Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Flamländsk konst - Måleriet - Byggnadskonsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
557
Flamländsk konst
558
den nya oljemålningstekniken möjliggjort, ett
mera detaljerat verklighetsåtergivande, en
nyansrikare färgbehandling. Efter denna linje
utvecklas sedan den nederländska
målarkonsten. Dock fortlevde på vissa håll den
medeltida traditionen, knuten till skulpturen
som den ledande konstarten. Denna
riktnings representanter nödgades emellertid göra
betydande medgivanden åt kraven på
natur-trogen detaljrikedom Det är den s. k.
mästaren till Flémallealtaret, vanl. identifierad som
Robert Campin från Tournai (se F1
é-m allem ä st a re n), och Rogier van
der Weyden från samma stad, som äro
de främsta målsmännen för denna riktning.
Hos Dirk Bouts, stadsmålare i Leuven,
möter man en utpräglat målerisk stil sarnt
förmåga av djup kai akterisei ing och
dramatisk rörelseskildriug. Hugo van der
G o e s’ yppersta verk, en altaruppsats med
Jesu födelse, som finnes i Florens, utföides
på beställning av huset Medicis representant
i Brygge, Tommaso Portinari. Det
flamländska måleriet tillvann sig under 1400-talet en
erkänd ställning även s. om Alperna och
övade ej ringa inflytande på den italienska
målarkonsten. Hugo van der Goes kan väl
betraktas som den störste av de flamländska
1400 talsmålarna efter Jan van Eyck. Hans
M e m 1 i n g, verksam i Brygge under
1400-talets senare hälft, införde i det flamländska
måleriet ett novellistiskt drag. Han
behärskade mer otvunget än sina föregångare den
dekorativa kompositionen och anslöt sig till
den italienska renässanskonsten. Med denna
äger även Gerard David
beröringspunkter. Hos honom och andra samtida malare
vid sekelskiftet 1400—1500 spåras ännu
segheten i de van Eyckska traditionerna. Den
manierism, som blev utmärkande för en
väsentlig del av 1500-talets nederländska
måleri, började spåras redan vid 1400 talets slut,
oberoende av all inverkan från Italien, men
dess utveckling främjades helt visst genom
ivern att tillägna sig främmande former. Vid
1500-talets början blev Antwerpen den
ledande handelsstaden i Nederländerna och
trängde de tidigare härskande städerna Brygge
och Gent i skuggan. Konsten följde handeln
och rikedomen, och fr. o. m. denna tid är
Antwerpen den främsta staden också
konstnärligt. Den förste store Antwerpenmålaren,
Quentin Matsys, sammansmälte på ett
varsamt sätt gammalnederländsk stil med
italiensk. Men den konst, som blommade vid
de furstliga hoven, Bernhard van O
r-1 e y s och Jan Gossaert M a b u s e s, bar
alltmer avgjort prägeln av efterbildning av
den italienska renässansens mästare. Av stor
betydelse för främjandet av renässansens
genombrott blev översändandet till Bryssel av
kartongerna till Rafaels tapeter för utförande
i vävnad. Här fingo de nederländska
konstnärerna på närmaste håll göra bekantskap
med den stora klassiska konsten, dess
teck
ning och komposition. Denna kännedom kom
den nederländska konsten till godo, mindre
dock i tavelmåleriet än i tapetväveriet och
glasmåleriet. Brysseltapeterna från 1500-talet
tävla i monumentalitet med söderns
fresko-målningar och äga därtill ett högt
konstin-dustriellt skönhetsvärde genom det textila
utföiandets fulländning. Bernhard van Orleys
glasmålningar i S:te Gudule i Bryssel äga en
majestätisk hållning. I fortsättningen blevo
Michelangelo (hos Frans Floris) och
Tin-toretto (hos M arten deVos) bestämmande
för de s. k. romanisternas stil. Vid sidan av
denna skickliga men manieristiskt tomma
konst uppväxte ett icke-officiellt måleri, som
frigjorde sig från den medeltida kyrkliga
åskådningen och motivkretsen samt valde sina
ämnen ur den profana och alldagliga tillvaron.
Vid början av 1500-talet vann
landskapsmåle-riet genom Joachim Patinir betydelse
som en självständig konstgren. Stilleben- och
genreskildringen omhuldades av Pieter
A e r t s e n och Joachim Bueckelaer.
Den store nyskaparen inom det profana
måleriet är dock framför andra Pieter B r u
e-g e 1 d. ä., som, på samma gång han hänger
samman med medeltid och folklig tradition,
leder över till en modern och frigjord konst.
Bruegel är 1500-talets störste flamländske
målare. Inom porträttmåleriet, framför allt hos
en mästare som Antonis Moor, förenas
intimt nederländskt kynne med en
monumental italiensk hållning. Sammansmältningen
till en högre enhet av sydländsk
monumentalitet och nordiskt gemyt skulle dock äga rum
först under 1600 talets förra hälft i Peter
Paul R u be n s’ konst. Hos Rubens förenas
också det aristokratiska och det frodigt
folkliga, han är fullkomnaren av alla f:s
traditioner och fullboi daren av alla dess löften. Vid
hans sida stodo som storheter av ringare
ordning Jakob Jordaens och Anthonis
van D y c k. Den samtida målarskolan i
Antwerpen ägde goda konstnärer inom skilda
specialområden, en porträttör som C o r n
e-lis deVos, en djurmålare som Frans
S n y d e r s, en landskapsmålare som Jan
Brueghel, en genreskildrare som David
T e n i e r s o. s. v. Efter Rubens’ död (1640)
förlorade måleriet dock snait nog sin must
och märg och övergick i efterklangskonst.
Men intill slutet av 1700-talet rekryterade
Nederländerna (i vidsträckt mening) den
franska målarkonsten med en rad mästare, som
bidragit till dess berömmelse.
På byggnadskonstens område framträdde
Nederländerna under romansk och gotisk tid
som ett gränsområde mellan Frankrike och
Tyskland. De kyrkliga monumenten uppvisa
former och konstruktioner, gängse inom båda
dessa länder, visserligen med en särart, som
består dels i en kärv hållning hos
exteriörerna, dels i en böjelse för rum av ansenliga
mått. Det är dock i den borgerliga
arkitekturen de flamländska städerna givit sitt bästa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
