Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärilar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
537
Fjärilar
538
utveckling blir då betydligt längre. Längst
blir den hos vissa vedätande larver, som
stundom övervintra även en andra gång i
larvstadiet.
Som fullvuxen bereder sig larven att övergå
till sitt sista utvecklingsstadium, puppan,
genom att uppsöka ett lämpligt ställe för sin
förvandling. De dolt levande larverna stanna
vanl. kvar på det ställe, där de levat som
larver, antingen detta är inuti någon del av
en växt eller i jorden, andra uppsöka nu först
lämpliga gömslen. Ett rätt stort antal grä
ver sig ned i jorden och urgräver där en enkel
hålighet, i vilken puppan sedermera kommer
att vila (nattflyn, svärmare m. fl.). Andra
spinna på skyddade ställen en mer eller
mindre fast kokong kring sin kropp och öveigå
inuti denna till puppa. Silkesmaskens fina
silke är just tråden, som bygger upp dess
täta kokong för puppan. Dagfjärilarnas stora
grupp har en avvikande vana i detta fall, i
det att dess larver ieke spinna någon kokong
eller ens oftast uppsöka något skyddat ställe
för sin förpuppning. Dess puppor hänga fritt
på växternas blad och grenar, endast fästa
med bakändans särskilda hakanordning, s. k.
cremaster, eller stå upprätta invid fastare
föremål, fästa baktill med samma
hakanordning men stödda av ett knippe spinntrådar
kring ryggen, vilka larven spinner kring sig,
när den fäst sin bakända. Dessa fritt hängande
puppor ha stundom skyddande fäiger. i andra
fall rätt bjärta sådana, t. o. m. guldglänsande
fläckar, under det att de i jorden eller i
spunna kokonger vilande pupporna nästan
alltid äro mörkt bruna till färgen. F :s puppor
äro, som nämnt, mumiepuppor; de ha
antenner, mundelar, vingar och extremiteter lagda
tätt utefter kroppen, tillsammans täckta av
ett staikt kitiniserat hölje. Genom ryckvisa
rörelser av bakkroppen och med tillhjälp av
de täggrader, som ofta finnas på denna, ha
vissa puppor förmågan att strax före
kläck-ningen arbeta sig ut ur sin kokong eller sitt
dolda läge och ge den nykläckta fjärilen tillfälle
att utkläckas direkt i det fria. I andra fall
kläckes fjärilen inuti den fast tillslutna
ko-kongen, och dess första uppgift blir att med
hjälp av vissa körtelsekret, som lösa upp
ko-kongmaterialet. taga sig ut genom detta.
Puppans utvecklingstid är mycket olika hos olika
arter. Under sommarmånaderna räcker den två
till fyra veckor, på hösten blir den betydligt
längre, då puppor, som bildas vid denna tid,
ofta övervintra för att föist följ, år kläckas.
Stundom vilar puppan ännu längre; vilotider
av 6—7 år äro observerade hos vissa
spin-nare (björkspinnaren).
Fjärilen kryper ut ur puppan genom en
springa framtill på puppans ryggsida och
lämnar puppskalet efter sig som ett tomt hölje.
Dess förnämsta kännetecken, vingarna, äro vid
kläckningen mycket små och hänga som ett
par mjuka hudflikar på ryggen. Den
nykläckta fjärilen söker emellertid genast upp
en punkt, där den kan låta dem utvecklas i
frihet, vanl. ett upphöjt ställe, där vingarna
kunna spännas ut i hängande ställning, och
redan efter några timmar ha de där spänts
ut, antagit sin definitiva form och fått sina
för arten karakteristiska färger. Dessa äro
bundna vid de små fjällen på vingarnas yta,
som antingen innehålla själva färgämnet
(svarta, vita, gula och röda färger) eller
genom sin byggnad verka blå eller
metallskim-rande. I vissa fall, t. ex. hos glasvingarna,
saknas fjäll på vissa delar av vingarna, och
dessa bli därigenom ställvis glasklara,
genomskinliga, såsom vingarna oftast äro hos
flugor och steklar. Utom de egentliga fjällen,
som giva vingarna deras fäig, ha många
fjärilshanar dessutom egendomligt utbildade
s. k. doftfjäll, vilka stå i förbindelse med
körtlar, som avsöndra välluktande ämnen,
utan tvivel ett lockmedel för honorna. —
Vingarnas färger äro oftast koncentrerade till
översidan, men för att skydua sig för
upptäckt ha f. merendels vanan att i vila bära
dem så, att de lysande färgerna döljas. De
bjärt färgade dagfjäi ilarna slå t. ex. i vila
vingarna mot varandra upp över ryggen, så
att endast den undre, ofta betydligt
mörkare färgade sidan synes. Ej sällan
förekomma könsdimorfism och
årstidsdi-morfism; se Dimorfism och
Säsongvariation.
F:s viktigaste delar äro vingarna, vilka äro
bärare av den form och färg, som i så hög
grad utmärka dem. Många andra delar äro
emellertid karakteristiska, även om de
framträda mindre. Huvudet är relativt litet. Dess
sidor upptagas nästan h. o. h. av de stora
sammansatta fasettögonen, som äro organ för
det högt utvecklade synsinnet. Mundelarnas
viktigaste parti är det långa sugröret, som
hos vissa fjärilssläkten är längre än hela
kroppen. Det bildas av underkäkarnas
tuggfli-ka,r, som äro långa, rännformiga och hållas
samman av små fina borst. I vila ligger det
spiialformigt hoprullat på huvudets
undersida, men vid blombesök sträckes det ut och
når då djupt ned i blommornas kalkar. Längst
är det hos svärmarna, som ha för vana att
suga blommornas safter, under det att de i
flykten hålla sig svävande framför
blommorna, och därför behöva ett mycket långt
sugrör. Hos andra har det förkrympts eller
undantagsvis icke fått någon vidare
utbildning i denna riktning, ss. hos käkfjärilarna
(Micropteryx). Dessa senare f. ha bitande
mundelar och livnära sig ej som de
övriga av växtsafter utan av blommornas
pollen. På huvudet märkas dessutom de bägge
antennerna eller känselspröten, som äro av
mycket olika form hos olika fjärilsgrupper;
den stora dagfjärilsgruppen har dem t. ex.
långa, kraftiga, i spetsen klubblikt
förtjoc-kade, andra ha dem enkelt tillspetsade,
stundom försedda med längre eller kortare
kamtänder, som särskilt hos spinnarfjärilarnas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
