Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Flamländare - Flamländska hästen - Flamländska språket och litteraturen - Flamländsk konst - Måleriet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
555
Flamländska hästen—Flamländsk konst
556
(jfr Belgien, sp. 1134—35). — Adj.:
Flamländsk.
Flamländska hästen, sammanfattande
benämning på det tunga, kallblodiga hästslag,
som företrädesvis förekommer utefter
Nordsjökusten; utmärkande äro långt och smalt
huvud, ofta med något konvex profil
(Rams-kopf), täml. långsträckt bål, jämförelsevis
höga, starkt behängda ben, sänkta kotor,
platta hovar och en betydande storlek; den
ingår såväl i de tunga engelska som i fianska
och belgiska raserna. E. T. N.
Flamländska språket och litteraturen.
Flamländska el. flamska (holl. vlaamsch, ty.
Flä-misch) talas av den germanska befolkningen
i norra hälften av Belgien. Gränsen mellan
de flamländska dialekterna (flandriskan,
bra-bantiskan, limburgskan) och de franska
(val-lonska) går någon mil s. om Bryssel (där blott
de lägre samhällslagren tala flamländska) i
nästan rak väst—östlig riktning. Av Belgiens
inv. äro nära 4 mill. flamländare (se
Belgien, sp. 1134 ff.). Flamländskan är en
låg-frankisk dialekt, ej väsentligt skild från
holländskan och med nära släktingar även i
angränsande områden av Tyskland.
Under medeltiden låg den nederländska
(gemensam beteckning för holländska och
flamländska) litteraturens tyngdpunkt i Flandern,
ej i Holland. Den medelnedei ländska
litteraturens mästerverk »Reynaert» är en
flamländsk produkt, och på ett av resp,
flamländska hemortsdialekter starkt färgat språk
skrevo under 1200- och 1300-talet mästare på
poesiens och prosans område, ss. Maerlant (från
Brygge) och Ruysbroec (från Bryssel; se H o
1-ländska litteraturen och
Nederländska språket). Efter en långvarig
förfallsperiod kunde flamländska språket och
litteraturen först i modern tid göra sig
gällande. Första steget var, att skriftspråket
(sedan 1815) närmades till det holländska. Till
omkr. 1864 fortlevde en del smärre ortografiska
olikheter, men i stort sett har numera dock
ett enhetligt skriftspråk nåtts. Det egentliga
nationella och litterära genombrottet skedde
omkr. 1840, då en hänförd
flamländsk-nationell rörelse fiambesvors av ett antal utmärkta
filologer och skalder, såsom J. F. Willems
(1793—1846), K. Ledeganek, J. Th. van
Rijs-wijk, F. A. Snellaert (se dessa ord) o. a. Redan
1837—38 hade Hendrik Conscience (se d. o.)
med sina fosterländska romaner »In’t
wonder-jaer 1566» och »De leeuw van Vlaenderen» lagt
första grunden till en ny nationallitteratur.
Samtidigt började den flamländska
språkstriden, som avsåg att åt flamländskan skapa
fullständig likställighet med franskan. Dessa
strävanden skredo under starkt motstånd
blott långsamt framåt. Först efter 1883 fick
t. ex. undervisningen i modersmålet i
mellan-skolorna ske på flamländska, 1886 grundlädes
visserligen den livaktiga Koninklijke
vlaam-sche academie i Gent, men det åtrådda rent
flamländska universitetet i Gent har ej blivit
verklighet. Dock finnes sedan 1923 inom fil.
fakulteten en mindre sektion med flamländskt
undervisningsspråk.
F. n. upplever den flamländska litteraturen
en glanspeiiod, inledd av de utmärkta
lyrikerna Guido Gezelle (1830—99), Hugo
Ver-riest (1840—1922), Albrecht Rodenbaeh (1856
—80), Pol de Mont (f. 1857) och ett antal
unga prosatörer, som i en litterär tidskrift.
Van Nu en Straks, 1893 ff., gåvo prov på den
fina naturuppfattning och saftiga
människoskildring, som äro den moderna flamländska
romanens och novellens kännetecken. Till dessa
s. k. Van nu en straksers räknas bland andra
nu levande författare Cyriel Btiysse, Lode
Bae-kelmans, bägge naturalister, Stijn Streuvels,
Herman Teiilinck och August Vermeylen. Av
dessa är Stijn Streuvels (pseud. för Frank
Lateur, f. 1871) den flamländska naturens och
folkets originellaste och mästerligaste
skildrare. En något yngre typiskt flamländsk
berättare är den populäre Felix Timmermans.
Den psykologiska, mer europeiskt orienterade
romanen och novellen representeras av Karel
Van de Woestijne (f. 1878). Bland lyrikerna
mäikas Prosper van Langendonck, Van de
Woestijne, Constant Eeckels, Karel Van den
Oever och den folklige sångaren René de
Clercq. — Se F. Jostes, »Die Vlamen im
Kampf um ihre Sprache und ihr Volkstum»
(1915; 2:a utökade uppl. 1916); J. te Winkel,
»Geschichte der niederländischen Sprache» (i
Pauls’ »Grundriss», 1898); T. Coopman och L.
Scharpé, »Geschiedenis der vlaamsche
letter-kunde van het jaar 1830 tot heden» (1900),
och A. de Ridder, »La littérature flamande
contemporaine» (1923). E. Rth.
Flamländsk konst. Under beteckningen f.
sammanfattar man vanl. den sydnederländska
konsten under 1400-, 1500- och 1600-talet,
ehuru först under det sistnämnda
århundradet, efter de norra provinsernas frigörelse
från det habsburgska väldet och skilsmässan
frän de södra, en bestämd skillnad och
begränsning också vad konsten beträffar gör
sig gällande. Flera ledande konstnärer i
Flandern och Brabant undér 1400-talet
härstammade från de landskap, som sedermera
kommo att räknas till Holland. Måleriet
synes framträda alldeles oförmodat och
överraskande vid början av 1400-talet med den
berömda altaruppsatsen i S:t Johannes’ kyrka
i Gent (numera S:t Bavo), ett arbete av
bröderna Hubert och Jan van Eyck (se
vidare art. Eyck, van, och
utviknings-plansch). Men den nya naturuppfattning, som
gör sig gällande i detta arbete, kan man följa
tillbaka till det bokmåleri, vilket under
1300-talets senare hälft blomstrade vid de franska
och nederländska hoven och vilket inriktat
sig på ett intimt studium av verkligheten.
Av de två bröderna van Eyck synes den äldre,
Hubert (d. 1426), stå närmare den äldre
ståndpunkten, medan Jan i de arbeten, till vilka
han ensam är mästare, fullföljer de uppslag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
