Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Flundrefiskar - Flundresläktet - Fluor - Fluoranten - Fluorescein - Fluorescens - Fluorider - Fluorit - Fluorkisel - Fluorurer - Fluorväte - Flushdäck - Flushing - Fluss - Flussmedel (Fluss) - Flusspat el. Fluorit - Fluster - Flustret - Fluvial - Fluvioglacial - Fluviomarin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
633
Flundresläktet—Fluviomarin
634
mörkt gråbrun el. grågul med små röda
el. gula fläckar. Längs basen av anal- och
ryggfenan finnas små taggiga knölar. Den
förekommer allmänt runt Skandinaviska
halvön men är sällsynt n. om Kvarken och i
ö. delen av Finska viken. Ungarna uppehålla
sig på grunt vatten intill stränderna, de
gamla på djupare vatten. Köttet är gott utom
strax efter lektiden på våren. R ö d s p o
t-tan el. rödspättan, P. platessa,
igen-kännes på en rad av knölar bakom ögonen
och på de röda el. gula fläckar, som äro
strödda på ögonsidan och som jämväl
förekomma på fenorna. Rödspottan förekommer
i Sverige runt kusten från Bohuslän upp till
Stockholms skärgård. Den är föremål för
ett betydande fiske såväl i Nordsjön som i
Skagerak och Kattegatt samt hör till de
smakligaste och ekonomiskt mest värdefulla av
alla f. Sandflundran, P. limanda,
finnes allmänt längs västkusten och täml.
allmänt i Östersjön upp till Gotland. På grund
av sin ringa storlek är den av mindre värde.
Tungesläktet, Solea, utmärkes likaledes
av att käkar och tänder äro bättre
utvecklade på blindsidan men skiljes från föreg.
genom att det övre ögat sitter längre fram
än det undre. Vid Sveriges västkust är
tungan, Solea solea, som blir intill ^2
m lång, föremål för livlig fångst. Med sitt
fasta kött hör den till de mest välsmakande
fiskarna (»äkta sjötunga»). — Jfr vidstående
plansch. T. P.
Flundresläktet, se F lu nd r e f i ska r.
Fluor [fluå’r], till halogenerna hörande
en-värdigt grundämne; atomnummer 9, atomvikt
19,oo; tecknas F eller Fl, är en svagt
gröngul gas med stickande lukt, spec. v. i
förhållande till luft 1,265, kpt —187°, smpt —225°.
F. angriper häftigt andningsorganen och
förenar sig, ofta explosionsaitat, med de flesta
grundämnen utom syre, klor, kväve och
iridi-um. Glas angripes ej av torr fluorgas. F.
framställdes f. ggn 1886 av H. Moissan. I. B.
Fluorantèn, Ci5Hio, ett kolväte, som
upptäckts i stenkolstjärans högst kokande
fraktioner. Glänsande tavlor med smpt 109° C,
kpt 250° C vid 60 mm tryck.
Fluoresceln, ett ftalein färgämne
(resorcin-ftalein), vars utspädda lösningar ha starkt
gröngul fluorescens (synlig även i utspädning
av 1 d. f. på 40 mill. dir vatten).
Tetrabrom-derivatet är det viktiga färgämnet e o s i n
(se E o s i n e r). I. B.
Fluoresce’ns, se Luminescens.
FluorIder, se Fluorväte.
Fluorlt, dets. som flusspat (se d. o.).
Fluorkisel, se K i s e 1.
Fluorürer, se Fluorväte.
Fluorväte, en gasformig förening av väte
och fluor (H F), som i vattenlösning bildar
den starka fluorvätesyran. F.
framställdes f. ggn av Scheele och fås genom
upphettning av flusspat eller kryolit med konc.
svavelsyra. Syran angriper glas och andra
ämnen, som innehålla kiselsyra, varvid
gasformig fluorkisel, SiF4, bildas. Härpå
grundar sig syrans användning till glasetsning.
Salterna kallas fluorider och fluorurer, t. ex.
kalciumfluorid (flusspat) och
natriumalumi-niumfluorid (kryolit). I. B.
Flushdäck [-/-], fartygsdäck, som löper
obrutet över hela fartygslängden och som icke är
försett med fasta, till fartygsskrovet hörande
överbyggnader. J fr Däck, sp. 204, och F a
r-tygstyper. — Adj.: Flushdäckad.
Flushing [f la^iij], eng. namn på
Vlis-singen.
Fluss. 1. (Med.) Katarr (se d. o.). — 2.
(Metall.) Se Flussmedel.
Flussmedel (F 1 u s s), tillsats för att
möjliggöra ett ämnes nedsmältning, befordra
smält-barheten eller åstadkomma vissa förändringar,
t. ex. oxidering el. reducering, hos detta.
Vid malmsmältning tjäna f. till att med
malmens ofyndiga partier bilda en lättflytande
slagg, som hjälper till att sammanföia de
bildade små metallproduktpartiklarna till en
homogen massa samt skyddar metallen för
oxidering. Bland f., som begagnas vid
malmsmältning. kunna nämnas kvarts, kalk,
fluss-spat, svavelkis och järnmalm. — Ett
reducerande f. vid laboratoriearbeten är den s. k.
svarta f 1 u s s e n, som fås genom att man
upphettar en blandning av 2 dir vinsten och 1 d.
salpeter. Vit fluss, som uppstår vid
sammansmältning av lika delar vinsten och
salpeter, är oxiderande. — Vid glasberedning
brukas som f. soda, pottaska, salpeter,
bly-vitt m. fl. ämnen. — Glasflusser kallas
en del finare glassorter, som genom
smältning tills, m. metalloxider fått vissa färger
och bl. a. nyttjas för framställning av
konstgjorda ädelstenar. E. S. B.
Flusspat el. F 1 u o r i t, ett t. ex. på
malmgångar ofta förekommande, i kuber eller
okta-edrar kristalliserande mineral, som utgöres av
fluorkalcium, Ca F2. F. har mycket god
klyvbarhet efter oktaederytorna och är oftast
genomskinlig, stundom färglös men vanl. violett,
grön eller gul, ofta vackert fluorescerande.
F. bearbetas till prydnadsföremål och nyttjas
som flussmedel (därav namnet) eller tillsats vid
vissa smältprocesser (se Flussmedel), vidare
som tillsats i emaljer och glasyrer samt vid
glasetsning. Vattenklar, färglös f. brukas för
rent optiska ändamål på grund av sin svaga
ljusbrytning, ringa dispersion och stora
ge-nomsläpplighet för ultravioletta strålar. N. Zn.
Fluster, flyghål (på bikupa); brädlappen
utanför ett dylikt; duvslag.
Flustret, sommarvärdshus i Uppsala, vid
Fyrisån.
Fluviäl (av lat. flu’vius, flod), som hör till
en flod; bildad genom rinnande vattens
verksamhet. — F. erosion, se Erosion.
Fluvioglaciäl, se Glacifluvial.
Fluviomarin (av lat. flu’vius, flod, och ma’re,
hav), bildad eller förekommande i bräckt
vatten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
