Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkvisor - Folkärna - Folla el. Foldenfjord - Follikel - Follingbo - Fomalhaut - Fon - Fonahn, Adolf Maurits - Fonasteni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
761
Folkärna—Fonasteni
762
talet fortsätter denna tyska påverkan.
Under 1700-talet inträder dock en stark reaktion
mot denna durbetonade melodik, och i stället
skrivas rena mollmelodier med modern
ton-givning. Hit höra t. ex. de sentimentala
»Kristallen den fina», »Han föll uti mitt
tycke» etc. Då denna mollmelodik till tiden
sammanfaller med polonäspolskan, vilken
såväl i Polen som i övriga länder var i deciderad
mollton, måste ett visst samband finnas
mellan dans- och vismelodi under denna tid.
Under 1800-talet mottogo f. ånyo intryck från
konstsången i dur, så småningom försvann
deras särprägel, och de uppgingo i den lägre
konstsången. Andra hälften av 1800-talet är
avgjort en visans förfallsperiod. Med avseende
på den yttre strukturen är folkvisan nästan
alltid delad i två delar på 4—8 takter
vardera med dominantslut i första delen; åtm.
börjar andra reprisen i regel på dominanten
(i moll förekommer i stället övergång till
den parallella durtonarten).
Balladvisan synes ha varit dansvisa, ehuru
något särskilt samband med den yngre dansen
(efter 1500) knappast kan upptäckas.
Däremot är 1500- och 1600-talets visa starkt
influerad av dansvisan och har många melodier
gemensamma med folkleken. 1700-talets visa
står under inverkan av polonäspolskan.
Under 1800-talet är visans melodik mer
obestämd; utan inflytande från dansen är den ej.
Huruvida den svenska folkvisemelodien före
1750 haft något direkt inflytande på
konstmusiken i Sverige är ännu ej klarlagt. Med
Bellman, Åhlström och Stenborg förmärkas
tydliga folkliga inslag, och än starkare bli
dessa på 1800-talet, då flera svenska
kompositörer medvetet ansluta sig till folktonen,
t. ex. Randel, Åhlström, Dannström,
Hallström m. fl. Även i våra dagar har folkvisan
utövat avgjort inflytande på konstmusiken,
t. ex. hos Peterson-Berger och Atterberg.
Svenska f. började mera planmässigt
upptecknas vid 1800-talets början av Drake,
Af-zelius, Arwidsson och Geijer; på 1830- och
1840-talet samlades f. av Dybeck,
Hyltén-Ca-vallius, Åhlström och efter 1850 av
Rosenberg, Södling, Bondeson, Leffler m. fl.; i
Norge ha f. samlats bl. a. av Lindeman, i
Danmark av Berggreen, i Finland av Finska
litteratursällskapet, Otto Andersson, Ilmari Krohn,
i England av Gould, Graham, Parry, Sharp,
Broadwood, i Frankrike av Weckerlin,
Champ-fleury, Tiersot, E. Rolland, i Tyskland av Erk,
Böhme, v. Liliencron, i Österrike av Rosegger
och A. Hartmann, i Ungern av Béla Bartok,
i Italien av Nigra och Pitrè. T. N.
Folkärna, socken i s. ö. Kopparbergs län,
Folkare härad, kring nedre Dalälven och sjön
Bäsingen (67 m ö. h.); 208,06 kvkm, 5,209 inv.
(1927). Omfattar närmast älven odlade
slätter mellan småbergiga skogsmarker; i n. F.
högre berg. 5,241 har åker, 12,403 har
skogs-och hagmark. Betydande industri vid Fors
bruk, östanfors och Jularbo (se dessa ord).
.Ängel, som bär en själ
till himmelen.
Glasmålning från 1200-talet i
Follingbo kyrka.
Ryktbar är Brunbäcks färja (se d. o.).
Pastorat i Västerås stift, Hedemora kontrakt.
Folla el. F o 1 d e n f j o r d. 1. Öppet
kustvatten invid Norges nordvästkust, s. om
Vik-naöarna i Nord-Tröndelag fylke; fortsättes åt
n. ö. av en djupt inträngande kustfjord, som
slutar i det avsmalnande Inre F.; åt s. ö.
utgrenar sig Namsenfjord. — 2. Sidofjord
till yttre Vestfjorden (se d. o.) i Norge.
FollFkel (lat.
folli’-culus, påse). 1.
Gammalt namn på
mycket olika anatomiska
föremål, såsom slutna
blåsor, säckformiga
höljen för de i huden
insänkta hårrötterna,
säckformiga körtlar
(dels enkla och raka,
dels slingrande) m.
m. — Adj.: F o 11
i-k u 1 a r. — 2. Se
Tänder.
Follingbo, socken i
Gotlands n. härad,
Gotlands län, närmast
ö. om Visby; 36,85
kvkm, 548 inv. (1927).
Är i n. v. en
barr-skogsbevuxen kalk-stensplatå (78 m ö. h.)
med markerad brant
mot nedanför
liggande märgelslätt i s. ö.
1,099 har åker, 2,184
har skogs- och
hagmark. Egendom:
Rosendal. Kyrkans
långhus och torn äro från
1200-talets början,
koret från samma
århundrades senare
hälft. Ingår i Roma,
Björke, F. och
Ake-bäcks pastorat i Visby
stift, Medelkontraktet.
Fomalhaü’t (a i Piscis austrinus), stjärna
av första storleken i stjärnbilden Södra fisken.
Fon, se Dahoméer.
Fonahn, Adolf Maurits, norsk
medicinsk författare, orientalist (f. 1873). Var
praktiserande läkare 1900—06 samt blev 1909
universitetsstipendiat och 1917 docent i Oslo
i medicinens historia. Skr.: »Zur
Quellen-kunde der persischen Medizin» (1910),
»Leo-nardo da Vinci, Quaderni d’anatomia» (tills,
m. O. C. L. Vangensten och H. Hopstock; ty.
och eng. övers. 1911—14), »Arabic and latin
anatomical terminology, chiefly from the
middle ages» (1922) m. fl. H. S.N.
Fonasteni (av grek, foné, ljud, och
asthe’-neia, svaghet), röstsvaghet av »funktionell»
art. Dess vanligaste orsak är ett felaktigt
användande av röstapparaten. Den
förekommer också oftast hos sångare (i synnerhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
