Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Flattera - Flatulens - Flatöboken - Flau - Flaubert, Gustave - Flautando - Flauto - Flavianus - Flavierna - Flavigny, Cathérine de, f. Moitessier - Flavius Josephus - Flavon - Flaxman, John
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
567
Flattera—Flaxman
568
Flattera (fr. flatter), smickra, försköna.
Flatule’ns (av lat. flätus, väder), ansamling
av gaser i digestionskanalen. Jfr Meteor ism.
Flatöboken (isl. Flateyjarbok), en mycket
omfångsrik isländsk handskrift, fordom
tillhörig en bonde på ön Flatö, vid Islands v. kust,
nu i Köpenhamns kungl. bibi. Den är skriven
väsentligen före 1380 och innehåller
huvudsaki. Olof Tryggvessons, Olof den heliges,
Sverres, Håkan den gamles, Magnus den godes
och Harald Hårdrådes sagor, annaler m. m.,
allt vidlyftigt framställt. I konungasagorna
inflickas andia berättelser (s. k. pættir). F.
innehåller även enstaka dikter, ss.
»Hyndlu-lj6d». F. utgavs av C. R. Unger och G.
Vig-füsson (3 bd, 1860—68). (E-k N-n.)
Flåu, ty., matt, trög (om varu- el.
fondmarknad) ; trögsåld (om vara).
Flaubeit [flabäT ], G u s t a v e, fransk
författare (1821 12/i2—80 8/s). Med undantag av
några ungdomsår i Paris (1840—46, med
avbrott) och någia få resor (bl. a. till Bretagne
1846, orienten och
Grekland 1849) bodde
F. städse på
familje-godset Croisset vid
Rouen, oavbrutet
sysselsatt med
författarskap. Uppvuxen
under romantikens epok,
förblev han
romantiker, älskade det
österländska, det hemska,
det burleska, färg och
form. Tillhörande
romantikernas andra
ge
neration, hade han dess lärda och
samvetsgranna artistiska teknik men tyglade sin
inbillning under kravet, att hans verk skulle
vaia opersonligt, objektivt och alltså en
spegelbild av det mänskliga själslivet, en ärlig
återgivning av verkligheten. Härigenom vart
F. grundläggaren av den franska realismen;
hans första roman, »Madame Bovary» (1857;
definitiv uppl. 1872; sv. övers. 1883), en av
1800-talets yppersta, är en djup och minutiös,
obeveklig analys av vardagsmänniskor och
landsortsliv, ett starkt och dystert verk.
Romantikern, som i denna roman röjer sig blott
genom förakt och ironi, behärskade nästa
bok, »Salammbö» (1862; två sv. övers. 1925),
där händelserna äro förlagda till Kartago,
en plastisk, ibland torr och artificiell
historisk skildring, ett försök att göra den
historiska romanen objektiv. »L’éducation
sentimentale» (1869) däremot är realistisk;
grundvalen är F:s egna ungdomserfarenheter.
Romantisk åter är »La tentation de Saint
Antoine» (1874), en fantastisk hallucination,
liksom »Salammbö» byggd på omfattande
studier. »Trois contes» (1877) innehöll
samtids-berättelsen »Un coeur simple» (»Ett enkelt
hjäita», 1919), »Hérodias» från Johannes
Dö-parens dagar och medeltidslegenden »Saint
Julien 1’hospitalier». Ofullbordad blev »Bou-
vard et Pécuchet», som skulle förhåna
dumheten. — F :s »(Euvres complètes. Édition
définitive» (18 bd, 19ü9—12) innehålla hans
betydande korrespondens, reseskildringar m. m.,
»Premières oeuvres» (3 bd, 1914)
ungdomsarbeten.
F :s tillbakadragna, arbetsfyllda liv slöt i
melankoli och bitterhet: hans böcker hade
föga framgång, hans förmögenhet gick
förlorad, och en nervös, periodisk sjukdom, som
han länge lidit av, förvärrades. Hans
betydelse uppskattades rätt först efter hans död:
språkets och stilens stränga exakthet, kraft
och intensitet, iakttagelsens finhet, den
pessimistiskt klarögda uppfattningen av
människorna. Naturalismen stödde sig på F., och
än i dag äro hans verk förebildliga för många
författare. Litt.: Utom avh. av Georg
Brändes och Oscar Levertin monogr. av É. Faguet
(1899), J. Wassermann (1907), L. Bertrand
(1912), E. L. Ferrère (1913), E. Seillière (1914),
A. Thibaudet (1922), E. Maynial (1927). R-n B.
Flauta’ndo (av fldu’to, flöjt), it.,
»flöjtaktigt», mus., vid stråkinstrument använd
beteckning; anger, att stråkdraget bör föras
nära gripbrädet, varigenom klangen får
karaktär av flöjtton.
Flåu’to, mus., it., flöjt. — F. p i’ccolo,
liten flöjt. — F. t r a v e’r s o, flöjttravär,
tvärflöjt. Se Flöjt.
Flaviänus, namn på flera patriarker. Mest
bekant är F. (1) av A n t i o k i a (d. 404),
som tillhörde den ungnicaenska riktningen
bland arianismens bekämpare. F. av K o
n-s tan tinopel (d. 449) blev patriark i
Kon-stantinopel 448, presiderade vid det
kyrkomöte där s. å., vilket beslöt avsätta Eutyches
(se d. o.), men blev 449 själv avsatt på
kyrkomötet (»rövarsynoden») i Efesos. Han dog
kort efter mötet. Med stöd av ett grundlöst
rykte, att han dött på grund av misshandel
vid mötet, blev F. av kyrkomötet i Chalkedon
451 kanoniserad som martyr. Hj.H-t.*
Flävierna, romersk kejsardynasti, som
regerade 69—96 e. Kr. Dit hörde kejsarna
Ves-pasianus, Titus och Domitianus, vilka alla
buro namnet Flavius.
Flavigny [-vinji’], Cathérine de, f.
Moitessier, grevinna, författarinna (1843
—1914). Hon skrev katolskt präglade
helgon-biografier, bl. a. den förtjänstfulla »Sainte
Brigitte de Su<’*de» (1892; 3:e uppl. 1910).
Flävius Josèphus, se J o s e f o s.
/ O—C • c6h5
Flavon, CeHiv II , är
modersub-XX)—CH
stans till en hel del gula växtfärger, ss.
krysin (dioxiflavon) och luteolin
(tetraoxifla-von) i resp, poppelknoppar och reseda. I. B.
Flaxman [flä’ksmon], John, engelsk
skulptör (1755—1826). F. blev en av
representanterna för den antika formvärldens
återupp-väckelse under senare delen av 1700-talet. I
Rom, dit han anlände 1787, studerade han
framför allt antik reliefstil och vasmålningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
