Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finksläktet - Finland - Läge, höjdförhållanden och vattendrag - Geologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
365
Finland (Läge, höjdförhållanden och vattendrag—Geologi)
366
mer över hela landet och hör till Sveriges
allmännaste fåglar. Han är välbekant och
omtyckt för sin nätta sång, sitt prydliga yttre
och orädda uppträdande. Honan lägger vanl.
två kullar om 2—7 ägg, i vilkas ruvning även
hanen deltager. Stundom kan bofinken göra
någon skada genom att plocka upp nysådda
frön, annars lever han om sommaren
huvudsakligen av insekter, maskar o. dyl. I Sverige
är han fridlyst 1 mars—15 sept. B e r g f i
n-ken el. norrkvinten (F. montifringilla)
skiljer sig från föreg. huvudsaki. genom sin
vita bakrygg, översidan är f. ö. svart, bröstet
rostgult och buken vit. Bergfinkens utbredning
är begränsad företrädesvis till
fjälltrakternas björkbälte. Till sina levnadsvanor erinrar
den om bofinken, men sången är dennes
underlägsen. T. P.
Finland (fi. Su’omi el. Su’omenmaa), republik
i n. Europa, ö. om Bottniska viken och n. om
Finska viken, i ö. delen av Fennoskandia (se
d. o.); 388,483 kvkm, därav 44,852 kvkm
vatten, 3,526,359 inv. (1925). Huvudstad är
Helsingfors (Helsinki), 211,691 inv.
INNEHÅLL:
Sp.
Läge, höjdförhållanden
och vattendrag .... 365
Geologi ............ 366
Klimat.............. 369
Växtvärld ...........370
Djurvärld .......... 372
Befolkning och admi-
nistrativ indelning ... 372
Jordbruk och
boskapsskötsel ........... 374
Skogshushållning ... 378
Fiske............. 379
Industri ........... 379
Handel.............. 381
Sjöfart............. 382
Andelsverksamhet ... 382
Kommunikationer ..... 384
Statsfinanser........ 386
Mynt, mått och vikt... 386
Penningväsen ........ 387
Kyrkliga förhållanden 388
Undervisningsväsen ... 389
Tidningspress ....... 391
Försvarsväsen ....... 393
Författning och
förvaltning ................ 395
Rättskipning......... 398
Språk- o.
nationalitets-lagstiftning......... 401
Statsflagga.......... 403
Förhistoria.......... 403
Historia .......... 405
Läge, höjdförhållanden och vattendrag. F.
sträcker sig från 59° 30’ 10" n. br. (Bogskär,
Föglö socken, Åland) till 70° 5’ 30" n. br.
(i Utsjoki socken, Finländska Lappland) samt
från 19° 7’ 3" ö. Igd fr. Gr. (Märkets hällar,
Eckerö socken, Åland) till 32° 48’ 30" ö. Igd
(Suojärvi socken, Karelen). Naturliga gränser
bildas delvis i s. ö. av Ladoga, i s. av Finska
viken, i v. av Ålandshav, Bottniska viken, i
n. av Ishavet. Mot Sverige utgöra
Köng-ämä, Muonio och Torne älvar gräns, mot
Norge delvis Tana, Pasviks och Jakobs älvar;
mot Ryssland utgöres gränsområdet till större
delen av öde skogsbygder. — F. har en
terräng, som starkt erinrar om den öst- och
mellansvenska och som danats genom samma
faktorer som denna. Kusterna omgivas av
skärgård, olika starkt utbildad alltefter
berggrundens och ytlagrens beskaffenhet.
Landytan är småkuperad, i stort sett en platå,
sönderstyckad av sänkor, upptagna av otaliga
sjöar och mossar, och däröver resa sig smärre
bergkullar. Endast längst uppe i n. v.
påträffas verkliga fjälltrakter. I Enontekis’
lappmark, i kilen mellan Sverige och Norge,
ligger F :s högsta punkt, Halditstjokko (1,353
Finlands vapen.
I rött fält, bestrött med nio
silverrosor, ett krönt gyllene
lejon, stående på en
silver-sabel med guldfäste samt
hållande i den högra, med
silverharnesk beklädda armen
ett silversvärd med guldfäste.
m), under det att de skogklädda åsarna invid
gränsen mot Ryssland (Kolahalvön) stanna
vid omkr. 600—750 m. I mellersta F. nå
endast enstaka höjder över 300 m ö. h., och
högsta delen av
södra F :s högsta
ås, Salpausselkä,
stannar vid 247 m
ö. h. — Topogra
fiskt råder en
betydande kontrast
mellan det inre F.,
den finska
sjöplatån, med av sjöar
och vattendrag
sönderstyckad landyta, samt
kustlandet längs Finska
viken och Bottniska
viken, där
motsatserna utjämnats av
havsavlagringarna.
Utanför detta
kustland ligger det
egentliga
kustbältet med sina
skärgårdar, vilka
åter
upprepa den söndersplittrade topografien inom
sjöplatån och vilka äro rikast utbildade i
skärgårdshavet mellan Åbokusten och Åland
samt v. om s. Österbotten i Kvarken. —
De mest betydande älvarna äro till
Bottniska viken Torne älv på gränsen mot
Sverige och den större Kemi älv, båda fattiga
på sjöar, samt Ule älv från Ule träsk, längre
mot s. Kumo älv, avlopp för
Näsijärvi—Pyhä-järvi sjösystem, och till Finska viken
Kym-mene älv, avlopp för det centrala Päijänne
sjösystem, ävensom Vuoksen, östra F:s stora
flod, som över sjön Saima (1,760 kvkm)
avvattnar den största och sjörikaste delen av
finska sjöplatån. Kustlandets åar äro i regel
korta och fattiga på sjöar. Inom sjöplatån
rinner vattnet genom korta, forsrika flodlopp
från sjö till sjö, bildande s. k. stråtar, vilka
förenas till ovan nämnda centralsjöar. — Jfr
även avd. Geologi här nedan och
Östersjön. O. Sjn.
Geologi. F. bildas av urgammal berggrund,
på vilken de lösa bildningarna av kvartär
ålder vila. Mellan den förra och de senare
finnes en väldig lucka i formationsföljden, fr. o.
m. kambrium t. o. m. tertiär, med undantag
av obetydliga partier av kambro-silur på
Åland och kambrisk lera i s. ö. delen av
Syd-karelen. Berggrunden visar till väsentlig del
de djupt denuderade rötterna av forna
bergskedjor. De innehålla gnejser o. a. starkt
me-tamorfoserade skiffrar, graniter i stor
utsträckning ävensom gabbro och andra basiska
bergarter. Bland de metamorfa skiffrarna
ingå både vulkanogena och sedimentogena
bildningar. Ställvis ha de väl bevarat sin
ursprunglighet, t. ex. uralitporfyriterna
(meta-basalter) i gamla vulkanområden i Kalvola,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
