Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Flöte - Flötjan - Flötner, Peter - Flöts - F moll - Fnöske - Fnösksvamp - Fo - Foajé - Fob - Fobi - Foch, Ferdinand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
673
Flötjan—Foch
674
tande. De bestå av kork-, bark- eller
trästycken, stundom av näverrullar
eller små hoppressade buntar av säv,
av träklampar, kaggar eller med luft
fyllda blåsor av tjärat grovt tyg. De
äro fästa än direkt vid nätens eller
notarnas överteln, än vid ett särskilt
tåg (på drivgarn). På nedsänkta
bac-kor (långrevar) är ofta varje känsa
eller tafs försedd med ett litet f. Till
f., som skola stå nere i vattnet och
äro utsatta för stort tryck, t. ex. vid
laxrevar i Östersjön och vid räkfiske,
nyttjar man glaskulor. F. T-m.*
Flötjan, litet skär med fyr på finländska
sidan av Ålandshav, mellan Söderarm och
Lågskär, s. om trafikvägen Söderarm—Ledsund.
Flötner, Peter, tysk arkitekt,
ornaments-tecknare och -snidare (omkr. 1485—1546). F:s
verksamhet var av största betydelse för
särskilt den sydtyska (Nürnberg)
ungrenässansen. Byggandet och inredningen av
Hirsch-vogelhaus i Nürnberg tillskrivas F. Sina
utkast till brunnar, epitafier och möbler utgav
han delvis i träsnitt. F. är även känd som
medaljmodellör (se bild till C o r t e z) och
tecknare för guldsmedsarbeten. Litt.: K.
Lange, »P. F.» (1897); O. v. Falke, »P. F.»,
och J. L. Sponsel, »Flötnerstudien» (i
Jahr-buch der preussischen Kunstsammlungen 1916,
1924); E. F. Bange, »P. F.» (1926). E. L-k.
Flöts, lager av praktiskt användbar
bergart, inbäddat i ofyndiga lager i en serie av
sedimentära bildningar. F. nyttjas mest om
stenkol (stenkolsflötser) och brunkol
men även om malm och stundom om
kalksten (där även namnet »floka» brukas). K. A. G.
F moll (fr. fa mineur, eng. f minor), mus.,
den molltonart, som har f till grundton och
företecknas med 4 [>, näml, för h, e, a och d
(parallelltonart: Ass dur).
Fnöske fås från den på lövträd växande
fnösksvampen, Polyporus fomentarius,
tillhörande ticksläktet (se T i c k o r); närmast
under svampens hårda yta utanför sporlagret
bildar f. ett mjukt, för känseln lent, brungult
el. rostbrunt lager. Sämre slag av f. fås även
från andra på lövti äd växande
Polyporus-arter. F. lutas i pottaskelösning (asklut),
kokas, torkas och bultas, varefter det bildar
platta, mjuka, luckra bitar av brun färg.
Förr hade f. stor användning som
blodstillande medel (se d. o.) och än större som det
vanligaste slaget av tunder (se d. o.) vid
elddon. Stundom betecknas därför allt tunder
mindre egentligt som f.
Fnösksvamp, se T i c k o r.
Fo [få], kinesernas namn på B u d d h a.
Foajé (fr. foyer, eldstad), i teater förhall,
sal, där publiken kan samlas under
mellanakterna; även dylikt rum i scenens närhet
för skådespelarna (»artistfoajé») eller för t. ex.
de kungliga med uppvaktning (i förbindelse
med kunglig loge). Benämningen uppkom
omkr. 1700 i Paris, där publiken i Comédie
frangaise värmde sig vid brasan i
skådespelarnas samlingsrum.
Fob, förk., bildad av begynnelsebokstäverna
i eng. orden free on board, fritt om bord
(se d. o.).
Fobi (av grek. fo’bos, fruktan), beteckning
för en grupp av tvångst ankar (se d. o.),
vilka innehålla en oresonlig fruktan för vissa
föremål, situationer o. dyl., t. ex.
»agora-fobi», torgskräck, »mysofobi», skräck för
smuts, »ftisiofobi», skräck för lungsot.
Liksom för tvångstankarna i allm. är det
karakteristiskt för fobierna, att den därav
besvärade inser det omotiverade i sin
fruktan men likväl ej kan frigöra sig därifrån.
Försök att övervinna fruktan frammana en
ångestkänsla, som ofta driver vederbörande
till att vidtaga mer eller mindre sinnrika
skyddsåtgärder mot de fruktade tingen. —
Fobier förekomma i många olika psykiska
sjukdomar. V. W-rt.
Foch [fåj], Ferdinand, fransk marskalk
(f. 1851 2/io). Ingick vid artilleriet 1874 och
befordrades inom detta vapen, tjänstgjorde i
generalstaben och var 1895—1900 lärare i
krigshistoria och
strategi vid École
supé-rieure de guerre. F:s
båda arbeten, »Des
principes de la guerre.
Conférences faites en
1900 ä 1’École
supé-rieure de guerre»
(1903; 5:e uppl. 1921)
och »De la conduite de
la guerre» (1904;
senaste uppl. 1921), ha
i Frankrike
betraktats som
standard
verk om de stora operationerna i fält. F.
blev 1907 brigadgeneral och chef för École
supérieure de guerre 1911 samt
armékårschef 1912. Kort efter världskrigets utbrott
blev han 29 aug. 1914 chef för den
nybildade 9:e armén, som insattes för att vid
tyskarnas anfall ned mot Marne fylla luckan
mellan 4:e och 5:e franska arméerna. Hans
anseende ökades genom den insats han gjorde
i Marneslaget. Sedan han lyckligt löst
uppgiften att vid kapplöpningen mot havet
hösten 1914 hindra tyskarnas framryckning
längst ut på flygeln, blev han jan. 1915 chef
för den nordligaste franska armégruppen
(i Artois). 1916 förde F. befälet på franska
fronten under Sommeslaget (juli—nov.). I
militära kretsar påstods F. på grund av sin
höga ålder ej vara vuxen krigstjänstens krav,
varför han, då Joffre avgick dec. 1916, ej blev
dennes efterträdare utan i stället med
frånträ-dande av sitt befäl anlitades för särskilda
uppdrag (förberedelser för att möta ett befarat
tyskt infall över Schweiz m. m.), tills han maj
1917 utnämndes till generalstabschef (efter
Pétain). Som sådan gjorde han sig i synnerhet
från nov. s. å., efter Clemenceaus tillträde
VII. 22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
