Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkrätt - Folkrättsakademi - Folksaga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
733
Folkrättsakademi—Folksaga
734
tionellt minoritets skydd för
minoritetsele-ment i Balkanländerna. Av betydelse för f:s
utformning voro även de s. k.
fredskonferen-serna i Haag 1899 och 1907, vid vilka
utarbetades dels åtskilliga konventioner ang.
krigföringen och neutralas rättigheter och
förpliktelser under krig, dels även en
konvention, antagen vid första konferensen och
reviderad vid den andra, rörande fredligt
biläggande av internationella tvister. Genom
sistnämnda konvention träffades anordningar
för upprättandet i förekommande fall av
internationella undersökningskommissioner och
skiljedomstolar (jfr Haagkonferenser
och Permanenta skiljedomstolen
i Haag). Ett nytt skede i f:s utveckling
kan räknas från bildandet av
Nationernas f ö r b u n d (se d. o.) i enlighet med
föreskrifter, intagna i de fredstraktater, som
avslutade det senaste världskriget. Stadgan för
Nationernas förbund innefattar ett allmänt
förliknings- och skiljedomsfördrag mellan
medlemmarna av förbundet men skapar
därutöver en permanent mellanstatlig
organisation med en mängd skiljaktiga uppgifter och
inför grundsatsen om ett internationellt
exekutivt förfarande, om än endast i embryonal
form. Genom Nationernas förbunds åtgärder
har ock f. ggn bildats en permanent domstol
för behandling av internationella rättstvister,
den s. k. Fasta mellanfolkliga
domstolen (se d. o.) med säte i Haag.
Som f. betecknas även den gren av
rättsvetenskapen, som har folkrättsreglerna till
föremål. Dess vetenskapliga grund lades av
nederländaren Hugo Grotius med verket
»De jure belli ac pacis» (1625).
Folkrättslitteraturen har länge varit till övervägande
del präglad av en extremt naturrättslig
åskådning, vilket sammanhängt därmed, att
det positivrättsliga materialet för en
lärobyggnad varit så obetydligt. Från senare
delen av 1800-talet har en »positivistisk»
riktning gjort sig mera gällande. Stor
uppmärksamhet har ägnats åt beskrivningen av den
praxis, som regeringarna faktiskt följt i
sina mellanhavanden med varandra,
varigenom blicken skärpts för vikten av att
konfrontera de uppställda folkrättssatserna med
verkligheten. De mångahanda statsfördragen
från de senaste årtiondena ha därjämte
tillfört folkrättsvetenskapen ett omfattande
positivrättsligt material, som blivit föremål
för ingående bearbetning. Efter upprättandet
av Nationernas förbunds fasta domstol har
ytterligare begynnelsen skett till en verklig
och auktoritativ domstolspraxis.
Bland sammanfattande nyare arbeten i f.
må nämnas: A. Rivier, »Principes du droit des
gens» (2 bd, 1905—06); J. B. Moore, »A digest
of international law» (8 bd, 1906); A.
Fau-chille, »Traité de droit international public»
(1922); C. C. Hyde, »International law chiefly
as interpreted and applied by the United
States» (1922); »Wörterbuch des Völkerrechts
und der Diplomatie», utg. av J. Hatschek och
K. Strupp (1922 ff.); A. Möller, »Folkeretten
i fredstid og krigstid» (1925); F. von Liszt,
»Das Völkeirecht» (12 :e uppl. 1925, bearb.
av M. Fleischmann); L. Oppenheim,
»International law» (4:e uppl. 1926, utg. av A. D.
McNair). ö. U.
Folkrättsakademi. Andra Haagkonferensen
1907 antog en resolution om önskvärdheten
av en internationell f. En holländsk plan till
en sådan godkändes 1913 av Institut de droit
international, och i början av 1914
inkorporerades den nya institutionen som en
holländsk stiftelse under ett kuratorium av 12
personer från olika länder. Världskriget
vållade, att denna f. först i juli 1923 kunde
invigas i Haag. Dess uppgift är att vara »ett
centrum för vetenskapliga studier rörande den
internationella rätten, den offentliga och den
privata, jämte dithörande vetenskapsgrenar i
syfte att främja djupgående och oväldig
prövning av med de mellanfolkliga
rättsförhållandena sammanhängande frågor». Viktiga
sådana behandlas på akademiens initiativ i
föreläsningar eller genom seminarieundervisning
av folkrättslärda. Akademiens verksamhet
bekostas väsentligen genom anslag från C ar ne g ie
endowment for international peace. V. S-g.
Folksaga (ty. Märchen), en folklig
prosadikt av berättande innehåll. Den skiljer sig
från folksägnen (se d. o.) genom att den är en
fullt medveten dikt, tillkommen i avsikt att
roa, och den gör därför ej anspråk på att bli
trodd. Man får dock ej i sagorna se en
enhetlig diktgrupp utan flera sinsemellan ej alls
besläktade diktarter, uppkomna ur helt olika
miljö och förutsättningar och med starkt olika
stilprägel och historia.
Närmast sägnen står den vanliga
skämthistorien, som håller sig nära
verkligheten. Den är vanl. enepisodisk, byggd på en
enda skämtsam idé, men kan också förekomma
som konglomerat av urspr. skilda
skämtepisoder eller som seriebildning av ett och
samma grundmotiv. Stundom får den en
novell-artad utveckling, ss. i skälmsagorna.
Skämthistorier träffas hos alla folk och i alla tider.
Stark beröring med sägnen har också den
semitiska novellsagan, som strävar
efter att ge intryck av sann berättelse genom
individuella personnamn, uppgifter om
huvudpersonernas släktledning, lokalisering och
bred detaljmålning. Den är mångepisodisk
med slingrande komposition, d. v. s.
episoderna komma i oväntade kombinationer. Den
saknar andra övernaturliga moment än dem
den levande folktron uppfattar som faktiska.
Som typiska ex. på denna sagodiktning, som
ännu träffas allmänt på arabiskt område,
kunna nämnas G. T:s berättelse om Jakob och
Esau, börjande med Isaks frieri och giftermål
och slutande med brödernas försoning, samt
berättelsen om Josef och hans bröder. Denna
sagoart har ej i nämnvärd mån kunnat vandra
utanför semitiskt kulturområde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
