoria (med
metrik, skrifthistoria etc.) men också de
enskilda folkens historia, rättshistoria,
religionshistoria (mytologi), hjältesaga, »stats-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
