- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Tredje upplagan. 7. Fackelros - Frölunda /
369-370

(1927) [MARC] - Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finland - Geologi - Klimat - Växtvärld

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

369

Finland (Klimat—Växtvärld)

370

sumpmarker bilda omkr. Va av hela
fastlands-arealen. De högsta gamla strandlinjerna från
de forntida hav, isdämda sjöar och insjöar,
som växlat med varandra i det baltiska
området, anträffas vid omkr. 90—100 m ö. h. i
landets s. ö. del och vid den dubbla höjden
längst i n. v. i Österbotten, dock med många
variationer uppåt och nedåt. Den påfallande
skillnaden i landytans beskaffenhet under och
ovanför dessa högsta strandlinjer har tryckt
sin prägel på landskapen i F. I de förra (de
subakvatiska) finnas åsarna, de storsteniga
moränsluttningarna, kala hällarna och kala
bergen, och i dem har odlingen fått fäste
på de mer eller mindre vidsträckta
slättmarkerna och dalsluttningarna, där väsentligen
lera men även sandjord och torv bilda alven.
Gårdarna och byarna ligga vid foten av åsar
och andra höjder invid den öppna terrängen
eller på kullar inom denna. Denna
slättodling är den vanliga i F:s södra och sydvästra
delar ävensom i Österbotten. Å andra sidan
finner man i de senare, supraakvatiska
markerna morängruset fortfarande täcka höjder
och berg. Här är det backar och mer eller
mindre vidsträckta höjdryggar, som odlas.
Moränen bildar alven. Gårdarna ligga spridda,
helst en var på sin höjd. — Se även F e n
no-s k a n d i a. W. R-y.

Klimatet i F. hör (enl. Koppens system) till
furuklimatets fuktvinterkalla eller
oceaniskt-boreala huvudtyp, endast vid s. kusten till
undertypen ekklimat med mer än 4 mån.
sommar (> 10° C medeltemp.) men f. ö. till den
korta sommarens typ, björkklimatet.
Endast Ishavskusten och de högsta fjälltrakterna
(i n. v.) falla utom skogsgränsen och inom det
arktiska snöklimatets huvudtyp med tundror
och ingen sommar (> 10°). Mildast är det vid
Åland, där vinterns (< 0°) längd är < 4 mån.,
marken snöbetäckt 100 dagar, febr, har — 4°,
året + 5°, soltillgången är störst 4^2 tim.
per dag, isarna kortvarigast och snödjupet
minst (20 cm i mars). Det inre i s. och s. ö.
har den högsta sommarvärmen (juli 16—17°)
och den största nederbörden (> 65 cm;
vanligen mest i aug.), i v. Nyland och i s. ö.
>70 cm. Huvuddelen av landet är i ö.
kontinental med > 26° årlig amplitud (=
skillnad mellan juli- och febr.-temp.) men
mulet (> 70 % av himlen), åskdigert (t. o. m.
> 12 dagar), nederbördsrikt (delvis > 65 cm)
och med mäktigt snötäcke (70—90 cm i mars),
delvis mer än i Lappland. Vid Bottniska
viken är temp.-amplituden 4—5° mindre, året
1° varmare, molnigheten < 65 %, nederbörden
t. o. m. < 55 cm, snödjupet i mars 40—50 cm,
de snö- och isfria tiderna en månad längre än
i ö. En viktig klimatisk gränszon eller en
axel med största kontinentalitet (35 % av
max.) går ung. från polcirkeln vid västgränsen
åt s. ö. Där omfatta vintern (O 0°) och det
stadiga snötäcket hälften av året, den isfria
tiden 5 mån., medeltemp. för vegetationstiden
maj—sept. är 10°, årsnederbörden (omkr. 60

cm) avtager hastigt åt n., och där slutar den
allmänna havreodlingen, medan kornet blir
dominerande. Enontekis’ kontinentala
köldpol har — 15° under vintern, — 3° för året,
nära 29° årlig amplitud, 9 mån. vinter (< 0°)
och minsta nederbörd 40 cm (juli mest).
Fiskarhalvöns nordspets har den minsta
årsampli-tuden (16°), vinter > 6 mån., ingen sommar
(aug. varmast, 9°), största molnighet (> 80 %)
och minsta soltillgång (IV2 tim. per dag), men
där liksom i Utsjoki 73 dagar ständig
sommardag utan solnedgång, polarnatt 50 dygn.

F :s medeltemp. är i jan. — 10°, i juli 141/2°,
för året drygt 1°, resp. 11, 4 och 6° högre
än normalt för breddgraden, i årsmedeltal
motsv. en förskjutning om 5 breddgrader
söderut. Nederbörden är tillräcklig (frånsett
någon gång vår- och försommartorka), för året
omkr. 59 cm, nära samma bredds dubbla
normalmängd. Temp. är obetydligt högre,
nederbörden något större än i Sverige på samma
bredd (frånsett nederbördsrika fjälltrakter).
Näst de höga breddgraderna (60—70° n. br.)
äro de dominerande s. och s. v. vindarna
(35 %) de viktigaste klimatfaktorerna. Deras
verkan synes vara minst dubbelt så stor som
ren havsverkan. De orsakas av det särskilt
på vintern låga lufttrycket i n. v., särskilt
dess utlöpare mot Ishavet. Då luften sålunda
kommer från av Golfströmmen uppvärmt och
fuktgivande hav, uppstå milda vintrar, riklig
fukt (4—6 g per kbm och 82 %), moln och
nederbörd. Den skandinaviska fjällkedjan
verkar något i motsatt led (om ock mindre än i
Sverige), i det att nederbörden utfälles redan
i Norge, varefter luften, som passerat bergen,
sjunker, blir torr och klar med ökade
strål-ningsföreteelser, bl. a. sommarnattfroster (även
mitt på sommaren möjliga i hela F.), detta allt
främst i Lappland och Österbotten. Alla
randhav, sjöar, kärr och skogar modifiera sedan
i större eller mindre mån temp.- och
fuktföreteelser. Södra F. ligger på cyklonernas,
stormarnas och de täta väderleksväxlingarnas
huvudbreddgrad. — Litt.: »Atlas över F.»,
II och 111; »F., land, folk och rike». O. V. Jn.

Växtvärld. F. ligger inom det palearktiska
barrskogsbältet; ovan detta höja sig endast
de högsta bergstopparna inom Lappland. Tall
och gran jämte björk äro de förhärskande
trädslagen. De mest värmefordrande av de s. k.
ädlare trädslagen finnas endast inom landets
allra sydligaste delar; sålunda följa eken och
asken samt vildapeln s. kusten åt. Den vanliga
almen och lönnen stanna vid omkr. 62° n. br.,
linden mellan 63° och 64° n. br. Rönnoxeln
är inskränkt till Åland och Åbolands
skärgård, oxeln och idegranen växa endast på
Åland. F. är växtgeografiskt indelat i 19
provinser; antalet växtarter inom resp,
provinser avtager söderifrån norrut. Åland med
sina talrika lövängar och sin kalkrika
jordmån har en vegetation, starkt påminnande
om den i angränsande delar av Sverige; några
av ögruppens vanligaste växter, ss. Sesleria

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed May 21 19:43:35 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfdg/0231.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free