Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkvisor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
759
Folkvisor
760
brandslied», stamma visorna om Didrik och
hans kämpar. På samma sätt bearbetas sagan
om Karl den store i den mäktiga visan om
Roland och Magnus konungen. Den typiska
norska trollvisan uppstår genom
bearbetningar av fornaldarsagor. De romantiska
sagorna börja behandlas i »Bendik och Årslilja»,
en gripande kärleksdikt. Härifrån var steget
icke långt till 1400-talets romansvisor, vilkas
långsläpiga behandling av äventyr och
ridderlighet förråder starkt danskt inflytande.
Kämpavisan spreds tidigt till de norska
koloniallanden, Färöarna och Shetlandsöarna. På
Färöarna är folkvisan ännu i dag den
viktigaste litteraturen, och särskilt har man där
visat intresse för ämnen ur Sigurds- och
Karlskretsen. På Island har man upptecknat
många östnordiska riddarvisor, som mestadels
kommit dit över Norge. Från 1300-talet får
man där en särutveckling i rimurna, som
i konstfullare strofform behandla samma
ämnen som kämpavisan.
England har övertagit carolen direkt från
Frankrike, och ett ex. på den tidiga engelska
folkvisan äger man i den till Sverige och
Finland — sannolikt över Gotland —
invandrade »Sven i Rosengård». I Skottland, där
folkvisan äger sina fastaste rötter, har man,
närmast över Shetlandsöarna, tidigt lärt känna
den norska 1200-talsvisan. Sålunda är »Earl
Brand» endast en version av Rikebaldsvisan.
Kanske beror det på norsk inverkan, att den
skotska visan får en så starkt episk karaktär.
Berömda ex. äro särskilt »The hunting of the
Cheviot» och den stora »Robin
Hood»-grup-pen, som består av visor av högst olika värde.
Ehuru man äger uppteckningar av engelska
visor redan på 1400-talet, är det påfallande,
att omkvädet spelar en underordnad roll,
vilket sannolikt beror på att förbindelsen med
dansen tidigt upphört.
Den engelska folkvisan, som beundrades
redan av Shakespeare, blev under 1700-talet
föremål för mycken uppmärksamhet till följd
av Addisons uppsats i Spectator om »Chevy
chase». Avgörande betydelse fick Percys stora
samling »Reliques of ancient english poetry»
(1765), ty den har i hög grad verkat
förnyande på den följande stora engelska lyriken.
Genom W. Scott, vilken börjat som
folkvise-samlare, fick den historiska romanen ett starkt
tycke av »romance». Herder, som fått
väckelse till sin förutnämnda samling genom
Percys, hade i sin tur betydelse för Goethe,
vars väldiga förnyelse av lyriken i hög grad
beror på anslutning till folkvisan. Den yngre
generationen av tyska romantiker har genom
Arnims och Brentanos samling tyska f., »Des
Knaben Wunderhorn» (1806—08), inspirerats
till en mer hembygdsbetonad, folklig
romantik. I Danmarks och Norges
1800-talslittera-tur ha f. fått stor betydelse, även för dramat.
Svenskspråkiga lyriker som Geijer, Atterbom,
Runeberg och Fröding ha lärt mycket av
folkvisan, samtidigt som de anknutit till Goethe.
Litt.: George Doncieux, »Le romancéro
po-pulaire de la France» (1904), lämnar valda
franska folkvisetexter med monografier.
Klassiska folkvisesamlingar äro Child, »Populär
ballads» (1882—98), samt Erk och Böhme,
»Deutscher Liederhort» (1893—94). Den
metodiskt grundläggande nordiska
folkviseupp-lagan, Svend Grundtvigs och A. Olriks
»Danmarks gamle folkeviser», I—VIII (1853—1919),
meddelar visvarianter jämte vetenskapliga
inledningar för varje visa. »Svenska
folkvisor» utgåvos 1814—17 av Geijer och Afzelius,
ny uppl. 1880 av Bergström. 1834—42
utkom-mo Arwidssons »Svenska fornsånger», ett för
sin tid vetenskapligt banbrytande verk.
Sveriges äldre visuppteckningar trycktes 1884—
1925 i »1500- och 1600-talens visböcker»
genom A. Noreen m. fl. En bibliografisk
förteckning över norska f. utgavs 1912 av L. Heggstad
och H. Grüner-Nielsen, och en över färöiska
ingår i Arkiv for Nordisk Filologi, VI, ny följd,
II. En folkupplaga »Norske folkeviser»
redigerades 1920—24 av Liestöl och Moe; färöiska
visor ha utgivits av Hammershaimb 1851—-55
och 1891 samt isländska av Grundtvig och
Sigurösson 1854—85. — Av litt. i ämnet
hänvisas till Joh. Steenstrup, »Vore folkeviser
fra middelalderen» (1891); R. Steffen,
»En-strofig nordisk folklyrik» (1898); Hj. Thuren,
»Folkesangen paa Færöerne» (1908); K.
Liestöl, »Norske trollvisor og norröne sogor»
(1915); S. Ek, »Norsk kämpavisa i östnordisk
tradition» (1921) och »Den svenska folkvisan»
(1924). H. iSchüek har lämnat folkvisestudier
i »Ur gamla papper», I, IV, V, i Hist. Tidskr.
1891 samt i Samlaren 1891. Viktiga
folkvise-uppsatser ingå i Journal des Savants 1889,
1892 (av Gaston Paris), i Dansk Hist.
Tids-skrift 1894 (av J. Paludan), 1919—20 (av J.
Steenstrup), i Danske Studier 1906—08 (av
A. Olrik, W. Ker, E. v. d. Recke, S. Bugge),
i Edda 1915, 1921 (av K. Liestöl), i
Germa-nisch-Romanische Monatschrift 1922 (av A.
Heusler). S. Ek.
2. (Mus.) I musikaliskt hänseende betecknar
ordet folkvisa en sångmelodi, upptecknad från
folkets läppar utan känd upphovsman.
Folkvisan är enstämmig utan ackompanjemang.
Med avseende på arten skiljer man mellan
äldre balladmelodi och yngre folkvisa. Den
förra går tillbaka till medeltiden och är
därför mestadels byggd på kyrkotonart
(oftast dorisk el. lydisk). Den har samma
grundkaraktär som trubadursången och
synes ha utvecklats ur den franska
riddardik-tens melodik. Liksom i allm. hos medeltida
världslig melodik finnas spår av pentatonisk
tongivning (femtonsskala). Koloratur saknas,
och något samband med den fria prosodiska
gregorianska sången kan därför knappast
upptäckas. Rytmen är mestadels 4/4 takt, mera
sällan 3/4. Medeltidens senare folkvisa (ej
ballad) står under tyskt inflytande och har även
annan struktur. Den går mestadels i en
tonart, liknande nuv. dur. Under 1500- och 1600-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
