Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Flygvapnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
657
Flygvapnet
658
förband tilldelades dessutom jakt- och
bom-barderingsavd. i mån av behov. För
artillerispaning och -eldledning voro flygavd.
införlivade med de tunga art.-formationerna. Vid
världskrigets slut uppgick franska
arméflygvapnets personal till 127,630 man. Antalet
fältflygavdelningar utgjorde då 258 med
3,437 flygplan. De tyska
luftstridskrafterna lydde under en omedelbart under
gene-ralstabsehefen i högkvarteret ställd general,
som slutligen hade under sitt omedelbara
befäl bl. a. 33 bombarderingsavd. (om 10—12
flygplan), sammanförda i 9
bombarderings-eskadrar, samt 2 bombarderingsavd. med
större flygplan {Riesenflugzeugabteilungen),
avsedda för luftanfall mot England, övriga
flygformationer fördelades på de högre
truppförbanden, varvid i allm. armékvarteren fingo
förfoga över huvuddelen av jaktplanen samt
erforderliga stridsflygavd. m. m.,
armékårskvarteren över fjärrspaningsavd. (särskilt för
fotografisk spaning) och markstridsflygavd.
m. m. samt inf.-fördelningskvarteren över
närspanings-, inf.- och art.-flygavd. m. m. Hela
antalet flygformationer (flygavd. och motsv.
-förband) i nov. 1918 utgjorde 350 i
fronttjänst och 77 icke i fronttjänst med omkr.
3,500 flygplan (utom reservplan). Antalet
flygförare och -spanare uppgick då till omkr.
11,000. Tyska flygplansindustrien levererade
under 1918 omkr. 2,000 flygplan i mån., och
från krigets början till i dec. 1918 hade den
levererat 47,637 flygplan.
De vid världskrigets början befintliga
flygplanstyperna gjordes efter hand allt större
och kraftigare, varjämte tillkommo nya
typer för särskilda ändamål. Bland dessa
senare märkas främst bombarderingsplanen, i
allm. två- eller flersitsiga, stora biplan (av
Caudron-, Handley-Page-, Caproni-,
Gotha-o. a. typer) med en motorstyrka av ända
till 1,200 hkr. De största av dessa (med över
40 m spännvidd) kunde medföra en nyttig
last av 4,000—5,500 kg vikt. Flygbombernas
vikt ökades från högst 15 kg vid krigets
början ända till 1,000 kg, de senare inneslutande
en sprängladdning av 680 kg, d. v. s. 6 ggr
så stor som 42 cm granaters (»Tjocka Bertas»).
Vidare tillkommo jaktplanen, en- eller
tvåsitsiga mindre biplan (av en mängd olika
typer, ss. Spad, Nieuport, Sopwith, Albatross
m. fl.) med en hastighet av ända till 200
km per tim., beväpnade med 1—2 kulsprutor,
samt inom vissa arméer
närstridslednings-(markstrids-, attack-)plan, tvåsitsiga, ofta
bepansrade flygplan av jaktplanstyp.
Flygplanens klassificering var olika inom olika
arméer, men i allm. hänfördes de vid krigets
slut till någon av klasserna spanings-,
bom-barderings- eller jaktplan.
Det marina flygväsendet
(marina f.) kom till stånd senare och
utvecklades i allm. långsammare än flygväsendet
till lands. Början till vapnets organisation
gjordes av England 1912. Den s. å. uppsatta
flygkåren omfattade näml, utom arméavd.
även en marinavd. (Navy wing), varjämte en
marinflygskola öppnades och sjöflygplan
inköptes från utlandet. Sommaren 1914 skildes
eng. marinflygväsendet h. o. h. från arméns
och kom att bilda en särskild organisation
(Royal naval air service), i samband varmed
ett särskilt flygdep. upprättades inom
amiralitetet. Vid krigsutbrottet ägde England
45 sjöflygplan (utom reserv- och skolplan).
Personalen utgjordes av 50 officerare och 550
underofficerare och manskap. Ett stort antal
flygstationer för de marina
luftstridskrafternas räkning hade då anlagts utefter kusten.
Franska marina f. började uppsättas på
hösten 1912, och det nybildade vapenslaget
organiserades i febr. 1913. Det ställdes
under egen chef, tjänstgörande i
marinministeriet. En marinflygcentral anlades vid Fréjus,
och kurser för marinflygare anordnades,
varjämte en del sjöflygplan inköptes från
franska firmor. Utvecklingen synes dock före
världskriget ha gått långsamt; i aug. 1914
ägde marinflygvapnet endast 8 sjöflygplan, i
nov. 1918 hade detta antal ökats till 1,264.
Tyskland koncentrerade sina ansträngningar
på att skaffa luftskepp och intog med avseende
på sjöflygplan länge en avvaktande hållning.
1913 började dock, sedan det lyckats tyska
flygplansindustrien att tillverka goda
sjöflygplan, den s. k. marinflygavd. organiseras. Den
förlädes till Putzig (vid Danzig), där en
flygstation upprättades. Sedermera anlades
ytterligare 1 sådan station på östersjökusten och
2 på Nordsjökusten, men på grund av knapp
personaltillgång kunde ända till hösten 1914
endast den förstnämnda bemannas. Vid
krigsutbrottet räknade vapenslaget omkr. 20
officerare och 160 underofficerare och manskap
samt omkr. 20 flygplan.
Av övriga i kriget deltagande makter hade
vid nämnda tid Ryssland, Österrike och
Italien ett organiserat marinflygvapen.
I fråga om vapenslagets utveckling under
världskiiget erbjuda Tysklands och Englands
marina f. som de förnämsta största intresset.
Det marina f:s uppgift ansågs redan före
krigets utbrott vara strategisk och taktisk
spaning samt, i fråga om anfall mot
kustbefästningar, ai tillerieldreglering.
Anfalls-företag över havet ansågos erfordra större
aktionsradie och bärkraft, än vad
sjöflygplanen kunde åstadkomma, varför utförandet av
dylika företag borde överlämnas till
luftskeppen. De första lufträderna över havet (mot
England) utfördes också med
Zeppelinluft-skepp. I samma mån som Englands
luftförsvar organiserades och utvecklades, utsattes
de lätt sårbara och svårersättliga
luftskeppen för allt större risk att nedskjutas. Detta
framkallade nya konstruktioner av tyska
flygplan (såväl land- som sjöflygplan), ägnade
för dylika självständiga företag, och efter
hand utvecklades det tyska marina
flygväsendet till ett offensivt vapen, som, sedan nya
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
