Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finnmarker - Finnmyrten - Finnrevet - Finnshyttan, Finshyttan - Finnskog el. Finnmark - Finnskoga, Norra och Södra - Finnved (Finnheden, Finnveden) - Finnvävnad, Finsketäcke - Finnåkers bruk - Finowkanalen - Finpapper - Finsbury - Finse - Finsen, Niels Ryberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
453
Finnmyrten—Finsen
454
land fanns ett ej obetydligt antal finnar.
Finnerödja kan räknas som en finnmark, och
även i skogarna s. om Östergötlands och
Västergötlands slättbygder uppfördes ett och
annat finskt pörte.
Invandrarna voro, delvis till följd av sitt
omfattande svedjebruk, ej väl sedda av de
svenska bönderna. Efter klagomål även från
bruksägare över finnarna utfärdade regeringen
1637 ett strängt plakat mot de kringströvande
»lösfinnarna», som förstörde skogarna och
utrotade villebrådet. Sedermera vidtogos även
åtgärder mot de bofasta, som hämmade
kolonisationen. I Värmland ledde misstämningen
mellan svenskar och finnar till verkliga
små-krig (jfr romantiserade skildringar av Gustaf
Schröder).
De invandrade finnarna bibehöllo sitt språk
och sin finska kultur samt byggde sina
porten och badstugor i de svenska skogarna.
Trots regeringens stränga påbud 1682, att
finnarna omedelbart skulle lära sig svenska,
försiggick försvenskningen ganska långsamt.
I Dalarna utdog finska språket fullständigt
först på 1880-talet, och i Värmland finnas
flera byar, ss. N. och S. Viggen (nära
Röjden-sjöarna), där befolkningen ännu förstår
finska. Finska rökstugor finnas ännu rätt
allmänt kvar, och den finska rasen har
flerstädes bibehållit sig så oblandad, att man också
bland de svenska finnarna kan särskilja de
tre rastyperna savolaksare, tavaster och
ka-reler. — Litt.: P. Nordmann, »Finnarna i
mellersta Sverige» (1888); uppsatser i Ymer 1902
av K. B. Wiklund och S. Lönborg, 1907 av G.
Äkerhielm. Om finnarna i Norge se O.
Matson, »Fra Solörs finskog» (i Norvegia 1902),
och Kristian Nissen, »Skogfinnerne i
Nordmarken» (i Norsk Turistförenings Aarbok
1924), och där citerad litteratur. Sv. L-g.
Finnmyrten, Chamaeda’phne (Cassa’ndraj
ca-lyculäta, en till fam. Ericaceae hörande, 2—3
dm hög, upprätt dvärgbuske med elliptiska,
läderartade blad och ljusgula blommor i
ensidig, bladig klase. Den är i Sverige endast
anträffad i kärr utefter Torne älv.
Finnrevet, ett s. ö. om Furön i Kalmarsund
befintligt skär, varpå är inrättad en fyr för
angöring av Oskarshamn.
Finnshyttan, Finshyttan, järnbruk
med masugn, gjuteri och mekanisk verkstad i
ö. Värmland, Färnebo socken. Äges av a.-b.
Finshyttan, aktiekap. 1,050.000 kr. (1927).
— F. omnämnes 1540, hammare
privilegierades 1643. 1751 upphörde all
järntillverkning. Är 1867 inköptes F. av en
gruvarbetare, O. Bergström, som efter hand
uppförde gjuteri, mekanisk verkstad,
hyttbyggnad m. m. På 1880-talet påbörjades
specialtillverkning av turbiner. 1903 bildades a.-b.
Finshyttan. Bland tillverkningarna märkas
två turbiner om 10,000 hkr för statens
kraftverk vid Lilla Edet.
Finnskog el. Finnmark, i Norge sådana
skogstrakter, i vilka (omkr. 1600) från
Fin
land inflyttade finnar slogo sig ned. F. i Solör,
som stöter intill Värmland, är mest bekant;
där leva ännu den ursprungliga befolkningens
ättlingar. S. om Tyrifjorden ligger en f.,
numera bebodd uteslutande av norrmän. Jfr
Finnmarker. Y. N.*
Finnskoga, Norra och Södra, se Norra
Finnskoga och Södra Finnskog a.
Finnved (Finnheden, Finnveden;
fsv. Finnvid), ett av »Smålanden» (jfr
Småland), motsvarande Sunnerbo härad av
Kronobergs län samt östbo och Västbo av
Jönköpings län. Jfr Landskap.
Finn vävnad, Finsk etäcke, är i
Bohuslän namn på dubbelvävnaden, vilken som
allmogeslöjd även förekommer i Halland,
Jämtland och Härjedalen och som äldre, delvis
medeltida, kyrkligt inventarium bevaiats i
Jämtland, Härjedalen, Södermanland och
Värmland. Vid vävandet användas fyra skaft,
två till vartdera av två olikfärgade
lärftar-tade skikt, som förenas i mönsterkonturerna,
där de byta plats. Det skikt, som bildar
mönster på rätsidan, utgör således avigsidans
bottenväv och tväitom. Orneringen är rik
samt tillhör medeltiden och 1500-talet. Jfr
Vävning. E. v. W.
Finnåkers bruk, gods i mellersta
Västmanland, 2 mil ö. s. ö. om Linde, Fellingsbro
socken, Örebro län; 720 har, därav 65 har
åker. Tax.-värde 277,200 kr. (1926). F. var
urspr. ett järnbruk och har ägts av bl. a. Louis
De Geer (1647), F. A. von Fersen och C. J.
Thyselius. Nuv. ägare fru Collett Vogt. Ur
Finnåkers bruk utbröts 1916 godset F i n
n-åker; 475 har, däiav 75 har åker.
Tax.-värde 105,800 kr. (1926). Ägare C. A. Rosén.
Fi’nowkanalen, i preuss. prov. Brandenburg,
förbinder Elbes biflod Havel med Oder; 53,6
km lång, byggd 1733—46. Ersättes nu til)
stor del av Bei lin-Stettiner-Kanal (se d. o.).
Finpapper, finare papperskvaliteter,
huvudsakligen skriv-, post-, bok-, rit- och
läskpapper, tillverkade av blekt linne- el.
bomullslump med eller utan tillsats av blekt halm- el.
träcellulosa. — Finpappersbrukens
för-säl jnings-a.-b. är en försäljningskartell,
som har sitt säte i Stockholm samt
omfattar pappersbruken Grycksbo, Klippan och
Lessebo. G. H-r.
Finsbury [fi’nzbøri], stadsdel (metropolitan
borough) i London, n. om city; 76,019 inv.(1921).
Finse, station på Bergensbanan, Hordaland
fylke, Norge, 1,222 m ö. h.. 190 km från
Bergen; staten tillhörig fjällstuga,
högfjälls-hotell. Ligger i storartad högfjällsnatur vid
det lilla oftast isbelagda Finsevatn. S.
om F. ligger Hardangerjökelns iskupol, i n. ö.
Hallingskarvet. Se bild sp. 455. M. H.
FFnsen, Niels Ryberg, dansk-isländsk
läkare (1860 15/i2—1904 23/9). Föddes i
Thors-havn på Färöarna, där hans fader, av gammal
isländsk släkt, var stiftsamtman. Blev student
i Reykjavik 1882, med. och kir. kand. 1890
samt var 1890—93 anatomie prosektor vid Kö-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
