Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finlands frihetskrig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
423 Finlands frihetskrig 424
Efter detta inledande skede inträdde en
till det yttre mindre händelserik period av
kriget, under vilken man å ömse håll
eftersträvade att genom organisation av verkliga
trupper göra sig skickad att upptaga
avgörande offensiva operationer. Som den
veik-lige ledaren på rödrysk sida uppträdde härvid
ryske generalstabsöversten Svetsjnikov. Han
lyckades genom till buds stående stora
materiella resurser och ett på fackföreningarna byggt
rekryteringssystem inom kort uppsätta en
talrik, väl beväpnad och utrustad samt av ett
stort antal ryska frivilliga förstärkt röd armé.
Bristfällig organisation och disciplin samt
undermålig ledning inskränkte likväl väsentligt
denna armés användbarhet. — För
Manner-heirn yppade sig samtidigt de största
svårigheter, främst i fråga om
vapenanskaffningen och tillgodoseende av befälsbehovet. I
båda dessa hänseenden hade han påräknat
verksamt svenskt bistånd. När detta i stort
sett uteblev, måste man vända sig till
Tyskland. Under mycket stora svårigheter infördes
härefter över det isuppfyllda Bottenhavet
erforderliga vapen till Vasa. När i början av
mars på så sätt den värsta vapenkrisen
övervunnits, hade jämväl de i Tyskland utbildade
jägarna på samma farliga väg nått
hemlandet. Sedan ett försök att grunda den vita
arméns rekrytering enbart på frivillighet slagit
mindre väl ut, utfärdades 17 febr, påbud om
allmän värnplikt. De på så vis erhållna
trupperna kunde i början av mars begynna sin
utbildning under jägarnas befäl.
Under tiden hade viktiga krigshändelser
inträffat. Redan omkr. 20 febr, hade
Svetsjnikov skridit till en första offensiv, huvudsaki.
riktad mot den viktiga järnvägsknutpunkten
Haapamäki, och ehuru de vita lätt nog
lyckades avvisa detta anfall, blev läget de
närmaste veckorna alltmera kritiskt för de
fåtaliga, ytterst löst organiserade vita
fronttrupperna. Inför hotet av en ny och utvidgad
röd offensiv samt vid underrättelsen om att
Tyskland beslutat villfara en av regeringen
gjord framställning om väpnat ingripande i
Finland beslöt Mannerheim att genom ett
omfattande anfall söka slå de i n. Tavastland
samlade röda trupperna och om möjligt sätta
sig i besittning av det ur strategisk synpunkt
betydelsefulla Tammerfors. Han lyckades med
stora svårigheter för denna operation samla
omkr. 12,000 man, vilka fördelades i fyra
grupper under anförande av överstarna Wetzer,
Wilkman, Linder och Hjalmarson. 9 mars
igångsatte emellertid de röda med omkr.
25,000 man en allmän offensiv mellan
Bottenhavet och Päijänne, vilken visserligen i de
häftiga striderna vid Ikalis, Vaskivesi,
Filp-pula och Kuhmois blodigt tillbakavisades men
dock allvarligt försvårade de vita
offensivförberedelserna.
Trots detta vidhöll Mannerheim sin djärva
anfallstanke och igångsatte 15 mars sin
offensiv. Under förbittrade strider vid Länki-
pohja, Orivesi, Kuru och Kyröskoski bröts
den röda arméns kraft, och de röda tvingades
att anträda ett flyktliknande åteitåg till
Tammerfors. De vila trupperna trängde
hastigt efter och lyckades 23—25 mars i
Tammerfors innesluta en betydande röd häravdelning.
Trots energiska försök från röd sida att
från såväl Björneborg som Tavastehus bringa
de inneslutna undsättning fortsatte den vita
armén med delvis nytillförda krafter 26—31
mars angreppet mot den segt försvarade
staden och satte sig i besittning av dennas
omedelbara omgivningar. 3 april företogs
öster-ifrån en allmän stormning, och 6 april
kapitulerade den till omkr. 10.000 man uppgående
garnisonen efter hjältemodigt motstånd. —
På övriga delar av krigsskådeplatsen hade de
vita trupperna, medan dessa händelser
på-gingo, i stort sett hållit sig på defensiven
mot oavbrutna, med överlägsna krafter gjorda
försök från röd sida att vinna terräng. I
Sa-volaks försvarade generalmajor Löfström med
omkr. 4,000 man den långa fronten Lusi—
Mäntyharju—Savitaipale, medan de till omkr.
7,000 man uppgående karelska
skyddskårstrup-perna under jägarofficeren Sihvos energiska
ledning hävdade besittningen av Vuoksens
högra strand.
3 april började den tyska hjälpkåren, 12,000
man stark, under generalmajoren greve von
der Goltz sin landstigning i ryggen på de röda
vid Hangö. Upptagen av sina försök att
undsätta Tammerfors, kunde den röda
krigs-ledningen, i vilken Svetsjnikov fått träda
tillbaka för inbördes oeniga och i
militära stycken oförfarna finnar, ej ägna
tillbörlig uppmärksamhet åt den allvarliga fara,
som tyskarnas uppträdande för dem innebar.
Dessa kunde därför utan nämnvärt motstånd
framrycka mot Helsingfors, och sedan tyska
sjöstridskrafter överraskande inträngt i den
av ryska flottan utrymda krigshamnen, föll
huvudstaden 13 april efter kort strid i
tyskarnas händer. Till denna snabba framgång hade
en ny tysk landstigning, som under översten
frih. v. Brandenstein med omkr. 2,000 man 7
april företagits i trakten av Lovisa,
verksamt bidragit.
I det brydsamma läge, som uppkommit
genom Tammerforskatastrofen och tyskarnas
ingripande, hade den röda krigsledningen,
numera direkt företrädd av ordföranden i
folkkommissariernas råd Kullervo Manner,
beslutat utrymma hela s. v. Finland och samla alla
tillgängliga krafter österut. Baserad på
Viborg och med rysk hjälp skulle den röda
armén därefter skrida till nya angrepp. Ehuru
denna plan raskt började sättas i verket,
kunde den icke genomföras. 13 april besatte
tyskarna såväl Riihimäki som Lahtis och
av-skuro därigenom förbindelserna mellan de
röda huvudkrafterna och det tilltänkta
basområdet kring Viborg. Den röda västarmén,
över 40.000 man med talrikt artilleri, började
emellertid samlas i trakten av Tavastehus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
