Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finnboda - Finne - Finne, Gabriel - Finne, Gunnar - Finne, Jalmari - Finnekumla - Finnerödja - Finne von Melsted, H. - Finnforsen - Finngrunden - Finngrundet (fyrskepp) - Finnheden - Finnmark - Finnmarken - Finnmarker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
451
Finne—Finnmarker
452
Bergsunds bolag, som 1873 inköpt område vid
Finnboda från Einnboda beckbruksbolag. 1916
köptes anläggningarna först av Stockholms
rederi-a.-b. Svea, kort därpå av nuv. ägare.
Från F. ha sjösatts bl. a. för svenska
marinen de äldre pansarbåtarna »Thule», »Oden»,
»Thor» och »Wasa», pansarkryssaren »Fylgia»
m. fl., Stockholms stads »Isbrytaren II» etc.
Finne (grek. a’chne, lat. a’cne, furunkel), en
genom inflammation i hårsäckar, svettkörtlar
eller talgfolliklar framkallad infiltration, med
eller utan varbildning. Sjukdomen ger sig
tillkänna genom rodnad och ömmande upphöjning
av huden, oftast försedd med en central gul
varpropp. Finnar uppträda vanl. i ansiktet
och på ryggen, ofta under pubertetsåren samt
efter längre tids användning av vissa
läkemedel, ss. brom och jod. Likaså äro f. taliikt
förekommande (furunculosis) vid en del
sjukdomstillstånd, framför allt sockersjuka.
Behandlingen utgöres av orsaksmomentets
avlägsnande och ev. salvor eller pastor. Då flera
f. sammansmält till en större (böld,
karbunkel), kan kirurgisk behandling vara
nödvändig. E.L-g.
Finne, Gabriel, norsk författare (1866—
99), tidningsman i Oslo. Han var en
ytterligt-gående naturalist och hyllade
utvecklingsläran som sitt evangelium. Hans håg låg åt det
hemska och brutala. I Strindbergs anda gå
hans båda främsta verk, romanen »Doktor
Wangs börn» (1890) och enaktaren »Uglen»
(1893). Novellsamlingen »Unge syndere» (1890)
väckte skandal och indrogs. F:s styrka låg i
karaktärsteckningen, varemot formen var
frappant okonstnärlig. A. Lbd.
Finne, Gunnar, finländsk skulptör (f.
1886 Har bl. a. gjort ett porträtthuvud i
brons av skriftställaren Viljo Kojo i en
förenklad realistisk stil. F:s dekorativa
läggning framträder särskilt i
konsthantverksföre-mål och arkitekturdetaljer. E. L-k.
Finne, J a 1 m a r i, finländsk författare (f.
1874 u/8). Verkade som teaterregissör 1896—
1907 och 1913—14, har utgivit ett stort antal
skönlitterära arbeten, bl. a. »Studenter» (sv.
övers. 1910), och de senaste åren hopbragt
omfattande genealogiska samlingar om
tavast-ländska bondsläkter. H. E. P.
Finnekumla, socken i Västergötland, Kinds
häi ad, Älvsborgs län; 25,89 kvkm, 440 inv.
(1927). Omges av Asunden, Yttre Asunden
och Sämsjön. 428 har åker, 1,142 har
skogs-och hagmark. Ingår i Tvärreds, Marbäcks och
F. pastorat i Göteborgs stift, Kinds kontrakt.
Finne, ödja, socken i n. Västergötland,
Vadsbo häiad, Skaraborgs län; 248,92 kvkm, 2,305
inv. (1927). Omfattar högt liggande
skogsmarker i inre Tiveden mellan sjöarna Unden
och Skagern: huvudbygd invid Skagern, även
talrik platåbebyggelse, till stor del av finskt
ursprung (jfr Finnmarker). 1,796 har
åker, 16,682 har skogs- och hagmark. Pastorat
i Skara stift, Norra Vadsbo kontrakt.
Finne von Meisted, H., se M e 1 s t e d.
Finnforsen före utbyggandet.
Finnforsen, vattenfall med elektrisk
kraftstation i Skellefte älv, beläget 48 km från
älvens utlopp, tillhör i sin helhet Skellefteå
stads elektricitetsverk. Fallet utbyggdes 1906
—08 för en fallhöjd av 20,5 m med en
maskinstyrka av 4,000 hkr, vilken sedermera ökats
till 10.000 hkr (1926). G. H-r.
Finngrunden, två i s. delen av Bottenhavet
befintliga farliga grundbankar, skilda från
varandra genom en omkr. 7 km bred
djupränna. östra banken har ett minsta djup av
1,5 m, Västra banken av 0,6 m.
Finngrundet, fyrskepp, stationerat vid
Finngrunden (se d. o.), n. ö. om östra banken;
ett annat, Västra banken, ligger s. v.
om den västra.
Finnheden, se Finnved.
Finnmark, se Finnskog.
Finnmarken, se Finmarken.
Finnmaiker kallas ännu i dag många
skogstrakter i mellersta Sveriges landskap
(Värmland—Ångermanland), som en gång
koloniserats av finnar. Redan under Gustav Vasa
gick en stark ström av utvandrare från
Finland till Sverige. Finska arbetare utförde
under vintrarna tröskningsarbete hos
bönderna, särskilt i Uppland, och återvände om
vårarna hem med sina arbetsförtjänster. På
de kungliga avelsgårdarna och vid gruvorna
i Uppland och Västmanland arbetade finnar
året om i stor utsträckning. Senare tilltog
denna invandring av finnar betydligt på
grund av det olyckliga tillståndet i Finland
under slutet av 1500- och början av 1600-talet.
Under Karl IX och Gustav II Adolf upplät
regeringen överallt på kronoskogarna
boplatser åt koloniserande finnar, bistod dem med
utsäde och lämnade dem flera års
skattefrihet. Vid mitten av 1600-talet hade
invandringen nått sitt maximum. Finska nybyggen
funnos då överallt i skogarna i
Ångermanland, Medelpad, Hälsingland, Gästrikland,
Dalarna, Västmanland och Värmland, och de
finsktalande kolonisternas antal i dessa
landskap torde då ha uppgått till 12,000—13.000
pers. Även i Södermanland, Närke och
Upp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
