Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finlands frihetskrig - Finlands gymnastik- och idrottsförbund - Finlands konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
425
Finlands gymnastik- och idrottsförbund—Finlands konst
426
Medan dessa viktiga händelser tilldrogo sig
i s., hade Mannerheims armé genomgått en
efter offensivens ansträngningar nödvändig
reorganisation. Under Wetzers befäl hade
bildats en västarmé på omkr. 8,000 man för
direkt samverkan med tyskarna, medan
huvudkrafterna, 22,000 man, däribland sex av jägare
utbildade reg:ten, sammanförts till en östarmé
under befäl av Löfström. 20 april framgick
denna från trakten av Antrea—Heinjoki till
besittningstagande av Viborg och avskärande
av de rödas förbindelse med Ryssland.
Anfallet ledde efter allvarliga begynnelsestrider
snart till fullständig framgång. 29 april hade
Viborg fallit. Huvuddelen av den röda
östarmén kapitulerade; endast spillror räddade
sig genom flykt.
Ungefär samtidigt hade operationerna mot
de rödas huvudkrafter i v. börjat. Sedan
upprepade försök av starka röda krafter att bana
sig väg förbi Lahtis hjältemodigt avvisats av
v. Brandensteins svaga detachement, riktade
de röda, i syfte att undkomma norrut, en stöt
mot den vita västarméns vänstra flygel vid
Hauho—Tulois. Även detta anfall avvisades.
Sedan därefter en koncentrisk framryckning
av tyska och vita trupper börjat, uppgav den
fullständigt omringade röda armén sitt
motstånd och kapitulerade 1 och 2 maj vid Lahtis
och Lampis-Koskis. Ännu återstående röda
krafter, som samlats kring Fredrikshamn och
Kotka, bringades efter få dagars operationer
av Linder till kapitulation 4 maj. 16 maj höll
Mannerheim i spetsen för den av honom
organiserade vita armén sitt högtidliga intåg
i Helsingfors.
I frihetskriget deltogo från svensk sida ett
80-tal officerare och omkr. 600
underofficerare, underbefäl och meniga. Vissa högre
officerare, ss. E. Linder och II. Hjalmarson, fingo
självständiga befäl, andra tjänstgjorde i
viktiga befattningar i det vita högkvarteret och
andra staber. Officerare, underofficerare och
underbefäl i stort antal ingingo i finländska
truppförband, där de särskilt inom artilleriet
under A. Hamilton gjorde en betydande
insats. Största delen bildade ett särskilt
truppförband, Svenska brigaden, vilket
deltog vid erövringen av Tammerfors samt i
västarméns operationer.
Litt.: »Finlands frihetskrig, skildrat av
deltagare» (1921 ff.); »Finlands frihetskrig år
1918» (1921 ff.); H. Hjalmarson, »Mina
krigsminnen fiån Finland» (1919); E. Linder, »Från
Finlands frihetskrig» (1920); A. Boethius,
»Svenska brigaden» (1920); W. A. Douglas,
»Operationerna kring Tammerfors 1918»
(1925). A. D-s.
Finlands gymnastik- och idrottsförbund
(Suomen voimistelu- ja urheiluliitto), stiftat
1906, utgör den centrala
idrottsorganisatio-nen i Finland. Antalet till förbundet anslutna
föreningar var 465 med 40,799 medl. vid
utgången av 1926; föreningarna äro
sammanförda till 22 distrikt. Det praktiska arbetet
inom förbundet är uppdelat på 7 sektioner med
envar sin styrelse för övervakande och
främjande av särskilda idrottsgrenar, näml, allmän
idrott, gymnastik, skidlöpning och backåkning,
brottning, cykling, boboll (liknar base-ball)
och gossidrott. Till förbundet höra även omkr.
2,500 gossar under 16 år. Det är anslutet till
flera internationella idrottsorganisationer.
Till förbundet är anslutet Svenska
Finlands idrottsförbund (se d. o.), som är högsta
instans för idrotten bland Finlands svenska
befolkning. Utanför förbundet stå de till
Arbetarnas idrottsförbund (Työväen urheiluliitto)
anslutna föreningarna samt ett tiotal
specialförbund, t. ex. Finlands bollförbund, Finlands
skytteförbund och det därmed samarbetande
Svenska Finlands skytteförbund, Finska
box-ningsförbundet, Finlands seglarförbund och
Finska roddförbundet. O. Brn.
Finlands konst. Om man bortser från den
förhistoriska tidens täml. fattiga konstnärliga
alstring och vikingatidens prydnadsföremål
m. m., börjar Finlands konsthistoria först
med medeltiden.
Trol. byggdes även i Finland kyrkorna till
en början av trä, men ingen enda sådan har
bevarats. De äldsta gråstenskyrkorna på
Åland gå tillbaka till 1200- och 1300-talet
och tillhöra den urspr. absidförsedda
lång-kyrkotypen med västtorn. I de något yngre
kyrkorna på fastlandet bilda långhus och kor
vanl. en obruten rektangulär helhet utan torn.
— I det medeltida Finlands ädlaste
bygg-nadsskapelse, Åbo domkyrka, finner man
katedralarkitekturens rikare former; den är
uppförd av tegel och kalksten. Med sina
spetsiga gavlar och mäktiga sadeltak göra
lands-ortskyrkorna ett kärvt och allvarstungt
intryck, som tyckes svara mot kargheten i
folkkaraktären. Medeltida profanarkitektur
representeras av borgar, främst avsedda för
försvar. Bland dem märkas Åbo, Viborgs och
Tavastehus slott samt det i slutet av
1400-talet fullbordade, till sina arkitektoniska
former smäckra och intagande Olofsborg i
Kyrö-sund. I sitt mest lysande skede inträdde den
katolska kyrkokonsten i Finland under slutet
av 1400-talet, då Konrad Bitz var biskop i
Åbo. Vid denna tid försågos väggar och valv
med färgrika kalkmålningar, av vilka de
märkligaste äro besläktade med
Bro-Knivsta-gruppens skapelser i Sverige. Samtidigt
utsmyckades kyrkorna även med altarskåp och
träskulpturer, av vilka de förstnämnda torde
ha impoiterats från Nederländerna och
Tyskland. Särskilt bör nämnas altarskåpet i
Ny-kyrko, vars målningar höra till Meister
Franckes mest representativa verk.
Enastående i norden är S:t Henriks kenotafium i
Nousis kyrka med i kopparplåtar graverade
bilder ur helgonlegenden (sannolikt utfört i
Flandern).
Med protestantismens seger förlorade
kyrkan den dominerande betydelse för
konstutvecklingen, som den inenhaft under katolska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
