Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finlands konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
427
Finlands konst
428
tiden. 1600- och 1700-talets kyrkobyggnader,
i regel av trä, uppfördes i långkyrko-, senare
i korskyrkoform. Den kyrkliga
monumental-målningen odlades i rätt ringa utsträckning,
eg. blott i ö. Finland och Österbotten, där
Mikael Toppelius verkade ännu i
början av 1800-talet. Tyngdpunkten hade
överflyttats till det profana måleriet. Emedan
detta i Finland ej hade några traditioner att
bygga på och det ej fanns någon förmögen
klass, som kunde understödja konstnärernas
strävanden, blev beroendet av Sverige allt
starkare. Elias Brenner, känd som
miniatyrmålare och kopparstickare, flyttade dit
över på 1600-talet, likaså den själfulle
porträttmålaren Isak Wacklin i mitten av
1700-talet, och vid slutet av 1700- och början
av 1800-talet följdes de av de egentliga
ban-brytarna inom Finlands konst, Erik C a i
n-berg, Alexander Lauréus och G. W.
Finnberg.
Först 1846, med ritskolan i Åbo och Finska
konstföreningen i Helsingfors, som fick
ritskola 1848, skapades förutsättningen för den
finländska konstens självständiga
utveckling. Två årtionden tidigare hade den
tyskfödde C. L. Engel börjat sin lysande
verksamhet i Finland, höjande byggnadskonsten
till en dittills oanad blomstring. Som ordf,
i Helsingfors’ nybyggnadskommitté och
sedermera som chef för intendentkontoret
planläde han centrum av det dåv. Helsingfors
— nu Senatstorget — och förläde kring detta
flera offentliga byggnader i en till empir
utvecklad nyklassisk stil, bl. a.
Nikolaikyr-kan, senatshuset (nu statsrådets hus),
universitetet och biblioteksbyggnaden. Engel gjorde
även ritningar till flera landsortskyrkor och
herrgårdar. Efter Engels död följde för
byggnadskonsten en period av nedgång, utmärkt av
osäker stilsträvan och osjälvständighet. Den
höjde sig först vid slutet av 1800-talet i och
med den nationellt romantiska stilens
genombrott. Till den nya riktningens förnämsta
företrädare höra Eliel Saarinen, Armas
Lindgren, Lars Sonck m. fl., vilka i
sin strävan efter tyngd och stämning gärna
grepo till graniten som byggnadsmaterial. I
senaste tider ha arkitekterna dock frångått
även denna stil och söka nu anknytning till
gamla traditioner.
Efter 1850 började de finländska målarna
resa till Düsseldorf för att fullfölja sina
studier. Jämförda med R. W. Ekmans
romantiska folklivsskildringar och Kalevalabilder
och med bröderna von Wrights målningar
med deras flärdlösa och innerliga skildring av
hemlandets natur och fågelvärld, betecknade
Düsseldorfskolans arbeten åtm. i formellt
avseende ett betydande framsteg. Från denna
skola utgick bl. a. Werner Holmberg,
vars överlägset målade landskap länge
förblevo oöverträffade. Inom figurmåleriet blevo
resultaten blygsammare — den främste
konstnären på området, K. E. Jansson, dog
en
dast 28 år gammal. Skulptörerna — C. E.
Sjöstrand, Walter Runeberg m. fl.
—, som tills vidare huvudsaki. följde i den
Thorvaldsenska nyklassicismens fotspår,
studerade i Köpenhamn och Rom, där t. ex. J
o-hannes lakanen utvecklade sin redan
betydligt friare och personligare stil. Men även
Paris började locka Finlands konstnärer till
sig. Vad målarkonsten beträffar, gjorde sig
det franska inflytandet gällande främst inom
figurmåleriet. Den realistiska riktningen, som
utvecklat sig på basen av de resultat Courbet,
Millet m. fl. målare uppnått, ledde de
finländska konstnärerna att djärvare och
fördomsfriare än förr taga itu med inhemska motiv,
att skildra sitt hemlands folk och natur just
sådana de sågo dem. Det är Albert
Edelfel t, Akseli Gallén-Kallela, Eero
Järnefelt, Victor Westerholm och
Pekka Halonen man främst har att
tacka för uppkomsten av ett självständigt
finländskt måleri.
Mot sekelslutet försvagades realismens
inflytande alltmera. Konstnärerna — till de
redan nämnda kunna fogas
HeleneSchjerf-b e c k, August Uotila o. a. — riktade
sin uppmärksamhet på ett mera personligt
uttryckssätt. Av de unga förmågorna från denna
tid bör främst nämnas Magnus E n ck e 11,
som, frånsett ett tillfälligt symbolistiskt skede,
med sina uttrycksfulla linjekompositioner
radikalast ställde sig i opposition mot den
tidigare generationens litterära, på sätt och vis
också nationella tendenser; Hugo S i
m-b e r g, vars färgmättade bilder, påminnande
om den orientaliska eller medeltida
illumina-tionskonsten, vittna om hans egenartade
fantasi; Gabriel Engberg, som skildrar
elegiska landskapsmotiv i sina än i djupa och
glödande, än i tunna, gråaktiga färger
målade verk, vilka först under senaste tid
uppskattats till sitt fulla värde. Två direkt ur
folkets djupa led utgångna konstnärer äro
målaren Juho Rissanen och skulptören
EmilHalonen, vilkas skapelser i sin äkta
och okonstlade, om man så får säga, bondska
arkaism höra till den finsk-nationella
konstens märkligaste verk från denna tid.
I betraktande av ovanberörda företeelser,
som visa, att Finlands konst undergått en
snabb utveckling, blivit rikare och rotfäst
sig i hemlandets jord, förefaller det, som om
den kort före 1910 hotats av ett bakslag.
Intresset för »regnbågsfärgerna», »den rena
paletten» o. s. v., som visserligen icke ledde
till märkligare konstnärliga resultat, blev
icke långvarigt. Redan efter några års
förlopp begynte Enckell (se ovan), Werner
Thomé, Mikko Oinonen m. fl. i den
s. k. Septemgruppen närma sig den
moderna franska målarskola, som
representeras av Denis, Bonnard och Guérin. De
kraftigaste impulserna kommo dock från
annat håll, näml från franska konstnärskretsar,
som gingo vidare på de av Cézanne, van Gogh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
