Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Flamländsk konst - Byggnadskonsten - Bildhuggarkonsten - Flammarion, Camille
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
559
Flammarion
560
Det är de stora hallarna, framför allt de
under världskriget förstörda i Yperen, i rådhusen
i Brygge, Bryssel, Leuven, Gent, Oudenaaide
o. a. städer, de flesta tillkomna under
tidrymden 1300-talets mitt—1500-talets förra hälft,
som uttrycka deras rikedom, stolthet och
konstsinne. Klarhet och elegans i mått och
formgivning känneteckna dessa byggnader.
När vid 1500-talets mitt den nederländska
arkitekturens mottagande av den italienska
renässansen nått utöver det trevande
förberedelsestadiet, kunde den anknyta till
inhemsk tradition vid tillämpandet av sin
nyvunna kunskap om de klassiska formerna.
Flanderns yppersta renässansbyggnad,
rådhuset i Antwernen av C o r n e 1 i s Floris,
förenar det främmande med det nationella
till ett originellt helt. Den flamländska
renässansarkitekturen äger sin styrka framför
allt i det dekoiativa, där den italienska
sirligheten förenas med en nordisk böjelse för
det fantastiska. Också inom detta område är
Cornelis Floris med sina gravmonument och
kyrkliga inredningsföremål den ledande.
Jämväl inom det öviiga Nordeuropa, Tyskland,
Danmark och Sverige, gör sig Florisstilen
gällande. Mot 1500-talets slut överflyglande
denna, uppträder den på en gång torra och
fantastiska dekorativa riktning, som har sin
målsman i Hans Vredeman de Vries,
vars i koppar stuckna mönsterböcker varit
särskilt betydelsefulla. Den viktigaste insatsen
i 1600-talets flamländska arkitektur göres av
Rubens, som under sina studieår i Italien
sysselsatt sig med Genuas barocka
palatsarkitektur och som genom ett gravyrverk gör
denna bekant för sina landsmän. Rubens
inför även genom egna arkitektoniska skapelser
och genom den stildanande verkan i sitt
måleri en mustig barock, en Rubensstil, som gör
sig gällande vida utom hemlandet. Den
medeltida traditionen fortlevde inom
privatarkitekturen i gilleshusen med deras smala
gavelfasader, gotiska i uppbvggnaden men
smyckade med detaljer ur renässansens och
barockens formförråd.
Bildhuggarkonsten ägde i Nederländerna
under alla skeden sin styrka i det
dekorativa. Under 1400-talet utfördes i sten och
brons kyrkliga inredningsföremål, ss.
gravvårdar, skrank och dopfuntar, och smyckades
altarna med rikt snidade bildskåp. Tournai
var en huvudort för stenbildhuggeriet, Dinant
för metallgjutningen, Bryssel och Antwerpen
för altarskåpsskulpturen. Denna senare är
vid 1400-talets slut och 1500-talets början av
intresse ur svensk synpunkt på grund av
den livliga exporten till Sverige av
flamländska altarskåp, särskilt från
Brysselmästa-ren Jan Bormans verkstad. Även sedan
den italienska renässansen vunnit insteg,
behöll skulpturen sin övervägande dekorativa
prägel. Ett berömt exempel på tidig
flamländsk renässans är den stora praktspisen
från 1500-talets förra hälft i Brygges rådhus
av Guyot de Beaugrant, ett annat är
sakramentshuset i S:t Léonard i Léau
(Zout-Leeuw). Det senare är ett verk av Cornelis
Floris, som genom sina gravmonument i
Kö-nigsberg, Schleswig och Roskilde fick
genomgripande betydelse för renässansen i de
nordiska länderna. Den flamländska
1500-tals-skulpturen använder med förkäilek dyrbara
och praktfulla material, alabaster och marmor.
W il le m Boy var verksam för svenska
hovet som skulptör och arkitekt från 1550-talets
slut till 1592. 1600-talets flamländska
skulptur stod först och sist under Rubens’
inflytande och utvecklade vid fullgörandet av de
talrika beställningarna på gravmonument och
kyrkliga inredningsföremål en frodig kraft
och dekorativ effektfullhet. Vid sidan av
varandra verkade hela dynastier av bildhuggare
(Duquesnoy från Bryssel, Verbruggen
från Antwerpen m. fl.). Som Rubens’
ome-delbare lärjunge kan räknas L u c F a y
d-h e r b e från Mechelen. Kai akteristiska äro
gravvårdar i svart och vit marmor, även
talrikt exporterade till främmande länder — två
monument av Henri Frangois Verbruggen
finnas i Sverige, det ena i Uppsala domkyrka
över Kristofer von Dohna, det andra i
Strängnäs över J. P. Olivekrans —, samt i trä
snidade predikstolar och biktstolar. Den
flamländska barockskulpturen har sin styrka och
sin svaghet i virtuositeten och i sin ensidiga
inriktning på de måleriska syften, som
angivits av Rubens och hans skola. Måleriet var
och förblev under alla tider den nyskapande
och därför också den ledande konsten i
Nederländerna. A. L. R.
Flammarion [flamariä’], C am il le, fransk
astronom och skriftställare (1842—1925).
Ingick 1858 som elev vid astronomiska
observa-toriet i Paris, övertog 1863 redaktionen av
tidskr. Cosmos och
blev 1865
naturvetenskaplig medarbetare i
Le Siècle. F. är mest
bekant genom sina
förträffligt skrivna
populärvetenskapliga
framställningar, vilka,
översatta till många
språk, i ej ringa mån
bidragit att väcka ett
mer allmänt intresse
för
naturvetenskaperna och främst för
astronomien som vetenskap. Särskilt i
Amerika ha hans skrifter banat vägen för
astronomien samt riktat många mecenaters
uppmärksamhet och intresse på denna vetenskaps
behov av stora och välutrustade observatör ier.
Av F:s skrifter väckte i synnerhet »La
plu-ralité des mondes habités» (1862; »Bebodda
verldar», 1868; ny uppl. 1906) stort uppseende
och översattes till en mängd språk, så även
»Les mondes imaginaires et les mondes réels»
(1864; »Fantasiens verldar och verklighetens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
