Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Florens - Historia - Florentinflaska, Florentinerflaska - Florentinsk konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
609
Florentinflaska—Florentinsk konst
610
juridisk, den senare med finansiell
maktbefogenhet — med 12 anziani (folkets äldste)
som ett slags central myndighet.
Ghibelli-nerna segrade 1260, men deras välde bröts
1266 av Karl av Anjou, som en tid var F:s
herre. Efter inre strider följde fred 1280 och
nya författningsändringar. Podestä och
capitano omgåvos med vardera två råd. Från
1282 blev det skrånas priori, som fingo
mest att säga. Vid sidan av podestä och
capitano trädde stadsmilisens chef,
gonfalo-niere della giustizia. F. stadgade sin
hegemoni i Toscana. Om partistriderna mellan
neri och bianchi se Dante Alighieri,
sp. 515, och D o n a t i. 1313 segrade de
guel-fiskt sinnade neri. De rika
köpmanssläk-terna, popolo grasso (Aldobrandini, Mancini,
Ricci, Strozzi m. fl.), styrde nu F. Svarta
döden härjade 1348; socialt missnöje orsakade
uppror (tumulto dei ciompi) 1378 under
ledning av ullkardaren Michele di Lando. Som
gonfaloniere styrde denne F., stödd på de
lägre skråna, men fördrevs 1382. Bankirhuset
Medicis stigande inflytande medförde
envålds-styrelse men även en konstnärligt och
litterärt lysande tid. Om F:s historia från 1434
jfr artiklar om medlemmar av släkten M
e-d i c i. Om kyrkomötet i F. 1439—43 se F e
r-rara-Florenskonsiliet. Stadens
han-delsställning började emellertid mot
1400-talets slut rubbas genom de västerländska
nationalstaternas uppsving. Sedefördärvet
föranledde Savonarolas (se d. o.) reformförsök
1494; sedan denne bränts 1498, kom åter en
borgarregering, i spetsen för vilken Pietro
Soderini 1502—12 stod som gonfaloniere.
Me-dicéerna styrde 1512—27, och sedan F. 1530
efter långvarig belägring erövrats av Karl V,
blev Alessandro de’ Medici hertig
över »florentinska republiken» med ärftlig
myndighet och under kejserlig överhöghet.
Hans frände Cosimo de’ Medici blev
1569 storhertig av Toscana (se d. o.). I
Toscana blev F. huvudstad och var 1865—71
Italiens huvudstad. Litt.: R. Davidsohn,
»Geschichte von Florenz» (går med bd I—IV: 3,
1896—1927, in på 1300-talet); Th. Bierfreund,
»F., monumenter og mennesker» (1901); E. G.
Gardner, »The story of Florence» (1903); A.
Philippi, »Florenz» (4:e omarb. uppl. 1926; i
serien »Berühmte Kunststätten»); C. Mauclair,
»Florence» (1923; även i ty. övers. 1924); Alma
Velander-Philip, »F.» (1925). B. H-d.
Florentinflaska, Floren tiner fl aska,
se Destillationsapparat, sp. 802 (och
bild 9).
Florentinsk konst, den för den europeiska
konstutvecklingen betydelsefulla byggnads-,
bildhuggar- och målarkonst, som tillkom i
Florens av där verksamma konstnärer under
1300-talet (trecento), 1400-talet (quattrocento)
och 1500-talet (cinquecento), tyngdpunkten
förlagd till 1400-talet, ungrenässansens
århundrade. Intresset för konst var allmänt
i Florens, och under de gynnsammaste
för
utsättningar tillkommo där den italienska
gotikens och renässansens märkligaste
arkitektur- och skulpturverk. Konsthantverket
stod högt, i synnerhet guldsmedskonsten,
sedan äldre medeltiden, och detta, liksom
lyckliga ekonomiska förhållanden,
befordrade den florentinska konstens egenartade
växt och rika blomning. Några byggnader i
Florens från romansk tid (t. ex. basilikan San
Miniato al Monte) höra till den toskanska
arkitekturens bästa verk. Om baptisteriets
äldsta stomme är från medeltidens
proto-renässans (se Renässans) eller står kvar
sedan 600- eller 700-talet är ovisst. En i
egentlig mening egen byggnadskonst fick
Florens först med Arnolfo di Cambio
(kyrkan Santa Croce, domkyrkans västparti och
— förmodligen även — Palazzo Vecchio,
grundlagda under 1200-talets sista årtionde).
Sedan G i o 11 o s dagar var Florens ledande
inom målarkonsten. Skulpturen är likväl den
konstart, som främst skapar stadens
berömmelse i konsthistorien. Andrea Pisano
(s. bronsportarna till baptisteriet) och O
r-c a g n a (tabernaklet i kyrkan Or San
Michele) äro betydande föregångare till
renässansen inom plastiken liksom C i m a b u e
och hans lärjunge Giotto inom måleriet. Som
arkitekt gjorde Giotto ritningar till och
påbörjade domkyrkans kampanil, som målare
utförde han fresker (bl. a. i Palazzo del Podestä
och i Santa Croce), vilkas realistiska
figurstil blev förebildlig för de båda G a d d i s,
Orcagnas och Spinello Aretinos
kyrko-måleri under 1300-talets senare hälft.
1400-talets realistiska inriktning medförde studium
av naturen, vilket försummats under
1300-talet, och intresset för människan och den
påtagliga verkligheten blev förhärskande inom
skulpturen; quattrocenton odlade
porträttkonsten. Den florentinska övergångskonsteu
från tiden omkring sekelskiftet 1400
representeras bäst av G h i b e r t i (n. och ö.
bronsportarna till baptisteriet; evangeliststatyer
i Or San Michele). Utpräglade
renässanskonstnärer voro den även som skulptör
verksamme Br une 11 e sch i samt den
egentlige skaparen av renässansskulpturen, D
o-n a t e 11 o, quattrocentons störste konstnär,
vars ingående antikstudium lyckligt
befruktade hans medfödda begåvning till originellt
skapande (gravmonumentet över Johannes
XXIII i baptisteriet, delvis i samarbete
med Michelozzi; bronsstatyn David i
Bargello). Andra framstående mästare voro
Luca della Robbia (lunetterna över
domkyrkans sakristiportal), Desiderio da
Settignano (Marsuppinis gravvård i Santa
Croce), Mino da Fiesole, Bernardo
R o se 11 i n o (hans gravmonument över
Leo-nardo Bruni i Santa Croce är det
förnämsta i Florens av den typen). De rika
tillfällena till dekorativa uppgifter förledde
till hantverksmässighet, men en lycklig
reaktion mot förslappningen inleddes av A n t
o
VII. 20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
