Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkdanser - Folkdiktning - Folkdräkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
701
Folkdiktning—Folkdräkt
702
slutning vid bröllop, vid maj- och julfester)
visa, att de äro djupt rotade. Beledsagade
av sång (carole, rondeau), äro de påvisade
redan under medeltiden (se Danslekar) i
såväl romanska som germanska länder,
liksom de ännu utgöra den förnämsta dansen
hos nygreker, Balkanslaver m. fl. Men också
pardanserna äga gammalt ursprung;
åtskilliga livliga, om vals, polka, hambo o. s. v.
påminnande danser nämnas eller avbildas
redan vid medeltidens slut och bli under
renässansen ånyo starkt populära. Mycket av det,
som går under namn av polska (se d. o.), ett
mångtydigt och svårutrett begrepp, bland
nordiska f., torde direkt härstamma från
dessa parvisa snurrdanser. En mellanform
mellan lång- och pardanserna, som ett
ålderdomligt skikt bevarad i sv. f., äro de vanl.
som inledning till pardansen förekommande
parvis framskridande danserna.
Jämte dessa element förekomma i de
svenska liksom i åtskilliga andra europeiska
länders f. tydliga rester av de senaste
århundradenas sällskapsdanser. De från 1500- och
1600-talet härstammande »sviterna»,
sammansatta av en långsammare inledning (i 2/4
takt) samt en eller flera rytmiskt livligare
och snabbare danser (i 3/4 takt), återkomma
sålunda i »Hoppleken» från Floda i Dalarna.
De under samma tid omtyckta
sällskapsdanser, som avsågo att låta kavaljeren lysa
med eleganta krumsprång (ej sällan med
komisk biverkan, »bergamascodanser»,
»mo-riscodanser» m. m.), komma igen i »Halling»,
»Jössehäi adspolska» m. fl., möjl. även i de
burleska, vid bröllop brukade
»björndanserna». Många svenska folkdanser tillhöra de
under 1700-talet från England spridda
kontradanserna med tvåsidig (angläs, även
»långdans») eller fyrsidig (kadrilj)
uppställning. Slutligen ha flera av 1800 talets
sällskapsdanser, ss. écossaise (schottisch,
rein-länder), vals, mazurka och polka, utvecklat
en mängd provinsiellt skilda former i
Sverige liksom i angränsande länder.
Greve Bengt Oxenstierna lät 1678 i
Nij-megen uppföra en »daldans» (dock säkert ej
den dans, som nu bär detta namn) av 4 herrar
och 4 damer, klädda som dalfolk, något som
överensstämde med tidens smak för folkliga,
etnografiskt betonade skådespel och baletter.
Linné antecknade på sina resor åtskilliga f.,
särskilt från Dalarna, däribland några av
kedjedanstyp men även sådana, som visa en
då helt modern kontradanskaraktär.
1800-talsromantikens nationella hänförelse gav
småningom även plats för f. bland
societe-tens nöjen, till en början dock blott som
balett. 1843 förekommo sålunda på Kungl.
teatern under samma säsong två pjäser med
inlagda f. (C. W. Bottigers
»Nationaldivertissementet» och »En majdag i Värend»),
otvivelaktigt mycket fritt arrangerade av
balettmästare Anders Selinder, som 1846
handhade inövandet av f. i F. A. Dahlgrens
»Värmlänningarne» på samma scen.
Egendomligt nog synas de Selinderska
tolkningarna av sv. f. ha givit själva stommen till
de program, med vilka den 1880 i Uppsala
bildade Studenternas dansförening (kort
därefter kallad Philochoros; se d. o.) framträdde
och i ett slag gjorde f. till en sedan dess
alltmera populär sak. Jämte en del hos
allmogen upptecknade f. utgöra dessa, åtm.
genom baletten staikt ombildade danser (t. ex.
»Daldansen», »Skrälåten»,
»Vingåkersdan-sen») huvudparten av de genom Philochoros,
Svenska folkdansens vänner (bildad av A.
Ha-zelius 1893) samt i senare tid av Svenska
ungdomsringen för bygdekultur spridda svenska f.
Litt.: O. Åhlström och A. A. Afzelius,
»Traditioner af svenska f.» (1814—15); A. G.
Rosenberg, »160 polskor, visor och danslekar,
upptecknade i Södermanland 1823—35» (1876);
Aug. Bondeson, »Från julgille och lekstuga»
(1884); N. Andersson, »Skånska melodier,
musik och danser» (i »De svenska
landsmålen», bd XIV, 1895—1916) ; T. Norlind, »Studier
i svensk folklore» (1911). För grannländerna
framför allt Hj. Thuren, »Folkesangen paa
Færöerne» (1908); H. Grüner-Nielsen, »Vore
ældste folkedanse» (1917). Bland läroböcker
i sv. folkdans märkas »Lekstugan», utg. av
Svenska folkdansens vänner (1897; många
uppl.), samt »Svenska f. utg. av Svenska
ungdomsringen för bygdekultur» (1926). E. Kl.
Folkdiktning utgör ett oerhört omfattande
och mångskiftande område. Hit höra främst
folksägen och f o 1 k s a ga (se dessa ord).
F. i bunden form har tidigt uppstått i
anslutning till rytmiska handlingar: dans och
kroppsarbete. Hos alla folk tiäffas dans-,
lek- och arbetsvisor med enkel och
starkt rytmiskt betonad byggnad (se
Ceder-schiöld, »Rytmens trollmakt», 1905). En
enkel rytmisk form, ofta stödd på rim och
assonans, brukas även för ordspråk (se d. o.)
och med dem stilistiskt besläktade
väderleks- och lagregler samt för gåtor
(se d. o.), ramsor och besvärjelser.
En mindre primitiv dikt i bunden form är
folkvisan, som ofta höjer sig till ett
litterärt plan, t. ex. i svenska
medeltidsballa-der. Jfr Folkminnen och
Folkmin-ne sf or skn i n g. C. W. v. S.
Folkdi äkt, för allmogen inom ett visst
större eller mindre område särskilt
utmärkande beklädnad; nationaldräkt (jfr d. o.),
stundom brukat i samma betydelse, bör
nyttjas blott om f., som känneteckna hela folk eller
nationer i förhållande till andra. De svenska
f. äro ej nationaldräkter, piäglas ej av
någon genomgående, särskilt för svenskarna
utmärkande grundform utan ha tillkommit på
det hela taget oberoende av varandra. De
olika ortsdräkternas områden äro spridda och
ha rätt obetydligt omfång: socknar och
härader. Däremellan ligga ofta vidsträckta
områden, om vilka man ej vet huruvida där
någon utpräglad f. någonsin förekommit.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
