Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Flygvapnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
659
Flygvapnet
660
flygstationer upprättats på belgiska kusten,
anlitades för bombardering av såväl engelska
kusten som de i s. Nordsjön och Kanalen
opererande engelsk-franska sjöstridskrafterna.
Även det eng. marina f. utvecklades till ett
anfallsvapen, som kom till användning för
bombardering av tyskarnas dockor,
hamnanläggningar och kustförsvarsanordningar på
belgiska kustlandet liksom ock för anfall mot
tyska sjöstridskrafter (även mot u-båtar).
Därvid använde engelsmännen även transport
av sjöflygplan på till moderfartyg för dylika
apterade lätta kryssare. Givetvis gåvo de å
ömse håll utförda anfallsföretagen anledning
till talrika strider såväl mellan luftfartyg
inbördes som mellan flygplan och
örlogsfar-tygens samt kustbefästningarnas
luftvärns-kanoner. Under krigets fortgång fingo de
tyska marina luftstridskrafterna en ny
uppgift, näml, att hindra motståndarens
flygspaning, särskilt över minfälten och mot tyska
flottans stödjepunkter. Slutligen tillkom ett
nytt anfallsmedel, torpedflygplanet, som i st. f.
bomber medförde en torped för anfall mot
fartyg; därmed var grunden lagd till det
alltmera betydelsefulla torpedflygvapnet. —
De uppgifter, som enl. erfarenheterna från
världskriget sålunda tillkomma det marina f.,
äro strategisk spaning (fjärrspaning), taktisk
spaning (närspaning), artillerieldreglering,
bombardering, torpedering och luftstrid.
Därtill komma som sekundära uppgifter bl. a.
uppbringande av handelsfartyg, eskortering
av transportfartyg m. m., överförande av
mindre truppkontingenter för besättande av
signalstationer m. m. samt oskadliggörande av
minor. — Givet är, att med denna utvidgning
av f :s uppgifter för sjökrigföringen
organisationen skulle i hög grad utvecklas under
kriget. Sålunda ökades redan i krigets början
tyska marinflygavd:s styrka, och avd.
uppdelades på 1 :a flygavd., vars verksamhet var
förlagd till Östersjön (med detachement i de
turkiska farvattnen), och 2:a flygavd. med
verksamheten förlagd till Nordsjön. Därtill
kom en av frivilliga marinflygkåren uppsatt
flygavd., som förlädes till Flandern. Vid
krigets slut uppgick antalet flygplan till omkr.
2,500 och personalstyrkan till 18,000 man.
Engelska marinflygväsendet undergick flera
organisationsförändringar under kriget.
Viktigast var skapandet i dec. 1917 av ett
alldeles fristående, från armén och marinen skilt
luftvapen (Royal air force), gemensamt för
land- och marinflygvapnet, som bildade ett
statsdep. Vid marin- och arméflygvapnens
sammanslagning bestod marinflygvapnet av
1,246 flygplan, omkr. 4,760 officerare och
45,000 underofficerare och manskap.
Vid världskrigets början var den marina
flygmaterielen föga utvecklad. Den
ledarställning, som Frankrike vid denna tid
intog, vad arméflygväsendet beträffar, sträckte
sig ej till det marina flygväsendet, som i
England och Tyskland till omfattningen
överträf
fade Frankrikes, övervägande antalet
befintliga sjöflygplan var av flottörtyp. 1 Frankrike
voro vid krigsutbrottet 1914 sjöflygplan av
typerna Nieuport och Voisin de mest
företrädda. Dessutom förekommo typerna
Bré-guet och Caudron, även de med flottörer
(se F 1 o 11 ö r 2). De franska konstruktörerna
övergåvo snart nog flottörtypen och
började i stället nästan uteslutande
konstruera egentliga flygbåtar (se Flygplan).
Så tillkommo, allt under det att franska
marinflygväsendet hastigt svällde ut, nya typer
med alltjämt växande motorstyrka. 1917
framkom typen Tellier-canon, en med en 47 mm
snabbskjutande kanon utrustad flygbåt,
avsedd för u-båtsjakt. Motorstyrkan ökades
småningom upp till omkr. 350 hkr på
enmoto-riga flygbåtar. Vid stilleståndet voro under
byggnad Tellierflygbåtar med upp till 250 hkr
motorer och 75 mm kanoner. För
jaktflygning funnos även lätta, ensitsiga flygbåtar
(Sopwith, Hanriot, Spad).
England ägde aug. 1914 sjöflygplan
hu-vudsakl. av typerna Avro och Sopwith
(flottörer) med motorstyrka 100—150 hkr. De
typer, som under krigets första år mest
kommo till användning, voro flottörflygbåtar
av Shorts konstruktion med en motorstyrka
av omkr. 260 hkr. Shortplanen voro de första
flygplan, som konstruerades med bakåt
fällbara vingar, varigenom de blevo lättare att
medföra ombord på aeroplanmoderfartyg. Även
engelsmännen övergingo snart nog till att
bygga egentliga flygbåtar. Den mest använda
flygbåtstypen var F 5-typen, vilken hade 2
motorer om vardera 260 hkr, en besättning
av 5 man, därav 2 kulspruteskyttar
(bombkastare), radio o. s. v. och som verksamt tog
del i striden mot u-båtarna.
De tyska sjöflygplanen voro under hela
kriget till övervägande del, för att ej säga
uteslutande, konstruerade som flottörflygplan.
Tyskarna ansågo, att med denna typ större
sjövärdighet vanns, vilket var nödvändigt för
dem, då deras operationer måste företagas på
långt avstånd från egna baser och de ofta
tvingades gå ned i öppna sjön. Det mest
förekommande tyska sjöflygplanet var typen
Friedrichshafen med en motorstyrka av 150—
220 hkr. Under krigets senare skede utgjorde
sjöflygplanet Hansa-Brandenburg genom sina
överlägsna flygegenskaper (bl. a. uppgick
farten till 170 km i timmen) en farlig
motståndare till de i Kanalen uppträdande
engelska och franska sjöflygplanen.
Av i världskriget deltagande stater måste
Tyskland, Österrike och Bulgarien i resp,
fredsslut förbinda sig att utesluta f. ur sina
försvarsorganisationer, övriga stater, liksom
de neutrala, ha däremot med ledning av
erfa-heterna från kriget utvecklat vapnets
förutvarande fredsorganisation. Härvid har man
gått skilda vägar. Några länder (Frankrike,
U. S. A. m. fl.) ha bibehållit en organisation
med f. uppdelat på armé och marin, medan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
