Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fiskar - Fiskarhalvön - Fiskarna - Fiskarringen - Fiskars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
483
Fiskarhalvön—Fiskars
484
faller ut i kroppshålan, som den sedan lämnar
genom särskilda abdominalporer. Äggen växla
ofantligt med avseende på storlek, form och
antal. Stora ägg, ss. broskfiskarnas,
innehålla mer näringsgula än de små, t. ex.
benfiskarnas. Under fortplantningstiden,
lektiden, förändras många f:s levnadsvanor i hög
grad. Somliga draga in mot stränderna (sill),
andra vandra från havet upp i sött vatten
(lax, stör). Mest anmärkningsvärt är detta
förhållande hos ålen. Största antalet ägg ha
de f., som lägga rommen öppet i havet, t. ex.
torsk (ända till 9 mill. romkorn), medan andra,
hos vilka yngelvård förekommer, t. ex.
spiggen, endast lägga 80—100 ägg åt gången. Där
yngelvård förekommer, är det i regel hanen,
som drager försorg om äggen. Hos de flesta
f. äger befruktningen rum i vattnet; hos dem,
som föda ungar (de flesta hajar; vissa
benfiskar, t. ex. ålkusan), sker inre befiuktning
efter föregående parning. Nykläckt fiskyngel
genomgår i regel en metamorfos. De flesta
kläckas med en på buksidan belägen gulsäck.
Det stora flertalet f. är rovfiskar; blott helt
få livnära sig av växtföda. F. äro allmännare
i havet än i sötvatten. Havets f. indelas i
kustfiskar, som uppehålla sig i närheten av
kusterna och ej gå längre ned än till 400 m
djup, pelagiska f., som leva i det öppna havets
ytskikt, och djuphavsfiskar, som finnas på de
stora havsdjupen. De senare äga på grund av
likformigheten i levnadsförhållanden på olika
breddgrader ofta mycket stor utbredning.
Om giftighet hos f. se F i s k g i f t.
De äldsta fossila fiskliknande varelserna
från silurtiden voro sannolikt släkt med våra
dagars rundmunnar. Egentliga f. upptiäda ej
förrän i devon, där emelleitid många
ordningar redan voro representerade. De äldsta
benfiskarna förekomma i början av jura. I
den nu levande djurvärlden äro benfiskarna
de ojämförligt talrikaste av alla f. Jfr C r o
s-sopterygii och Pansarfiskar.
Följ, systematiska indelning tager endast
hänsyn till de viktigare grupperna.
I. Ordn. Plagiostomi, bredmunnar el.
brosk-fiskar.
1. Underordn. PleuropterygiiA ,
2. » lchthyotomi. J®naa,
o a .l j • l fossila.
3. » Acantnodei. J
4. » Selachii, hajfiskar.
5. » Batoidei, rockor.
6. » Holocephali, havsmusfiskar.
II. Ordn. Crossopterygii (endast fossila).
III. » Brachiopterygii.
IV. » Ganoidei, ganoider.
1. Underordn. Chondrostei, broskganoider.
2. » Holostei, benganoider.
V. Ordn. Dipnoi, lungfiskar.
VI. » Teleostei, benfiskar.
Litt.: A. Günther, »Introduction to the
study of fishes» (1880); B. Dean, »Fishes
li-ving and fossil» (1895); T. W. Bridge och G.
A. Boulenger, »Fishes» (»The Cambridge na-
tural history», bd VII, 1910); B. Dean, »A
bibliography of fishes» (1916—23); D. S.
Jordan, »Fishes» (1925). Rörande Skandinaviens
f. se F. A. Smitt, »Skandinaviens f.» (1892—
95); A. Stuxberg, »Sveriges och Norges f.»
(1895); E. Lönnberg, »Sveriges ryggradsdjur»,
bd III (1915). T. P.
Fiskai halvön (fi. KaTasaarento, ry.
Ryba’t-jij poluo’strov), halvö på finsk-ryska
Ishavskusten, ö. om Varangerfjord; dess v., mindre
del tillhör Finland.
Kartskiss över stjärnbilden Fiskarna.
Fiskarna (lat. Pi’sces), namn på dels ett
tecken i djurkretsen (se d. o.), dels även en
stjärnbild, som ej får förväxlas med Södra
fisken (Piscis austrinus).
Fiskarringen (lat.
a’nnu-lus piscatörius el.
piscatö-ris), sedan 1200-talet namn
på påvens sigillring; den
bär en avbildning av Petri
fiskafänge och vederbö
rande påves namn. Från
1400-talet förseglades med
f. det slags
påveskrivelser, som kallades breve
(se d. o.); sedan 1843
brukas i stället en stämpel
med samma sinnebild.
Då en påve dör, sönderbrytes hans ring.
Fiskars, bruk i Pojo socken, Nylands län
(Finland). Där anlades 1649 av P. Thorvöst
en masugn, stångjärnshammare och
manufakturverk. Under Stora ofreden uppbrändes
bruket h. o. h. Efter 1752 ägdes det av bl. a.
Ch. & W. Tottie, J. Jennings och R. Finlay
samt övergick 1783 till B. M. Björkman, vars
son 1822 sålde det till sedermera bergsrådet
John von Julin. Denne förbättrade bruken
och jordbruket och inköpte flera lägenheter.
Under bruket lydde sålunda egendomar och
bruk i sju socknar, bl. a. Orijärvi gruva och
Kärkelä kopparhytta i Kisko, Koskis och
Näse bruk i Bjärno, Antskog vaskverk
(bokverk), anlagt 1630, samt klädesfabrik i Pojo.
Sigillbilden i påven Leo
XIII:s fiskarring.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
