Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finska läkaresällskapet Duodecim - Finska missionssällskapet - Finska nationella församlingen - Finska pappersbruksföreningen - Finska papperskontoret - Finska partiet - Finska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
459
Finska missionssäilskapet—Finska språket
460
och Terveydenhoitolehti (Hälsovårdsbladet;
sedan 1889), sedan 1919 Acta Societatis
medi-corum fennicae Duodecim, där vetenskapliga
uppsatser på något av de stora kulturspråken
publiceras, samt sedan 1926 Medicina fennica
med referat på tyska, franska och engelska
av i Finland nyutkommen medicinsk
litteratur. O. Brn.
Finska missionssäilskapet (grundat 1859)
verkar sedan 1870 bland ovambo- el.
ambo-folket i Sydvästafrika och sedan 1901 i n.
delen av prov. Hu-nan i Kina. Upprätthåller
sedan 1862 (avbrott 1872—80) missionsskola
i Helsingfors, arbetar jämväl för den inre
missionen, främst genom utgivande av
skrifter och predikoverksamhet, samt har sedan
1876 utgivit religiösa skrifter på
ovambo-språket. Sällskapets verksamhet ledes av en
missionsdirektor. O. Brn.
Finska kyrkan i Stockholm.
Finska nationella församlingen i Stockholm
uppkom vid reformationen, vid övergången
från latinet till modersmålet som kyrkospråk.
1533 omtalar Stockholms tänkebok, att
Svartbrödraklostret i Stockholm upplåtits till finsk
predikolokal och prästgård. Sedan klostret
1547 rivits, höllos församlingens gudstjänster
närmare 200 år än här, än där, bl. a. i
Storkyrkan, i S:t Gertrud (1561—1607), i
Riddar-holmskyrkan (1607—1719), i Katarina och i
Skeppsholmskyrkan. Först 1725 erhöllo
finnarna egen kyrka i Stockholm, då
församlingen inköpte och för kyrkligt bruk
inredde Lilla bollhuset (se Bollhus).
Kyrkans officiella namn är Fride r ici kyrka
(efter Fredrik I) eller Finska
nationella församlingens kyrka; den
kallas vanl. blott Finska kyrkan. Till
1741 begagnades uteslutande finska språket
vid gudstjänsterna. Numera hålles svensk
högmässa varje söndag och finsk varannan
söndag (utom ett par sommarmånader).
Medlemmar av församlingen äro enl. kungl. brev av
21 dec. 1840 »personer, födda i Finland eller
annorstädes av finska föräldrar, män av finsk
börd och deras hustrur, oavsett dessas
nationalitet, ävensom barn, styvbarn och fosterbarn åt
finska föräldrar». Antalet
församlingsmed
lemmar var 2,100 nyåret 1927.
Kyrkoherdebeställningen kan sökas av svenskar och
finnar, som äro mäktiga båda språken. O. M-m.
Finska pappersbruksföreningen (stiftad
1918), till vilken de flesta pappersbruk i
Finland äro anslutna (med undantag dock bl. a.
av Kymmene a.-b.), har till uppgift att
förmedla försäljningen av medlemmarnas
produktion av papper i samtliga länder utom
Finland, Ryssland, Estland, Lettland och Polen.
Omkr. 65 % av Finlands pappersexport
förmedlas av föreningen. O. Brn.
Finska papperskontoret (stiftat 1921), till
vilket de flesta pappersbruk i Finland äro
anslutna, har till uppgift att förmedla
medlemmarnas försäljning av papper i Finland,
Ryssland, Estland, Lettland och Polen. O. Brn.
Finska partiet (fi. Suomalainen puolue),
politiskt parti i Finland, som ledde sitt ursprung
från den av J. V. Snellman (se d. o.) vid
1800-talets mitt till liv väckta finskhetsrörelsen.
På 1860-talet började fennomanerna (se
Pennornan i) i det offentliga livet uppträda som
en särskild grupp, vilken småningom
ombil-dades till ett politiskt parti; dess främste
ledare från denna tid till sekelslutet var G. Z.
Yrjö-Koskinen (se d. o.) och dess huvudorgan
från 1869 intill partiets upplösning tidningen
Uusi Suometar. I slutet av 1880-talet
upp-stodo inom partiet meningsskiljaktigheter,
vilka 1894 ledde till utbrytningen av
Ungfinska partiet. Under ofärdsåren 1899—1905
godkände flertalet av partiets ledande
personligheter, främst Yrjö-Koskinen, icke det
passiva motståndets politik utan strävade att
genom eftergifter undvika en skärpning av
konflikten mellan Finland och Ryssland.
Denna undfallenhetspolitik underkändes
emellertid av folket vid lantdagsvalen 1904, och i
enkammaren (från 1907) nedgick partiets
representation år för år. Under kampen om
statsskicket 1918 slöt sig största delen av
partiet till dem, som yrkade på konstitutionell
monarki. Vid partinybildningen s. å. upplöstes
partiet, och dess flertal anslöt sig till Finska
nationella samlingspartiet (se Nationella
samlingspartiet). O. Brn.
Finska språket hör till den finsk-ugriska
språkfamiljen (se Finsk-ugriska språk)
och talas i nästan hela Finland med undantag
av de svenskspråkiga kusttrakterna och Åland.
Finska talas dessutom i Torne- och
Muonio-dalen samt Gällivare i n. Sverige, i vissa
delar av norska Finmarken, på några få
ställen i Värmland (se Finnmarker), i
vissa delar av Ingermanland och några byar
i n. ö. Estland samt av omkr. 300,000
emigranter i Amerika. Hela antalet finsktalande
beräknades 1923 till omkr. 3,3 mill. Finskan
sönderfaller i många dialekter, av vilka
likväl blott de i Raumotrakten talade och de
karelska äro mera märkliga. Finska
skriftspråket skapades vid 1500-talets mitt av
Mikael Agrieola (se d. o.); det är en
sammansmältning av s. Finlands v. och ö.
dialek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
