Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folksaga - Folksed - Folkskola
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
737 Folksed—Folkskola 738
utan även till sitt innehåll, bl. a. en mängd
trosstoff, som ej på annat sätt bevarats,
övriga sagogrupper måste däremot studeras var
och en enl. sina egna lagar, olika för varje
grupp. Om skämthistorien gäller t. ex. i hög
grad, att den vandrat från ort till ort, men
den erbjuder i regel rätt svaga hållpunkter
för slutsatser om dess hemland.
Av sagosamlingar inom nordiskt
språkområde förtjänar främst nämnas P. Chr.
As-björnsen och J. Moe, »Norske folkeeventyr»
(1842; 8:e uppl. 1914), näst bröderna Grimms
samling den mest beundrade på grund av sin
ypperliga folkliga stil; dess inflytande på
norsk litteratur kan ej överskattas. G. O.
Hyltén-Cavallius’ och G. Stephens’ »Svenska
folksagor och äfventyr» (1844) förmådde på
grund av sitt tunga arkaiserande språk ej
på samma sätt som den norska samlingen
väcka intresse för sagorna. Vidare förtjäna
nämnas: A. Bondeson, »Halländska sagor»
(1880), »Svenska folksagor» (1882) och
»Histo-riegubbar på Dal» (1886); N. G. Djurklou,
»Sagor och äfventyr» (1883); E. Svensén,
»Sagor från Emådalen» (1882), och E. Wigström,
»Sagor och äfventyr, upptecknade i Skåne»
(1884), båda dessa i Svenska Landsmålen; R.
Steffen, »Svenska sågböcker efter
berättarens egna uppteckningar» (1902). I »Finlands
svenska folkdiktning» (1917) ha 2 bd bland
Finlandssvenskarna upptecknade svenska
sagor offentliggjorts, det ena med en
systematiskt ordnad referatsamling, det andra med
de mest typiska och bäst bevarade sagorna
in extenso. I Danmark sattes ett stort
insamlingsarbete i gång av Svend Grundtvig, som
utgav ett par väl berättade samlingar
»Danske folkeeventyr» (1876, 1878). Efter honom
har samlingsarbetet med lysande resultat
fortsatts av E. T. Kristensen, som offentliggjort
4 bd »Æventyr fra Jylland» i »Jydske
folke-minder» (1876—97).
Viktiga handböcker för forskare äro R.
Köh-ler, »Kleine Schriften», 1 (1898), samt J. Bolte
■och G. Pollvka, »Anmerkungen zu den
Kinder-und Hausmärchen der Brüder Grimm» (3 bd,
1913—18). Viktig är även Folklore Fellow’s
skriftserie »FF Communications» (sedan 1910)
med bl. a. A. Aarne, »Verzeichnis der
ver-gleichenden Märchentypen» (1910), »Leitfaden
der vergleichenden Märchenforschung» (1913)
och »Übersicht der Märchenlitteratur» (1914),
samt flera kataloger över olika länders
sago-material. Jfr Folkminnesforskning
och Mytologi. C. W. v. S.
Folksed, se Folktro.
Folkskola (ty. Volks- el. Elementarschule,
fr. école primaire, eng. common school),
läroanstalt, som avser att meddela »den allmänna
barnundervisningen i riket». Upprättandet
av skolor med sådan uppgift går i Sverige
tillbaka till slutet av 1500- och början av
1600-talet. Vid slutet av 1600-talet ägde det
•egentliga Sverige 40—50 barnaskolor
(se d. o.), som f. då merendels kallades, av
vilka somliga funnos i städerna men de flesta
på landsbygden. Några voro grundade på
donationer, andra underhöllos av krono- eller
kyrkotionde. Läskunnighetens allmännare
spridning blev mycket främjad genom
åtskilliga föreskrifter i 1686 års kyrkolag. Det
föreskrevs bl. a., att kyrkoherden skulle låta
sig angeläget vara, att ungdomen i hans
socken lärde läsa i bok och förstode sina
kristen-domsstycken; att föräldrarna skulle förmanas
att låta sina barn i deras kristendomsstycken
väl och fliteligen undervisas och att de, som
den omsorgen i församlingen ålåge, vare sig
kapellan eller klockare, skulle tillhållas att
undervisa barnen att läsa i bok; att i
kyrkorna skulle varje sön- eller helgdag hållas
katekesförhör, till vilka församlingens
ledamöter voro skyldiga att rotevis infinna sig.
Ur denna sista föreskrift utvecklade sig
sedan de s. k. husförhören, först föreskrivna
genom K. in:ts plakat 12 jan. 1726. Dessa
medverkade även till läskunnighetens
spridning. Detsamma var förhållandet med den
undervisning, som föregick ungdomens första
nattvardsgång. Vid flera tillfällen under och
efter 1700-talet inskärpte regeringen prästers,
klockares och föräldrars skyldigheter i fråga
om barnundervisningen; men inrättandet av
barnskolor förblev i huvudsak beroende av
församlingarnas fria vilja, och resultatet av
förmaningarna och påbuden blev
otillfredsställande.
Den sv. f. räknar sin upprinnelse i 1840—
41 års riksdags beslut, varigenom årtiondens
energiska strävanden, främst burna av
upplysta representanter för bondeståndet,
omsider kröntes med framgång. Den k. prop., som
bildade grundvalen för riksdagens
godkännande av principen om obligatorisk
folkskole-undervisning, ådagalade visserligen, att
under de senare 30 åren en mängd nya skolor
inrättats. Men den avslöjade tillika, att mer
än 1,200 av rikets 2,308 församlingar saknade
såväl fasta som flyttande skolor. I viktiga
avseenden kom också riksdagsbeslutet att
innebära en skärpning av regeringsförslaget,
framför allt därigenom, att skolgången
gjordes obligatorisk. Denna grundsats fastslogs
uttryckligen i den stadga av 18 juni 1842
ang. folkundervisningen i riket, som skapade
Sveriges f., och den har alltsedan
upprätthållits. Enl. nämnda stadga skulle i varje
församling finnas minst en, helst fast, skola
med vederbörligen godkänd lärare.
Skolläraren skulle åtnjuta en viss fastställd
minimilön jämte bostad och andra naturaförmåner.
Lärjungarna borde, innan de lämnade skolan,
ha inhämtat viss angiven minimikunskap.
Omkostnaderna för skolväsendet skulle enl.
1842 års stadga bestridas av församlingarna;
dock kunde medellös församling erhålla ett
mindre understöd av statsmedel för lärarens
avlöning.
Icke minst på grund av det svaga stöd, som
staten lämnade församlingarna, mötte det be-
VII. 24
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
