Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Flodhästsläktet - Flodiller - Flodillrar - Flodin, Johan Gustaf - Flodin, Johan Henrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
597
Flodiller—Flodin, J. H.
598
Flodhästar, Hippopotamus amphibius. Tana river, Kenia (Östafrika).
korta, att buken släpar, då djuret rör sig på
sumpig mark. Huvudet är stort och
fyrkantigt och nosen oformligt stor. Fram- och
hörntänder tillväxa under hela livet. Unga djur
äro köttfärgade, gamla mer skiffergrå.
Endast en unge födes åt gången. Den vanliga
flodhästen, Hippopotamus amphibius,
tillbringar större delen av sitt liv i vattnet, där
den rör sig med stor lätthet. Den lever av
växter, som den betar ej blott i vattnet utan
även på land under sina företrädesvis
nattliga utflykter på det torra. I odlade trakter
kan den härvid anställa stor skada. Den
vanliga flodhästen når en längd av intill 4,5 m
men blir endast 1,5 m hög. Vikten kan uppgå
till 2,500 kg. Fordom förekom den över hela
Afrika, där naturförhållandena voro
gynnsamma, men är numera utrotad längst i n. (i
Egypten och Nubien) samt längst i s. (i
Kap-landet). Köttet av flodhästen anses vara
välsmakande; av huden förfärdigas ridpiskor,
käppar m. m. och av tänderna
svarveriarbe-ten. På Guineakusten, särskilt i Liberia,
förekommer en endast hälften så stor, vanl. till
ett särskilt släkte räknad flodhäst,
Choe-ropsis (Hippopotamus) Uberiensis. Den lever
ej i floder utan i sumpig urskog. Båda arterna
förekomma ofta i zoologiska trädgårdar och
fortplanta sig även i fångenskap. F.
uppträdde redan i miocentiden och var vid
kvar-tärtidens början utbrett över s. och mellersta
Europa samt s. Asien. I bibeln omtalas
flodhästen som Behemot (se d. o.); den förekom
fordom i Jordan. T. P.
Flodiller, se Flodillrar.
Flodillrar benämnas några vesslearter, av
vilka en, Mustéla (Lutre’ola) lutre’ola, finnes
i Europa. Denna art liknar närmast illern
men har plattare huvud, kortare ben och
bättre utbildad simhud, särskilt mellan
baktårna. Fällen liknar utterns, och färgen är
brun på både rygg- och buksida. Den når en
längd av 50 cm, varav 14 cm komma på
svansen. Flodillern vistas helst intill sjöar och
flo
der, simmar och dyker väl samt livnär sig av
fisk, groddjur o. dyl. Dess egentliga
utbredningsområde är Östeuropa, och i Finland är
den ej sällsynt. I Skandinavien finnes den ej
men förekommer här och där i Mellaneuropa.
Skinnet lämnar ett gott pälsverk, kallat närts
(el. nerz). Ännu värdefullare är pälsen av den
närbesläktade amerikanska flodillern el.
minken, Mustela (Lutreola) vison. T. P.
Flodin, Johan Gustaf, biskop (1741—
1808). Blev fil. mag. i Uppsala 1764, docent
i grekiska 1766, prästvigd 1767, e. o.
hovpredikant 1768 och ord. 1771 samt kyrkoherde (den
förste) i Adolf Fredriks församling i
Stockholm 1773. Han blev 1779 teol. dr, fick Solna
och Ulriksdals församlingar till prebende 1782,
blev pastor primarius 1786 (tillträdde 1789),
överhovpredikant 1792, ordensbiskop 1794 och
biskop i Västerås 1800. F. var 1786—94
kristendomslärare åt kronprins Gustav Adolf, blev
1778 bankofullmäktig och senare ordf, i
ecklesiastikkommittén. Hans barn adlades 1799
med namnet a f F. — F. var en av samtiden
värderad predikant. För sin hastiga
befordran hade han delvis sin svåger Elis
Schröder-heims inflytande att tacka. E. M. R.*
Flodin, John Henrik, ämbetsman (f.
Flodillrar, Mustela lutreola.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
