Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fondkommissionär, Fondmäklare - Fondpapper - Fondstämpel - Fonem - Fonetik - Fonetisk - Fonetiska bokstäver, Fonetisk skrift
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
765
Fondpapper—Fonetiska bokstäver
766
16 maj 1919 om fondkommissionsrörelse och
fondbörsverksamhet. Jfr Fondbörs och
Fondhandlare. O. Å.
Fondpapper, värdepapper, som utgöra
föremål för fondaffärer, för vilka i Sverige
upprättats fondbörs (se d. o.) och som utgöras
av aktier, banklotter och andra
delaktighets-bevis i bolag samt obligationer.
Fondstämpel, stämpelavgift vid överlåtelse
genom köp eller byte av fondpapper. F. utgör
i Sverige sedan 1918 för aktier 60 öre per
100 kr. och för obligationer 10 öre per 100 kr.
Jfr Fondbörs. K. H. A.
Fonem (fr. phonème, grek, fönema, ljud,
ton), av A. Noreen från franskan införd term
för »språkljudskvantum», d. v. s. varje
ljudkvantum (enskilt ljud el. ljudförnimmelse),
betraktat blott som språkligt material, utan
hänsyn till den eventuella betydelsen. A. Lbd.
Fonetlk (av grek, foné, ljud), läran om
språkljuden i allm., ljudlära; i inskränkt
mening läran om språkljudens anatomiska,
fysiologiska och akustiska förutsättningar. För
att åstadkomma språkljud äro fem faktorer
nödvändiga: 1) en verksamhet i hjärnans
talcentrum, 2) av hjärnverksamheten
fiamkal-lade rörelser i talorganen, 3) av dessa
rörelser förmedlade luftvibrationer, 4) av
luftvibrationerna framkallade processer i örat,
5) en av öronprocesserna framkallad
affek-tion av hjärnans hörselcentrum. F. är sålunda
en gränsvetenskap, till vilken höra örats,
delvis hjärnans och särskilt talorganens anatomi
och fysiologi samt läran om de akustiska
vibrationerna, vilka av örat uppfattas som
ljud. Dessutom räknas till f. läran om
ljudens användning, förvandling och
försvinnande, vilket gör f. till en viktig
språkvetenskaplig disciplin. F. kan vara dels
deskriptiv, redogörande för olika slags språkljud,
deras bildning, förekomst och väsen, dels
historisk, behandlande de särskilda
ljudens historiska utveckling och språkens
transformation genom successiva ljudförskjutningar.
Redan några årh. f. Kr. hade indiska
grammatiker uppställt ett förträffligt fonetiskt
system för sanskrit. Under den
grekisk-romerska antiken och medeltiden låg intresset
för f. nere. Det väcktes på 1500-talet till liv
bl. a. av strävan efter förbättrad stavning.
1780 uppställde tysken C. F. Hellwag ett
vokalschema, som ett årh. senare verkställda
fysikaliska analyser knappast förmådde rubba.
Ungraren W. v. Kempelens sinnrikt
konstruerade talmaskin ledde till viktiga
rön, och hans »Meehanismus der menschlichen
Sprache» (1791) ställde alla tidigare fonetiska
iakttagelser i skuggan. Danskarna J. H.
Bredsdorff och R. Rask (början av
1800-talet) voro föregångsmän i fråga om f:s
tillämpning på språkforskningen. I England
banades den moderna f:s vägar av A. J.
Ellis, A. M. Bell (»Visible speech», 1867),
som grundar sitt ljudsystem på en ingående
analys av talorganens ställningar, Bells
lär
junge H. S w e e t samt D. J o n e s. I
Tyskland undersökte fysiologen H. Helmholtz
språkljudens, främst vokalernas, akustiska
egenskaper; bland nyare namn märkas W.
Vietor, E. Sievers och H. K 1 i n
g-h a r d t. I Frankrike har P. Rousselot
hävdat den akustiska ljudanalysens
språkhistoriska betydelse och P. Passy givit
förträffliga framställningar särskilt av det
nyfranska uttalet. I Sverige har J. A. L u
n-d e 1 1 ställt sina fonetiska rön i de svenska
landsmålens och ryskans tjänst, A. Noreen
och A. Kock i den svenska språkhistoriens,
I. Lyttkens och F. Wulff i den
rikssvenska uttalslärans. Ett stort uppsving har
f. tagit genom dansken O. Je sper se n (»F.»,
1897—99) och norrmannen J. Storm (om
norsk, engelsk och fransk f.).
Viktiga fonetiska rön ha på senare tid
gjorts med hjälp av särskilda instrument
för undersökning av talorganens verksamhet.
Medelst en tunn lösgom, överdragen med
krita el. annat färgämne, vilket avlägsnas
vid tungans beröring, kan man studera
tungans ai tikulationspunkter vid
frambringandet av ett visst ljud. Av läkare och
fysiologer lärde sig språkforskarna använda
struphuvudspegeln (se L a r y n g o s k o p).
Rousselot (se ovan), den experimentella f:s
egentlige grundläggare, har konstruerat och använt
flera apparater, som automatiskt uppteckna
de vid ljudbildningen alstrade
luftvibrationerna. — I dövstumundervisningens tjänst
ställdes f. redan av den spanske munken Pedro
de Ponce (d. 1584), efter honom av J. P.
Bon et (1620) i Spanien, F. M. van
Hel-mont (1667) i Belgien och på senare tid av
ovan nämnda Brücke och Bell. F. har blivit
en synnerligen viktig faktor i den praktiska
undervisningen i levande språk, och studiet
av texter i s. k. fonetisk transkription (se
Fonetiska bokstäver) ingår nu
allmänt som led i inlärandet av främmande
språkuttal. En vacker insats i
språkundervisningens modernisering har gjorts av
föreningen Association phonétique
internatio-nale, grundad 1886, nu ledd av ett
internationellt fackmannaråd. Föreningens organ är Le
Maltre Phonétique. A. Lbd.
Fonetisk (grek. fonetiko’s, ljud-), som har
avseende på fonetik el. språkljud; ljudenlig
(t. ex. f. stavning). — F. skrift, se
Fonetiska bokstäver. — F.
transkription, se Transkription.
Fonetiska bokstäver, Fonetisk skrift,
sådana skrivtecken, som återgiva det talade
språket, särskilt de teckensystem
(transkrip-tionsalfabet), som av vissa fonetikens målsmän
uppställts i det vetenskapliga syftet att
återgiva språkligt uttal med större ljudlig
exakthet än vanliga skrivsätt. Principen för
verklig ljudskrift är: ett tecken och
blott ett tecken för varje ljud samt alltid
samma tecken för samma ljud. Intet av de
traditionella alfabeten följer till fullo denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
