Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkkonst - Folkkyrka - Folkkök - Folkland el. Folcland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
723
Folkkyrka—Folkland
724
daterad 1736, möter man rent medeltida
former. Vissa småländska bonader från 1700-talets
sista hälft ha i fältindelningen med arkadbågar
bevarat en komposition, som återfinnes i
framställningar från tidig medeltid. F. kan genom
sin konservatism även hålla uppe sambandet
mellan två vitt tidsskilda men
arkitektoniskt likartade stilepoker, t. ex. renässansen
och nyklassicismen. F:s utpräglade
ortsindi-vidualitet sammanhänger med dess förmåga
av förnyelse. Liksom i diktningen har på de
bildande konsternas område folkfantasiens
skapande kraft starkt kommit till uttryck
och åstadkommit en utveckling, som på olika
orter i hög grad differentierat sig.
Karakteristiska härför i svensk f. äro t. ex. småländska
och halländska väggmålningar samt skånska
vävnader. Men bygdestilar kunna också
uppkomma genom att olika orter på olika
sätt och vid olika tider varit mottagliga för
de utifrån kommande nyheterna. Härvidlag
ha de ekonomiska konjunkturerna i hög grad
spelat in. Genom ett ekonomiskt uppsving
har bygdens isolering brutits, den härskande
tidsstilen har trängt in för att sedan där
konserveras och under långa tider bli
dominerande, när åter bygdens förbindelser med
yttervärlden avskurits. Genom förenklingen i
det tekniska utförandet erbjuder f. många
likheter med primitiv konst. Fattigdomen i
färgskalan motväges av starka färgkontraster,
och f. äger också den för primitiv konst så
karakteristiska »fruktan för tomrummet».
Gemensamma för f. och primitiv konst äro
även oförmågan att behandla perspektivet
och lusten att kombinera frontal- och
profilhållning hos figurerna samt vidare en viss
benägenhet att ge geometriska former åt
animaliska och vegetabiliska ornament. Den
primitivaste karaktären har det textila
ornamentförrådet, vilket beror på det fasta
samband, som där finnes mellan ornament
och urgammal teknik.
F :s utövare ha varit dels yrkesmän, dels
gemene man. Den förstnämnda gruppen har
utan tvivel haft den största betydelsen. Dessa
yrkesmän voro specialister på olika områden;
det fanns bymålare och bysnickare, liksom
det också i bygden fanns särskilt kunniga
och anlitade knypplerskor och väverskor.
Mästarna bildade skolor, och
yrkesskickligheten gick ofta i arv. Till f:s utövare kunna
också i viss mån räknas städernas
hantverkare, ss. guldsmeder och krukmakare, i den
mån deras alster på grund av kundkretsens
smak förete de för f. typiska egenskaperna.
Undantagandes i viss mån textilarbetet,
synes det vara en yngre företeelse, att f.
skapats för det egna behovet. Den främsta
impulsen härtill har varit de s. k.
fästmögå-vorna. Ofta ha dessa utgjorts av inköpta
föremål, men på sina håll blev det åtm. i
senare tid brukligt, att de skulle vara
tillverkade av givaren. F. har i olika länder under
senaste mansåldern varit stadd i stark
till
bakagång. Främsta orsaken härtill har
varit den tilltagande maskintillverkningen av
möbler och husgeråd. Om försöken att
uppliva f. se Slöjd. Litt.: Undersökningar av
f. som begrepp ha framlagts av olika
författare i »Vom Wesen der Volkskunst» (i
Jahrbuch für historische Volkskunde, II,
1926). Av de många materialpublikationer,
som föreligga, må främst nämnas Bossert,
»Volkskunst in Europa» (1926). Om utländsk
f. se i övrigt litt.-förteckningen i Buschan,
»Illustrierte Völkerkunde», II (1926).
Rörande svenskt folkligt måleri och snideri
— fastän samlat med andra utgångspunkter
— föreligger ett rikt material i S. Erixon,
»Möbler och heminredning i svenska bygder»,
I och II (1925—26). Jfr även kap.
»Bondemålning» i G. Nordensvan, »Svensk konst och
svenska konstnärer», I (1925). Norska
silversmycken ha ingående behandlats av R. Berge i
»Norskt bondesylv» (1925). Om nordisk
textilkonst föreligga flera stora samlingsverk:
H. Grosch, »Gammel norsk vævkunst» (1913—
22); E. v. Walterstorff, »Gammal allmogeslöjd
från Malmöhus län» (1916—23); U. T.
Sire-lius, »Finlands ryor» (1924); E. v.
Walterstorff, »Textilt bildverk» (1925). Jfr
Allmogestil. S. S.
Folkkyrka. I Danmarks grundlagar av
1849, 1866 och 1915 samt i allmän dansk
lagstiftning kallas Danmarks
evangelisk-luterska statskyrka »den danske folkekirke».
Namnet har motiverats med att detta trossamfund
sedan reformationen omfattar det danska
folkets stora flertal. Enär svenska kyrkan
(»statskyrkan») med sin verksamhet
principiellt omfattar nästan hela svenska folket,
har de senaste årtiondena även om denna,
dock ej officiellt, namnet f. börjat användas.
Folkkök, offentliga, vanl. av kommuner
eller av enskilda föreningar anordnade
anstalter, avsedda att skaffa de fattiga en god
och närande, enkel kost till lägsta tänkbara
pris. Maten utportioneras både till spisning
på stället och till avhämtning. Det första
f. i Tyskland torde ha inrättats 1849. I
Sverige inrättades det första 1858 i Göteborg,
sedermera tillkommo 4 i Stockholm och 1 i
Malmö, vilka alla dock efter hand upphörde.
Under och efter världskriget upprättades
många f., t. ex. i Belgien under den tyska
ockupationen, och i Stockholm inrättade
livsmedelsnämnden 3 stora f. G. H. v. K.
Folkland el. Folcland [fäu’klønd],
beteckning för viss jordnatur i det medeltida
England. De moderna teorierna om f.
framlades 1893 av P. Vinogradoff i English
Histo-i ical Review. Enl. dessa är f. en under
an-gelsaxiska tiden uppkommen benämning på
jord, som innehades på grund av hävd, i
motsats till boocland, som innehades på
grundval av kungl. privilegium, upptecknat i
skriftlig urkund, »book». För jord av f:s natur
utgjordes ord. skattebördor, och innehavarens
testamentsrätt var i fråga om den begränsad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
