Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folksaga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
735
Folksaga
736
Av helt annan karaktär är den
indoeuro-peiska undersagan, som för vår
uppfattning står som den egentliga f., en
mångepi-sodisk berättelse med rak komposition, d. v. s.
episoderna komma i strängt logisk följd,
oftast i bestämda talförhållanden (tretalet), och
från den ena kan man i huvudsak sluta sig
till den följ andes innehåll. Den är i regel
starkt fantastisk med förvandlingar,
övernaturligt utrustade djur och människor,
trollkraftiga talismaner, troll och drakar med
många huvuden o. s. v., och den söker ej ge
intryck av verklighet — såväl
tidsbestämningar som verkliga namn på personer och
platser saknas i regel. Denna art
sagodiktning finnes jämnt utbredd bland alla
indo-europeiska samt hos av indoeuropeisk
kultur genomsyrade folk. Undersagans ålder
är mycket hög. Den äldsta bevarade
uppteckningen av en indoeuropeisk saga finnes
i en egyptisk papyrus från omkr. 1300 f. Kr.
På grund av sin längd måste undersagan
inläras för att bevaras i minnet och kan därför
ej i större utsträckning vandra från trakt till
trakt annat än genom personflyttning, dock
något lättare än den semitiska novellsagan på
grund av sin mera schematiskt logiska
byggnad. — Hos indoeuropeiska folk träffas också
novellsagor, komponerade på samma sätt
som undersagorna och även i övrigt av samma
stilkaraktär men mera realistiska och utan
övernaturliga moment.
Som en självständig sagoform bör även
nämnas djursagan (se d. o.) el. fabeln,
som hos indoeuropeiska folk mestadels är
en-episodisk, byggd på ett skämtsamt el.
satiriskt motiv och mer el. mindre avsedd att
undervisa. Hos naturfolk träffas ofta mera
invecklade och oformliga djursagor av helt
annan och lösare stiltyp än våra.
Jämte här nämnda grupper skulle
ytterligare några andra kunna göra anspråk på att
anses som självständiga grupper, ss. de
skämtsagorna närstående djävulssagorna om den
överlistade djävulen och sagramsorna, t. ex.
»Geten, som inte ville gå hem om kvällen»,
de starkt moraliserande legendsagorna
m. fl.
F., som är en de breda lagrens diktning,
har i olika länder och tider på mycket olika
sätt uppmärksammats av de litterära
kretsarna. I det gamla Indien gjorde man tidigt
stora samlingar av noveller, anekdoter och
litterärt bearbetade sagor: »Pancatantra»
(Fem böcker) från 500-talet e. Kr.,
»Hitopa-dega» (Nyttig undervisning) m. fl. (jfr I
n-diens språk och litteratur). Denna
indiska sagolitteratur har påverkat det
berömda arabiska sagoverket »Tusen och en
natt» (se d. o.) och har genom översättningar
nått Europa under medeltiden. I Europa
spåras inflytande från undersagan redan i
forn-grekisk hjältesaga och myt (t. ex. om
The-seus, Perseus, Argonautertåget m. fl.), och
under senantiken gjordes litterärt omformade
sagouppteckningar (t. ex. »Amor och Psyke»;
se A p p u 1 e j u s). Under medeltiden
användes sagan, särskilt skämthistorien, som
pre-dikoexempel, och orientaliskt påverkade
novellsamlingar sågo dagen (jfr G e s t a
roman orum). Det orientaliska inflytandet
är också tydligt hos de italienska
novellisterna, som bland sina noveller ha flera
verkliga sagor. Det litterära intresset för sagan
som sådan kom eg. först med Ch. Perrault
(»Contes de ma mère l’oye», 1697), som fick
flera efterföljare, bl. a. grevinnan d’Aulnoy.
F:s vetenskapliga upptäckare blevo
bröderna Jakob och Wilhelm Grimm, som 1812
började utge sina berömda »Kinder- und
Haus-märchen», varvid de fullt insågo vikten av
att återge sagorna på folkets eget sätt utan
ändringar och tillägg. De upptäckte sagornas
internationalitet och anade undersagornas
ålderdomlighet men misstogo sig, då de i dem
sågo förbleknade myter. — Indologen Th.
Benfey, som 1859 översatt »Pancatantra»
till tyska och lyckats visa, att den genom
persiska, arabiska och hebreiska mellanled
översatts till latin under medeltiden,
framställde teorien, att alla våra sagor diktats
i Indien efter Buddhas framträdande och
sedan på olika vägar vandrat till Europa.
Teorien har visat sig vara falsk men hade
på sin tid stort inflytande på forskningen och
kan ännu spåras i sina efterverkningar. —
De engelska antropologerna, främst Andrew
Lang och E. B. Tylor, ha framhållit, att
sagorna ej få tillskrivas ett enda folk eller
en bestämd tid, ty sagor träffas hos alla
folk, samt att de sagomotiv, som Benfey
fattat som grundade på specifikt indisk
folktro, tillhörde all primitiv tro och tanke. De
betonade, att sagan måste vara urgammal på
grund av de ålderdomligt primitiva drag, som
så rikligt träffas i den, men hade ej blick för
de starkt skiljaktiga stilformer, som olika
folks sagor ikläda sig, och ägnade över huvud
ej tillräcklig uppmärksamhet åt sagans
egenskap av dikt och tradition. — Först de finska
forskarna K. Krohn och Antti Aarne ha
ägnat f. som sådana ett grundligare studium. De
ha utgått från förutsättningen, att sagor
kunnat diktas var som helst. Benfeys
vandrings-teori ha de hållit fast vid med den
modifikationen, att varje saga måste undersökas för sig
i ursprunglig form, och de söka dess
hemland, där denna bäst bevarats. De ha
emellertid försummat arvsynpunkten. —
Folk-sagoforskningens framtid ligger i fråga om
undersagan säkerligen just i att dess
egenskap av arv från indoeuropeisk urtid bättre
kommer till sin rätt. Det gäller ej att söka
en plats, varifrån en sådan saga vandrat ut
över det väldiga utbredningsområdet, utan att
studera de olika ekotyper, som utvecklats
för olika kulturområden, och att sinsemellan
jämföra dessa ekotyper, liksom
språkforskningen jämför de olika språkens ord.
Undersagan är förhistorisk ej blott som diktform
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
