Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkland el. Folcland - Folklanden - Folklands tingstad - Folklekar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
725
Folklanden—F olklekar
726
Jord, erhållen som booeland, var skattefri,
och innehavaren hade fri dispositionsrätt
däröver. En tidigare, av Vinogradoff bekämpad,
teori (som 1830 framställts av J. Allen samt
sedermera godtagits av bl. a. Stubbs, Gneist
och Pollock) antog, att f. betecknade den jord,
som ägdes av folket, d. v. s. staten. V. S-g.*
Folklanden, tre områden, näml. A 11 u n d
a-1 an d, Tiundaland och
Fjädrunda-1 a n d, som, jämte kuststräckan Ro d e n,
förenades till landskapet Uppland. F.
delades i hundari och Roden i skiplagh.
Såväl hundare som skeppslag hade att
deltaga i ledingsflottans utrustning och
bemanning. De tre f:s namn äro att härleda från
det antal hundaren (8, 10 och 4) de urspr.
omfattade. Attundaland bestod i början
av 1300-talet av följ. 8 hundaren: Bro-,
Sol-lenda-, Sæmingja-, Arlende-, Lang-, Sæ- och
Lyhundare, varjämte »Attundalands Rod»
omfattade Färingön (nu Svartsjölandet), Lovön
och kuststräckan utmed Östersjön från
Stockholm till Edeboviken (t. o. m. Häverö socken).
Tiundaland omfattade urspr., som
namnet anger, 10 hundaren men enl. den äldsta
bevarade översikten (från 1314) av f:s
hundaren följ. 11: Habo-, Rasbo- och
Nærdingjahun-dari samt Hagund, Ullarakir, Bæling, Vaxald,
Norund, Oland, Vendil och Gestrikaland
(vilket senare dock ofta ansågs skilt från
Tiundaland). »Tiundalands Rod», senare kallad
»Norra Roden», omfattade Upplands kustland
utmed Östersjön från Edeboviken till
Dalälven samt kuststräckan av Gästrikland.
Fjädrundaland omfattade urspr. 4
hundaren men hade 1314 följ. 5: Trögd,
Ashun-dari, Simbohundari, Lagund och Thorsakir
(det sistnämnda nog en nybildning). I med
tiden till F j ä r d h u n d r a (se d. o.) ändrad
form förekommer namnet ännu inom den
ecklesiastika förvaltningen. De tre f.
sam-manslogos 1296 till en enda lagsaga
under Upplands lagman med gemensamt
tingsställe, Folklands tingstad, i Lunda
socken, Säminghundra härad. Detta
tingsställe var på 1300-talet på väg att utveckla
sig till stad, men denna utveckling
undertrycktes genom kungl. påbud, framkallade
av det närbelägna Sigtunas månhet om sin
egen handel. (S. T-g.)
Folklands tingstad, se Folklanden.
Folklekar, hos allmogen vedertagna lekar.
Till skillnad från de mera spontant uppkomna
barnlekarna äga f. inom vissa geografiska
och etnografiska gränser en faststående form,
ofta nog också en given plats i vissa festbruk.
Å andra sidan gå f:s former ofta tillbaka på
mycket enkla och primitiva lekar och kunna
därför äga en ytterst vidsträckt utbredning;
likaså förklaras bäst den stora
överensstämmelsen mellan många f. i våra dagar och i
långt avlägsen forntid (t. ex. den klassiska
antiken) genom deras utomordentligt höga
ålder. — I vidsträckt bemärkelse omfatta f.
all slags tävlan i kroppsliva och andliga
idrot
ter samt dans, musik, mimiska och
dramatiska uppträdanden o. s. v., i den mån dessa
äro typiska för de breda lagrens sedvänja
inom ett visst folk. I våra dagar försvinna
hos de flesta folk dessa f. snabbt,
undanträngda av nya lekar och förströelser av
internationell art.
Ett särdeles betydelsefullt drag hos de
flesta äkta f. är, att de en gång ägt en annan
innebörd än lekens. De ha i många fall
tidigare ingått i magiska och religiösa riter, så
t. ex. de i Frankrike och Italien vanliga
kar-nevalsupptågen, vilka gömma på många drag
ej blott av romersk utan även av keltisk
religion. Motsvarigheter härtill äro åtskilliga hos
germanska och slaviska folk vanliga f. vid
vårfesterna, ss. den i Sverige på 1500-talet
antecknade torneringen mellan »majgreven»
och »vintergreven» eller de av Linné och
Ni-colovius beskrivna skånska fastlagsriterna,
»slå katten ur tunnan», »ringridning»,
»vädde-löb», där den ene av de tävlande sk^ll taga
upp ett antal utlagda ägg, o. s. v. Lekar och
spel om ägg samt bollspel tillhöra i
Nordeuropa de vanligaste f. vid vårceremonierna.
Andra f. äro koncentrerade till julen, t. ex.
»Staffansskede», kappridning i samband med
hästarnas vattnande i grannbyns (-socknens)
brunn på Stefansdagen samt framför allt de i
julhalmen på stuggolvet utförda vighets- och
styrkeproven, »draga hank», »taga jultuppen»,
»sticka ut ögat på skomakaren» etc., till vilka
analogier med utpräglat fruktbarhetsmagisk
innebörd finnas hos flera naturfolk.
Andra f. ha sedan gammalt ägt en social
betydelse, ss. utväljandet av ledare (en rest
därav är, att vinnaren i fågelskjutning,
ringridning o. s. v. utnämnes till »kung») eller
erläggandet av prov för inträde i en av de
»åldersklasser», vilka ännu spela en viss roll
hos allmogen även i Sverige, t. ex. lyftandet
av en viss tung sten o. dyl. De berömda
gotländska »vågen», tävlingar i bollspel, »pärk»,
»varpa», »störta stång» o. s. v., ha, liksom
de mellan de skilda småstammarna i
forntidens Grekland, tjänat till att styrka
sammanhållningen mellan bygdens ungdom och
hävda den egna gruppens heder i tävlan med
andra bygdelag. De flesta f. i Sverige ha
dock, liksom i största delen av Europa,
numera så gott som fullständigt förlorat sin
gamla innebörd och kvarleva endast svagt
som rena förströelser. E. Kl.
Bland de äldre källorna till kännedom om
svenska f. står Olaus Magnus’ »Historia de
gentibus septentrionalibus» (1555). Linné
beskriver flerstädes svenska f. Utförliga
beskrivningar finnas hos Nicolovius (»Folklifwet
i Skytts härad», 1847; ny uppl. 1924), N. G.
Bruzelius (»Allmogelifvet i Ingelstads härad»,
1876), C. Säve (»Bemærkninger over öen
Gotland», 1843) m. fl. bygdeskildrare. Didaktisk
litteratur på området förekommer tidigt, t. ex.
den ofta citerade »En ny och wacker
juhle-wijsa, för år 1772», med en lång uppräkning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
