Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fonetiska bokstäver, Fonetisk skrift - Foniatri - Fonnesbech, Christen Andreas - Fonograf - Fonografi - Fonogram
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
767
Foniatri—Fonogram
768
princip, så att man såväl av skrivsättet
säkert skulle kunna sluta sig till uttalet som
ock tvärtom (de mest ljudenliga
tillämpningarna av det lat. alfabetet i utvidgad form
äro den kroatiska och den finska ortografien).
Avvikelserna ha sin vanligaste orsak däri, att
stavningen ofta bibehållits oförändrad från
släktled till släktled utan hänsyn till de av
all språkutveckling betingade
uttalsföränd-ringarna. Men även om t. ex. vårt från
romarna övertagna alfabet brukades med full
konsekvens, skulle dess tecken ej förslå för
att ljudtroget återgiva ett flertal språk; så
saknas tecken för t. ex. de vanliga »äng»- och
»sje»-ljuden. För vetenskapligt bruk har så
framstått behovet av ett konventionellt
skrift-system, som tilläte att fullt ljudtroget
uppteckna det talade språket. Härvid ha två
möjligheter stått till buds: dels att med
behövliga tecken utvidga ett redan existerande
traditionellt alfabet, varvid man i regel
utgått från det allmännast brukade, näml, det
latinska, dels åter att skapa ett helt nytt
(analfabetiskt, symboliskt) teckensystem. På
sistnämnda sätt ha bl. a. tysken E. Brücke
(se d. o.; 1863) och med större lycka
engelsmannen A. M. Bell (se d. o.; »Visible speech»,
1867) förfarit; mest berömt är dansken O.
Jespersens (»The articulations of speech
sounds, represented by means of analphabetic
symbols», 1889) system. Bland vetenskapliga
fonetiska alfabet, som grunda sig på det
vanliga latinska, kunna nämnas sådana av
tysken K. R. Lepsius, engelsmännen A. J. Ellis
och H. Sweet, norrmannen J. Storm (»Norsk
lydskrift», 1884), vidare K. J. Sundevalls
(»Om phonetiska bokstäfver», i »Vet.- akad:s
handl.», ny följd, 1:2, 1862), vari
utgångspunkt tagits för det av J. A. Lundell
uppställda landsmålsalfabetet (se d. o.). Av
Association phonétique internationale (jfr
Fone-t i k, sp. 766) utarbetades 1888 ett
synnerligen fullständigt och lättlärt fonetiskt alfabet
(se »L’écriture phonétique internationale», 2:a
uppl. 1921), som visat sig brukbart för
Ijud-enlig uppteckning av en mängd tungomål,
från de stora kulturspråken till olika
negerspråk. Här följer ett prov på fonetisk
tran-skription med tillämpning av detta system på
en svensk text; betonad stavelse föregås av
’ (resp. ’ för s. k. grav accent); kolon (:)
anger längd.
i fro:^a om ’in :’læ :randet av ’frem.-andø
spro:k Hæ^Uzdar fæ’re:niiin den so ’kal:ada
di’rek:ta me’tv:dn, ’al:tso et so ’’ti :dit o so
’Y:ta’slY :tanda brY:k sam ’mæj dit av det
spro:k, som de ’jeLr at ’in:’læ:ra, ’dæ:rjem:ta
et indök’ti:ft ’til/cq: nan do av øramaTLkns
’re:<71r. fæ’re:nii}n fæ’sø:kr ’ok:so at
’Y:t-’bre:da’an/vcnrdandot av et fo’ne:tiskt
’al:-fa’be:t, som kan: me ’til:’rgk:li ek’sak :t’he :t
’o:tr’ji:va ’var: jo spro:ks ’Y:t’ta:l.
(I fråga om inlärandet av främmande språk
förordar föreningen den s. k. direkta metoden, alltså ett så
tidigt och så uteslutande bruk som möjligt av det
språk, som det gäller att inlära, därjämte ett
induk-tivt tillägnande av grammatikens regler. Föreningen
försöker också att utbreda användandet av ett
fonetiskt alfabet, som kan med tillräcklig exakthet
återgiva varje språks uttal.)
I vetenskapligt hänseende är ett fonetiskt
transkriptionsalfabet oumbärligt för
upptecknande av hittills oskrivna (blott i tal
nyttjade) språk och dialekter (infödingsspråk,
bygdemål o. s. v.) samt över huvud för den
vetenskapliga behandlingen av vilket (i
synnerhet levande) språk som helst. Praktisk
betydelse äger det, varhelst det gäller att
skriftligt meddela språkligt uttal. A. Lbd.
Foniatri (av grek, foné, ljud, och iatrei’a,
läkning), läran om röstapparatens sjukdomar
och deras behandling. Den moderna f.
grundlädes av Berlinläkaren H. Gutzmann (se d. o.).
Fo’nnesbech [-bäk], Christen Andreas,
dansk politiker (1817—80). Blev jur. kand.
1840, köpte 1843 en gård och blev en duktig
jordbrukare. Som medlem av folketinget 1858
—72 stod han bondevännerna nära men
räknades också till de »nationella godsägarna»
omkring Frijs och Estrup. Han var en
skicklig parlamentariker, blev nov. 1865
finansminister i ministären Frijs, inträdde maj 1870
som inrikesminister i ministären Holstein och
blev vid dess avgång juli 1874
konseljpresident och finansminister. Man hade väntat
gynnsamma resultat av F :s medlingstalang,
men han kunde föga uträtta i den
uppblossande striden med vänstern; ministären var
olyckligt sammansatt och F. varken fast el.
smidig nog i sin politik; juni 1875 avlöstes
han av Estrups kampministär. 1874—80 var
F. led. av land.stinget. P. E-t.
Fonogräf, eg. »ljudskrivare» (av grek, foné,
ljud, och gra’fein, skriva), apparat för
uppteckning och reproducering av ljud. Den
första apparaten av detta slag åstadkoms 1877
av Th. A. Edison; om dess konstruktion se
Grammofon, i vilken senare
utvecklingsform den kommit till vidsträckt praktisk
användning. Bland fonografiska apparater av
annan konstruktion än Edisons märkas den
av dansken Valdemar Poulsen 1900 uppfunna
telefonografen el. telegrafenen,
E. Ruhmers 1901 konstruerade fotograf
o-fon el. fotofonograf samt tyskarna
W. Nernsts och R. v. Liebens e le k t r o
ly-tiska f. (1901). Vid denna sistnämnda
begagnas för magasinering av en
mikrofonströms variationer polarisationen av en
pla-tinatråd, som med jämn hastighet dragés fram
genom en elektrolyt och där tjänstgör som
ena elektroden. — Jfr Fonogram.
Fonografl, ljudskrift (jfr Fonetiska
bokstäver); även benämning på J.
Pit-mans (engelska) och K. Faulmanns (tyska)
stenografiska system, det senare särskilt
använt i Österrike.
Fonogra’m, fonogräfrulle med upptagning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
