Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkbildningsarbetet - Folkbildningsförbundet - Folkböcker - Folkdanser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
699
Folkbildningsförbundet—Folkdanser
700
giskt ocb målmedvetet f. i gång. Särskilt har
den tyska folkhögskolan varit stadd i en stark
utveckling. Med V olkshochschule förstås i
Tyskland i regel ej en internatskola av den
skandinaviska typen utan snarast ett
föreläs-ningsinstitut, där åtm. några av
föredragsserierna äio förenade med s. k.
Arbeitsgemein-schaften, d. v. s. studiecirklar. Härmed
sammanhänger också, att det främst är i de stora
städerna, som den tyska folkhögskolan arbetar.
En på senare år alltmer
uppmärksammad gren av f. avser folklig
konstuppfostran, för vilken i Sverige Ellen Key
och Richard Bergh varit banbrytare. Från
Nationalmuseum utövas numera en
omfattande verksamhet för konstens
decentralisering genom att på lämpliga platser
utanför centralmuseet deponera staten tillhöriga
konstverk och i landsoiten sprida kännedom
om äldre och nyare konst genom dels
vandringsutställningar (se d. o.), dels enstaka
utställningar. Även teaterns betydelse ur
folk-bildningssynpunkt har i stigande grad
beaktats; i Sverige verkar på detta område
andelsföreningen Skådebanan (sed. o.). — 1919
bildades i London en internationell förening
för f., The world association for adult
educa-tion, som har till syfte att över hela världen
understödja allt, som kan främja de vuxnas
självbildningsarbete. Föreningen, som utger
en Bulletin, där man finner instruktiva
redogörelser för f. i olika länder, har sedan 1927
en särskild avd. i Sverige.
Litt.: Förhandlingarna vid studenternas
folkbildningsmöte i Uppsala och Stockholm
(1901), Andra sv. folkbildningsmötets
för-handl. (1907), Tredje sv. folkbildningsmötets
förhandi. (1910), Fjärde sv.
folkbildningsmötets förhandi. (1912); E. Key,
»Folkbildningsarbetet, särskilt med hänsyn till
skön-hetssinnets odling» (1906; 2:a uppl., 2 bd,
1915); »Folkbildningskonferensen i
Stockholm 1920; berättelse över
förhandlingarna» (1921); C. Cederblad, »Vårt folk och
bildningen» (»Verdandis småskrifter», 238,
1921); O. Olsson, »Folkbildning och
självuppfostran» (1921) och »Det svenska f.» (i
»Folkets studiehandbok», 9, 1922); »The W.
E. A. education yearbook» (1918); »Adult
education committee. Final report» (1919);
A. Mansbridge, »An adventure in
working-class education» (1920); »Cambridge essays
on adult education», utg. av R. S:t John
Parry (1920); G. Fritz, »Volksbildungswesen»
(i serien »Aus Natur- und Geisteswelt», 1920);
F. Hjelmqvist, »Folkbildningsarbetet» (i
»Social handbok», 1925). Av
folkbildningstid-skrifter må nämnas: The World Association
for Adult Education. Bulletin; Freie
Volks-bildung; Bokstugan (sedan 1917); A. B. F.
Tidning för Arbetarnes Bildningsförbund (sedan
1922); Studiekamraten (sedan 1919). F. Hj-t.
Folkbildningsförbundet, en 1903 i
Stockholm genom sammanslagning av Föreningen
för folkbibliotek och läsestugor med
Central
föreningen i Stockholm för
populärvetenskapliga föreläsningar bildad sammanslutning
med ändamål att bidraga till
folkbildningsarbetets organiserande, underlättande och
stödjande, särskilt genom fiämjande av
folkbibliotek och folkliga föredrag. Förbundet
förmedlar inköp av böcker åt folkbibliotek,
anordnar och uthyr vandringsbibliotek,
tillhandahåller biblioteksmateriel, förmedlar
populärvetenskapliga föreläsningar, uthyr
Ijus-bildsserier med text och meddelar råd för
föreläsningsrörelsen. Till hösten 1927 bedrev
det också folkbiblioteksverksamhet i
Stockholm med anslag av staden. F. har haft stor
betydelse som centralorgan för
folkbildningsarbetet. F :s organisatör och dess ledare till
sin död 1921 var Knut Kjellberg. F. Hj-t.
Folkböcker, allmänt vedertagen beteckning
på en grupp av litteraturalster, som trots
vittgående olikheter i ämnesvalet äga den
gemensamma egenskapen att i stil och
framställning vara avsedda för läsning inom de
bredaste folklagren. Dylika f. förekomma i
alla länder och bibehålla alltjämt, trots
förändringarna i bildningsförhållandena, en djupt
rotad popularitet. F. finnas av många olika
slag; somliga äro omarbetade och förenklade
upplagor av medeltida riddarromaner, andra
återgå på folksagor och legender, andra
behandla i starkt lomantiserad form historiska
tilldragelser. Till de mest bekanta höra
»Me-lusina», »Fågel blå», »Carsus och Moderus»,
»Fortunatus» m. fl. Även biografier över
bekanta brottslingar ha ej sällan nått en
popularitet, som berättigar dem att inräknas
bland f. (»Lassemaja», »Dalpelle»). F.
tryckas ofta på små tryckerier på olika håll i
landsorten och komma därför ej sällan att
undgå de stora bibliotekens uppmärksamhet.
Kungl. bibi, i Stockholm äger emellertid en
synnerligen betydande samling.
Vetenskapliga undersökningar av f. ha
företagits av Görres, Nisard, Nyerup m. fl. I
Sverige ha P. O. Bäckström och R. Bergström
behandlat hithörande ämnen (Bäckström,
»Svenska f., sagor, legender och äfventyr ...»,
1845—48). O. W-n.
Folkdanser, företrädesvis av ett lands
allmoge brukade danser. All dans har urspr.
varit folkdans, och ur denna har under olika
tider de högre klassernas dans, den s. k.
sällskapsdansen, utvecklat sig. Tid efter annan
ha nya, mestadels främmande f. kommit på
modet. Men samtidigt ha sällskapsdanserna
trängt ut till allmogen och genom typiska
förändringar övergått till f. En ständig,
ännu pågående växelverkan mellan folkdans
och sällskapsdans gör sig alltså gällande.
De i Europa ännu existerande
folkdanserna tillhöra därför mycket olika åldersskikt.
Typologiskt äldst äro otvivelaktigt k e d j
e-el. långdanserna (även kallade
ringdanser), vilka äro påvisbara redan i
antiken och som ännu i nordisk folksed genom
sin fasta plats i festbruken (t. ex. som av-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
