Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fornborg, Bygdeborg - Fornby folkhögskola, Dalarnas folkhögskola - Fornelius, Lars - Fornhögtyska - Fornjot - Fornkanaaneiska språket - Fornkristen konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
795 Fornby folkhögskola—Fornkristen konst 796
riges fasta fornlämningar från hednatiden»
(2:a uppl. 1923); M. Stenberger, »En
preliminär undersökning av Ismantorp» (i
Forn-vännen 1925). H. R-h.
Fornby folkhögskola, Dalarnas
folkhögskola, i Stora Tuna socken,
Kopparbergs län, grundad 1877, tillhör länets
landsting. Omfattar manlig och kvinnlig
vinterkurs samt kvinnlig sommarkurs.
Fornélius, Lars, universitetslärare,
estetiker (1606—73), poeseos prof, i Uppsala 1635
—48, sedan prof, i teol. fakulteten. F. var
en efter sin tids uppfattning synnerligen
framstående filolog och estetiker, särskilt
berömd för sin grundliga kännedom om den
romerska poesien, vilken han i flera egna
alster noggrant imiterade. Hans förnämsta
arbete, »Poetica tripartita» (1643), visar stor
förtrogenhet med äldre och nyare litteratur
i ämnet och är av stort intresse som
exponent för humanistestetiken i dess senaste
utvecklingsskede. Litt.: C. J. Lenström, »L. F.
Sveriges förste ästhetiker» (1838). O. W-n.
Fornhögtyska, se Tyska språket.
Fornjot, en jätte, i de äldsta källorna, t. ex.
»Ynglingatal», eldens fader. I en senare källa
(»Fundinn Nöregr») är F. fader till Hlér
(havet), Logi (elden) och Käri (vinden). Från
dessa härstamma sedan andra personifierade
naturkrafter o. dyl. men vidare också
historiska personer. Förr togs denna genealogi på
allvar, och man lät Sveriges historia börja
med »Fornjotska ätten», men redan Geijer
uppvisade dess mytiska karaktär. E-k N-n.
Fornkanaaneiska spiåket, de i G. T. ofta
omtalade semitiska kanaanéernas språk. Det
är känt endast genom glossor, instuckna i de
av kanaanéer på ackadiska (babyloniernas
och assyrernas språk) avfattade
el-Amarna-breven (se A m a r n a), och synes vara
närmast besläktat med ackadiskan. Israeliternas
språk, hebreiskan, är till såväl ordförråd som
grammatik sammansatt av element dels från
f., dels från den med arabiskan och
ara-meiskan närmare besläktade dialekt, som
israeliterna vid sin invandring i Kanaan
måste anses ha begagnat. P. L.
Fornki isten konst, den konst, som utövades
av de kristna folken i ö. och v.
Medelhavsländerna under de första kristna århundradena,
till omkr. mitten av första årtusendet. Den
forn- eller gammalkristna konsten, även
kallad den urkristna, yttrade sig icke genast som
en till formerna ny konststil; den skilde sig
från den senantika-hedniska konsten
väsentligen genom innehållet och syftemålet. F.
representerade en ny livsåskådning och sökte
ge uttryck åt andra tankar och känslor än
den antika konsten. Men den nya konsten
övertog icke blott former och stilarter från
den antika, hellenistisk-romerska konsten, den
lånade även från olika håll motiv och vissa
föreställningskomplex, åt vilka den gav annan
tolkning. Djursymboliken inom f. var till
ursprunget antik och orientalisk; genom
sinn
rik tydning av grek, namnet på fisk (ichthy’s;
se Kristussymboler) blev detta djur
symbol för Kristus själv.
Evangelistsymbo-lerna utformades efter orientaliska förebilder.
Keruber och serafer hämtades från
gammaljudisk mytologi. Längre fram betonades det
personliga, och Kristus, som tidigast, med
anslutning till antika förebilder, framställdes
som den gode herden, fick bestämd
porträttkaraktär liksom ock hans lärjungar. Sedan
Bysantion 330 blivit romerska rikets
huvudstad, tillfördes f. mera bestämda orientaliska
drag. Under 500-talet fick det orientaliska
mer och mer överhand; då rådande
övergångs-stil kallas ofta gammalbysantinsk
konst. I överensstämmelse med nyare
kyr-kohistorisk forskning sättes numera som
gränsdatum mellan fornkristen konst (»kristen
antik») och medeltid (bysantinsk konst;
se d. o.) Gregorius den stores dödsår, 604.
F. spåras tidigast hos judar och greker. I
det hellenistiska Alexandria har f. kraftiga
rötter, och därifrån spreds konstriktningen,
särskilt som väggmålningskonst, till de kristna
i n. och v. Koptisk konst sammanfattar olika
riktningar av f. i Egypten; den koptiska
textilkonstens alster såldes vida omkring.
Antio-kia var en andra huvudort; där utbildades en
mosaikkonst med rikt mytologiskt bildspråk,
vilket inrymde grekiska och judisk-syriska
föreställningselement. Syriens och Palestinas
betydelse för den kristna åskådningens
omsättande i konstnärlig gestalt har säkerligen
varit stor. Ännu vittna därom storartade
syriska byggnadsverk och rikt smyckade
småföremål samt en i palestinensisk uppfattning
utbildad Kristustyp och legender (om
Vero-nikas svetteduk m. fl.). Till Rom kom den
kristna ikonografien i antiokensk
utgestalt-ning. F. i Ravenna har mera bysantinsk
prägel. Då de flesta hittills närmare kända
gammalkristna monument finnas bevarade i Rom,
har man tidigare allmänt antagit, att Rom
varit f:s egentliga hemort. Nya fynd ha
emellertid visat, att Roms — såväl som
Nordafrikas och Galliens — roll i f :s utveckling
väsentligen varit mottagarens och
förmedlarens, ej nyskaparens. I Bysantion
sammanfattades f:s uppslag i form och innehåll samt
omsmältes intrycken från Antiokia och
Alexandria, i Bysantion befästes den stil, som
framgått ur de gammalkristnas strävanden efter
andra uttryckssätt än den hedniska konstens.
Inom arkitekturen (jfr Byggnadskonst,
sp. 333) framträda särskilt gravbyggnaderna.
Bland underjordiska gravanläggningar äro
Roms katakomber de märkligaste (se Kat
a-k o m b e r). I orienten förekomma sådana rätt
sparsamt. Nekropolerna i Syrien och
Nordafrika ha olika typer av gravbyggnader ovan
jord, pyramid- och centralmausoleer samt
rotundor. Om den kristna basilikan
utvecklings-historiskt uppstått ur cellan, ett halvöppet
rum med en eller tre absider, som var uppfört
ovan coemeteriet, kultrummet i förbindelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
